Världen är fri

Det undras i en högerledare hur vi ska förhålla oss till Ryssland. Det vet jag att berätta efter 30 år i Ryssland och Ukraina. Mer om det i En resa från Malmö till Moskva, som nu också finns att beställa i Sveriges bibliotek. I ledaren

läggs förslagen på hög och förkastas helt riktigt. Men det karolinsk-liberala förslag som sedan presenteras ger jag inte mycket för.

 

Ledaren diskuterar amerikansk forskning, lika skrattretande som det amerikanska samhällslivet under senare år, där det sägs att Ryssland skall gå med på de förslag som lyfts fram för att bli fritt från sanktioner. Västerlandet lever i en föreställningsvärld, som är svår att rucka på, men den som överhuvudtaget kan och följer Ryssland vet att Ryssland för länge sedan är fritt från sanktioner. Det går inte att locka ryssar med parmesanost eller finsk mjölk. Det kan de själva producera, som vi nu ser. Det är en västerländsk, nästan marxistisk tro att komma på tanken att ryssar kunde manipuleras med så simpla ting. Ryssarna besegrade marxismen och återinförde kristendomen inte utan skäl. Skäl som vi inte kan förstå ännu. 

 

Ledaren argumenterar via amerikanska skriverier för att den ordning som skapades under rubriken realpolitik, dvs att stora makter kan berätta för mindre hur de ska leva, inte duger när det gäller Ryssland. Vi vet ju att det är så, men vill inte riktigt acceptera det, i varje fall när det gäller Ryssland. När vi själva krigar i Jugoslavien, Libyen och Syrien är det ju så, och när vi genomför statskupp i Ukraina i det, som vi tror, godas namn, är det ju så. Den grundläggande orsaken till detta tillstånd av krig är NATOs utvidgning och nya Lebensraum för mer eller mindre tokiga krigstuppar i både stora och mindre makter. Ryssland har under 25 år varnat för denna utveckling, men förgäves. Landet har försökt få gehör för principen att ett land självt ska bestämma över sin säkerhetspolitiska inriktning. Men den frasen är ingenting värd om det inte tilläggs att principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter är av största vikt. Det har vi sett i NATOs stalinistiska politk att köpa in sig i makten och sedan driva landet in i NATO. Det senaste exemplet är Montenegro.

 

Det är ett misstag att tro att motviljan mot NATOs utvidgning är någonting som utgår från ryska intressen. Så är det inte. Motviljan handlar om att demokratin urholkas genom uppköp av demagoger som i Georgien och Ukraina, Baltikum och Polen, länder som använder NATO eller hoppet om NATO för att gå i krig mot Ryssland, eller i varje fall hota Ryssland med krig, som de baltiska länderna och Sverige på senare tid. NATO är en krigsorganisation, som tjänar som efterkommande ockupationstrupper i de krig USA startar. I sammanhanget skulle det inte förvåna mig om Gotland blev en amerikansk militärbas med tiden. Så brukar det gå, när USA bjuder in sig självt.

 

Ryssland har ingenting med detta tillstånd att göra. Landet har idag ett försvar, som gör de amerikanska och NATO-övningarna till irriterande moment, inte mer. Den ryska upprördheten hänger inte samman med det militära hotet, det kan enkelt neutraliseras, som vi har sett i Syrien. Det handlar om att vår tids Ryssland är en demokrati med en fredlig, kristen ideologi, om jag får kalla den så. NATO är avsedd för krig mot Ryssland och är i ryssars ögon en anakronistisk förolämpning. Och en fara för mindre stater eller länder som av tradition har vänskapliga band till Ryssland. NATO har offentligt uttalat sig för regimskifte i Ryssland, så propagandan om att NATO och de amerikanska missilsystemen i Polen och Rumänien inte är riktade mot Ryssland, utan mot allehanda terrorister, NATOs förtrupper i Syrien, till exempel, går inte hem i Ryssland. Det blir en andra förolämpning, eftersom ryssar inte ser sig som dumma.

 

Det finns också en realpolitik, som erkänner NATOs rätt att angripa ryska intressen. Ryska specialstyrkor har lagt NATO-soldater på hög både i Ukraina och Syrien, så det där pladdret om frivillig anslutning kan läggas ner. Det är också dags att sluta vädja till historien för att motivera dagens agerande. Det är barnsligt, ungefär som balterna under andra världskriget bytte uniform stup i kvarten och beklagade sig än för den ena, än för den andra parten. Blicken ska riktas mot nuet och framtiden. NATO är och har ingen framtid.

 

Avslutningsvis ska vi också sluta hänvisa till liberal demokrati och förment rysk despotism, det är en gammal saga, från Marx den också. NATO handlar om krig, ingenting annat. Och är det krig vi vill ha, är Ryssland alltid redo, som vi vet. Men det är också en uttjänt historia. Det måste hållas i minnet och förstås att Ryssland också väljer sin säkerhetspolitiska lösning. Numera i demokratisk ordning och fredligt. Till skillnad från de nya NATO-länderna. George Kennan, diplomaten som kände Ryssland bättre än de flesta, kan citeras från 1997: "Expanding NATO would be the most fateful error of American policy in the post cold-war era. Such a decision may be expected . . . to impel Russian foreign policy in directions decidedly not to our liking." Ganska enkelt att förstå, om man vinnlägger sig om att inte blanda ihop orsak och verkan. Och om man inte blandar ihop amerikanska "analyser" med det verkliga ryska tänkandet. Resten är lågstadieanalys.

Sök

Vinaora Visitors Counter

203395
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
678
881
2077
195193
15053
28195
203395
Your IP: 51.255.65.50
2017-11-21 23:00