Vi och vi

En vanlig missuppfattning i våra dagar är att någon skulle tycka illa om invandrare och att de som gör det omfattar det som kallas nationalism. Politikerna kan inte hantera situationen och talar om medmänsklighet bara så länge saker och ting sker på avstånd. Så snart det kommer till kritan, talar de om LANDets behov och FOLKets svåra situation och ansträngda livsvillkor. De talar om vi och dem, kategorier som för fem minuter sedan fördömdes och för gemene man skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser både i arbetsliv och privatliv. Det svåra är

att dessa kategorier behövs för att hålla ordning i hjärnan.  Det kan vi se nu, när talet möter verkligheten och vi ska försöka reda ut begreppen. Kategoriseringen är lika grundläggande som vår strävan att förstå verkligheten. Det som försvårar diskussionen är de intressen och värderingar som läggs till kategorierna. Vem som helst kan se att en arab är en arab och en neger en neger, och det är lika lätt att skilja en svensk från en ryss, framför allt i språket, men också i beteende. Allting är relativt och allt framträder i jämförelser. All vetenskap bygger på observationer och jämförelser. Flera vetenskaper har uppstått när olika etnos har träffat på varandra och inlett studier och jämförelser. Den enda lära som försökt hävda i praxis att vi och de inte finns är kommunismen och terrorismen, medan liberalismen hävdar samma sak i teorin. Men det påståendet är inte mycket värt i våra dagar, när det till och med byggs en mur mellan Sverige och Danmark på Kastrup. Vi och de finns alltid, den läxa som måste läras är att relationen går på båda hållen. För de är vi och vi är de från deras sida sett. Det är egocentrism att tro att vi alltid är vi. 

Den goda nationalismen vet att det finns vi och de, den goda nationalismen värnar rättvisa och den grundläggande mänskliga rättigheten - rätten till liv. Den goda nationalismen är sig själv nog och föredrar stabilitet framför oordning och fördömer kaos och orättvisa i de falska idealens namn. Den goda nationalismen startar i sin strävan efter rättvisa och stabilitet inte krig, det gör bara demokratier, despotiska församlingar med svaga och självgoda ledare som inte gör annat än skyller på andra när mänskliga rättigheter förtrampas, som använder tankekategorin vi och de för att så split, just för att skylla på dem andra, som svenskar och danskar på Kastrup, inte för att observera, jämföra och föreslå åtgärder. Vi och de har ingenting med nationalism att göra, vi och de är den demokratiska splittringen och fegheten, när de andra alltid får skulden. Det var den goda svenska nationalismen som byggde det land liberalismen nu raserar. Den goda nationalismen vet att invandrare och flyende kan vitalisera och förnya det etnos vars intressen denna nationalism värnar. Men nationalismen konstruerar inte sin verklighet, den får inte sitt värde av hur fördelaktig individen är för samhället, ekonomin eller något annat instrumentellt kriterium. Nationalismen är verkligheten, den skapar fördelar för den individ som vill bidra till ekonomi, samhälle, kultur och ta hand om de sina. Den förråder inte de egna för främmande syften, de tjänar inte pengar på att sälja de egna framstegen eller fördelarna till andra, som betalar mer. Gemenskapen är inte till salu. 

I sin nationalism bevarar och vidareför etnos bestämda värderingar, som känns igen av andra medlemmar av etnos, subetnos eller superetnos på långt håll. En tatar är tatar i Ryssland, ryss i Europa och europé i USA. Svensk blir tataren aldrig. Det är just det som är mångfalden, samtidigt som det är en stabil identitet. Den idioti som nu har oss i vårt grepp säger att etnos inte finns, och hävdar i nästa andetag att alla måste respektera dem normer som finns i landet hos folket (som inte får kallas svenskar). Det betyder att det reses anspråk på absoluta normer, att dessa skulle gälla för alla för evigt. Idioterna säger till exempel att det råder religionsfrihet i landet hos detta folk, men vägrar samtidigt människor att ta avstånd från sådant som tron inte accepterar, eller så accepterar de, idioterna, att de troende inför trosmoment i den miljö som ju egentligen skulle uttrycka absoluta normer. Idioterna låter alla inkräkta på varandras andliga territorier. I det goda syftet att skapa en gemenskap, där det finns bara vi, men det blir bara split.

Det motbjudande med idiotin, eller det som brett kallas liberalism, är dess självgodhet. Denna rörelse, som i mycket påminner om en sekt, tror och vill att alla skall vara (jäm)lika, en uppfattning de delar med kommunismen, och de hävdar med emfas att människan, landet och folket har rätt att välja sitt liv, bara de väljer liberalismen och dess normer. De tror liksom kommunister att samhället vet bättre än föräldrar vad barnen skall tro, veta och göra. Det är just den kulturrelativism som de själva förbannar. Att samhället skulle veta bättre är sant bara om nationalism råder, för då har det etnos som skapat gemenskapen skapat sina livsvillkor, som dock bara gäller för detta etnos. Att bjuda in andra att omfostras är dömt att misslyckas. I fallet Sverige är det tid att inse att landet kommer att befolkas av två vi, låt oss kalla dem muslimer och svenskar, ungefär som det finns svenskar och finnar i Finland. I vårt grannland tror jag att man lyckats skapa en finländsk identitet, ett etnos som kallar sig finländare. Svenskländare ligger långt bort, och frågan är om Sverige kan lyckas i denna etnogenes, eller om en av gemenskaperna måste gå under. Liberalisternas kulturrelativism är så stark att de inte ens är förmögna att tänka tanken att deras barn blir muslimer, åker till Syrien och sedan kommer hem för att tysta sina föräldrars samhälle. Men det är väl ungefär det som pågår, för liberalismen är en sekt, och sekten lever vidare endast tack vare kullkastande av rådande ordning och revolution. Liberalismens enda hopp är nationalismen. Ja, teoretiskt skulle ju liberalisterna kunna fly, men vart? Liberalismen har ju ingen flyktingpolitik för sig själv och nationalismens länder är stängda. Och för den delen har liberalismen inte ens något vi, för de är alltid och överallt bundna endast av samhällsnormerna, sektens regler, som kan växla till sin motsats över en natt. Det är dess inneboende svaghet, för samhällsnormen kan också skifta från dag till dag. Imorgon kan liberalisten lika gärna vara islamist. För liberalisten har inget vi att luta sig mot, bara ett vacklande jag att stödja sig på.