Historien går igen

Uppgifter

Kategori: Kultur

Publicerad söndag, 15 Maj 2016 01:57

Skriven av Stefan Gehander

Minne och historia. Patriotism och nationalism. Bild och text. Äkta och påhitt. Liv och död. Originalism och konstruktivism. Sant och falskt. Det händer att människor minns någonting för att de varit med om det, eller varit med någon. I rysk sed samlas släktingar och vänner för att

minnas den döde på tredje dagen, 40e dagen och på årsdagen. Det händer att någon då berättar en historia om personen, och genast kommer kommentarer och diskussioner, tårar och skratt. För historierna om det vi minns är någonting helt annat än själva minnet. Det är lätt hänt att den döde blir någon helt annan i historien än den han är i minnet.

Ryssland och Ukraina delar samma tusenåriga minnen, men de skriver numera helt olika historier om sina minnen. Ryssland firar Segern i miljoner vittnesmål om dem som gick i krig, stupade och vann. Barnbarn och barnbarnsbarn lär sig minnas historien om kriget och segern via minnesbilder från den tiden. Foton på plakat blir individens minne i en marsch tillsammans med miljoner människor över hela landet med samma minne av en förfader eller -moder. Historikerna känner igen processionen från den ryska ortodoxins påskvandring runt kyrkan, eller i Sovjetunionens 1-majdemonstrationer med plakat av Ledarna. Överlägset vetenskapligt säger de att marschen till minne av Segern är en konstruktion - utan att förstå att deras tolkning är den enda konstruktionen. Historikerns vetenskapliga konstruktion har ingen som helst betydelse för människan i marschen, som bara minns en familjemedlem, som blir hjälte för en dag igen. Hjälten återuppstår och marscherar igen tillsammans med dem som han minns, som minns honom. Hjältarna och hjältinnorna blir odödliga i minnet. 

I Ukraina hälsas också hjältarna, men olyckan är att historiens konstruktioner har tagit makten. Ukrainarna firar förlusten i kriget och försöker konstruera en historia utan minne. För de som idag hälsas är de glömda, ovälkomna gäster, vålnader i minnet, skammen som blivit en nationell besatthet, nationalism i svart, gravar som borde bespottas, om minnet fick råda, men här råder amnesi. Den glömska nationalismen besjunger och minns deportationerna 1944, när de som svikit sina grannar och huggit ner deras barn, bränt deras hus och härjat i rus, ändå fick leva, i skam för att ingen skulle glömma. De fick marschera över halva det väldiga landet i allmän beskådan för att minnas sina illdåd, för att överallt bli påminda om sitt svek, för att alltid minnas sina hemtrakter i tårar och förbannelser. Idag försöker de konstruera en snyfthistoria, så att minnet kan försvinna. Men när minnet försvinner finns bara glömska, eller historiska konstruktioner, tröst för dem glömska, näring för nya svek mot dem som stred för det goda och vann. Den som inget minne har, bara historia, är dömd att förlora igen. När historien går igen.

• Tillb
• Nästa