Putin och jag

 

Jag har under de senaste åren inte haft nöjet att läsa någon bok om Ryssland, eller ens uppsats, eller någon artikel av någon renommerad historiker eller annan forskare. De har blivit alldeles tysta. Det som har presenterats är alster av barnsliga studerande vid amerikanska eller brittiska skolor i propaganda eller enstaka statliga journalister, som råkar kunna ryska, men som inte har en susning om det land de besöker eller bor i. De är droppar i enfaldens hav, där seriösa forskare har drunknat. I de fall forskare med anspråk på vetande har framträtt, har de av någon anledning valt att göra sina teser lika tokiga som alla andra uttalanden om Ryssland, till exempel att ryssarna, eller, mera korrekt, sovjetmedborgarna, inte vann kriget och inte befriade Europa från nazismen och fascismen. Det är ungefär som att förneka Förintelsen. Då skall vi komma ihåg att de ledande forskarna är judar. Det är den tid vi lever i, den tid då inte bara Sovjetunionen rasade och Ryssland föll i kaos, utan även hela vårt vetande om dessa två länder. Det är min övertygelse att vetandet om Ryssland håller på att ersättas med falskt vetande om Ryssland med kortsiktigt propagandavärde. Det styrker tanken att länder med dåligt vetande och primitiva kunskaper reproducerar sig själva. Att producera dåliga kunskaper om någon annan ger dåliga kunskaper om sig själv. Att förneka ”ryssarnas” seger i kriget är på ett djupare plan faktiskt sant, men denna sanning är skrämmande. De som producerar denna gröt för hjärnan vet inte vad de gör. Det är min medmänskliga reaktion, men i mina värsta stunder och på grund av min sympati för Ryssland, tänker jag att det skulle vara fint, om deras ”kunskaper” vinner intrång i vetenskapen. För jag känner Putin, och han kommer inte ens försöka besegra fascismen nästa gång. Mer än i Ryssland. Till den ryska gränsen, bakom vilken han kommer att låta eldarna brinna.
Till dem som på föreläsningar får höra att sovjetmedborgarna inte vann kriget, eller att någon annan vann kriget, vill jag säga följande om Putin, som symboliserar dagens ondska i Västerlandet av den enkla anledningen att han förnekar vårt sätt att leva och tänka. Han hävdar bestämt att sovjetmedborgarna vann kriget. Orsaken till att han förnekar vårt sätt att leva är paradoxen att han förnekar det sovjetiska arvet i stora och viktiga delar. 

 1. Ryssland var inte demokratiskt på 1990-talet för att sedan bli auktoritärt. Ryssland var då ockuperat av Västerlandet och styrdes som en maffiaorganisation. Idag är Ryssland en demokrati, som fungerar bättre än vår egen. 

2. Ryssland är idag inte mer korrumperat än Sverige, men var det under den västerländska maffiadiktaturen.

3. Putin mördar inte journalister eller spioner eller judiska upprorsmakare. Den som har insyn i underrättelsebranschen vet att det bara skulle motverka sitt syfte. I det senaste fallet i Storbritannien bryter händelseförloppet mot spionernas första regel: anhöriga och familj får inte röras, vilket genast avslöjar händelsens samband med andra faktorer, nämligen själva hatet mot Putin.

4. Putin beordrade ingen hackning av Hillarys epostlåda och sitter inte och förfalskar brev till Sveriges försvarsminister. Sensationerna skapas av dem som vill dölja de verkliga brotten, nämligen korrespondensen och dess innehåll, dvs att Hillary begick brott och att Sverige säljer vapen till terroriststater och terrorister.

5. En sak är säker: Putin var zapadnik i början av sin karriär, det vet jag av egen erfarenhet, eftersom det gick emot min egen övertygelse. Putin har efterhand blivit besviken och gått över på en slavofil linje.

6. Putin är ingen sovjetnostalgiker, han beklagar bara ryssarnas lidanden efter Sovjetunionens fall. Sovjetunionen var en börda för Ryssland, som nu i sin självständiga form överträffar Sovjetunionen på alla parametrar, där allt från bröd till gas, raketer och mediciner produceras i större volymer än hela snyltarunionen mäktade med.

7. Putin är inte aggressiv, varken på det personliga planet eller som statsman. Hans politik är judo som statsmannaskap, dvs motståndaren skall hela tiden falla på eget grepp.

8. KGB utbildade inte idioter och slagskämpar, de höll till nere i källaren. KGB var en ytterst effektiv kunskapsorganisation.

Men allt detta hör historien till, medan den nya tiden närmar sig och Ryssland skall ta avsked av Vladimir Putin. Om jag känner honom rätt, kommer de närmaste sex åren att bli de viktigaste i hans liv, och han kommer att avsluta det nya Rysslands kommande sekellånga segerparad med buller och bång. Det kommer att utgå en ny rysk ubåtsflotta över världshaven och runt USA med raketer av aldrig skådat slag och laserkanoner kommer att lysa från rymden, redo att släcka allt ljus i Västerlandet. Det kommer att bli militärbaser på månen, i Arktis, på Tjukotska halvön några sekunders flygväg från Alaska, kanske i Nordafrika och förmodligen en förstärkning i Syrien. Hysterin i Västerlandet kommer att nå crescendo.

Men hemmafronten blir ändå den avgörande, och här är Rysslands starkaste kort okunskapen om Västerlandet, nämligen att ryssarna redan har en levnadsstandard som ligger högre än till exempel den svenska i reella termer. Vi  kommer att få se ett ekonomiskt under, där ett par hundra svenska företag i Ryssland kommer att sluta skämta om politik under förhandlingarna för att distansera sig från sin regering. De kommer att bygga fabriker och anläggningar i Ryssland, inte i Sverige, som inte har arbetskraften, bara drönare, medan svensk och rysk ingenjörskonst kommer att blomstra. I Ryssland. 

Det nya Ryssland efter Putin skall formas på Segerdagen i år, då den nya regeringen bildas. Den kommer att bestå av unga människor födda under perestrojkan och uppväxta under den västerländska maffiadiktaturen på 1990-talet, medan de har mognat under Putin i en tid som präglats av dennes framgångar och Västerlandets avslöjande bärsärkagång mot Ryssland. Det är inte troligt att Putin är lika radikal som jag, det har han aldrig varit, men det skulle glädja mig om Poklonskaja blev premiärminister.Hennes bristande erfarenhet kompenseras mer än väl av en kompromisslös ryskhet och det faktum att hon är en hjältinna från Krim. I sin principfasthet skulle hon bli livsfarlig för Västerlandet, men hennes besatthet av rättvisa och kampen mot korruption, både ekonomisk och moralisk, skulle göra henne än mer livsfarlig för ryssar med bristande patriotism. Det visade hon under förföljelserna av en film om den siste tsaren, då hon använde hela statsmaskineriet för att stödja kristna organisationer, som såg filmen som hädelse mot den helgonförklarade tsaren. I striden för det Heliga Ryssland var det ingen, inte heller jag, som förstod vad hon sysslade med. Filmen var ändå usel och ingen har sett den. Men den fick miljoner i stöd av statens filminstitut, vilket tyder på korruption, och den var helt enkelt ett angrepp på det heliga när den framställde tsaren som en människa med köttsliga lustar. Om sex år, någon gång mellan Lenins 100-åriga dödsdag och Krims 10-åriga självständighetsdag, skulle det inte vara fel med en kvinnlig president i Ryssland från Krim. Det kunde bli en fin avskedspresent från Putin. 

 

 

 

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

513550
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1530
1589
14353
489284
42151
74825
513550
Your IP: 54.198.134.104
2018-04-21 19:32