Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Ryssland behöver mig

För inte så länge sedan applåderade det ryska parlamentet valet av Donald Trump till president, då han uppfattades som vettig och troligen skulle agera för bättre relationer med Ryssland. Det talades till och med om slutet på det kalla kriget, eller till och med det andra kalla kriget. Det gick inte många månader förrän

USA började skicka hem ryska diplomater, beslagta rysk egendom i USA och införa nya sanktioner. Ryssland tvingades motvilligt att ge svar på tal, inte för att hon ville det eller hade räknat med det, utan bara för att situationen krävde det.

Men svaret kom för sent, ett halvår för sent, efter det att Obama lämnade efter sig en utvisning av ryska diplomater som en sista gärning, medan Putin istället bjöd in alla diplomater på julfirande i Kreml. Det var ett misstag och ett exempel på en stark önskan att upprätthålla relationer, som enligt min mening inte går att upprätthålla och inte bör ens inbjuda till sådana försök. Samma ryska parlament ropade nu att det får vara nog, men det döljer inte det faktum att hela tänket var fel. Det blev också fel i turordningen, där Trump-administrationen fattade beslut som om det var Ryssland som hade börjat sända hem diplomater, där det senfärdiga ryska svaret kom på Obamas sista beslut.  Trump var en illusion, och den amerikanska hysterin kommer att fortsätta. Det är dags för Ryssland att avbryta de diplomatiska relationerna med USA.

Inte för att USA bekymrar mig, utan för att den ryska bilden av USA och Västerlandet oroar mig. Den ryska uppfattningen av andra länder växlar med personer som väljs till ledande befattningar, president och premiärminister, men denna uppfattning kommer alltid att vara felaktig. För ett par år sedan ledde den till fiasko i Ukraina, där Janukovitj av någon anledning uppfattades som prorysk. Det var helt obegripligt för mig, som levde i Ukraina på den tiden. Han var en lika stor rysshatare som Poroshenko, och hans enda proryskhet bestod i att han hade sina väljare i industriområdet i östra Ukraina och att han lånade pengar i Ryssland. Han gjorde inte ett enda försök att skydda det ryska språket, fast han inte kan ett ord ukrainska, och han stal gas lika mycket som andra ukrainska ledare. Han avsattes en vecka efter han fått ett lån på 3 miljarder USD av den ryska staten. Till denna bild hör att Ryssland fortfarande exporterar livsmedel till Ukraina, har sina banker kvar i landet och säljer drivmedel. Den arbetsföra delen av den ukrainska befolkningen reser till Ryssland för att jobba. Kriget mot ryssar finansieras av Ryssland. 

Det kan hävdas att Rysslands strategi har varit misslyckad, men taktiken och konfliktsituationer har vunnits på ett bländande sätt, enligt principerna för politisk judo. Det är ju sant att återföreningen med Krim och frivilligkårernas räddningskrig i östra Ukraina har gjort Putin och Ryssland till de mest fruktade figurerna på den internationella arenan. Men en strategi och en förståelse är av nöden, för Krim kunde ha varit en NATO-bas idag och Syrien kunde ha varit ett västerländskt kalifat. Sådan var planen, och Ryssland borde ha vetat eller anat det.

Strategin mot Fienden måste baseras på förståelse. Inget forskningsinstitut i Ryssland, ingen analytiker eller expert, tankesmedja eller intellektuell klubb i landet, kort sagt , ingen i Ryssland hade en aning vad som komma skulle 2014. Rysslands president hade inte fått ett enda tips, han var på OS i Sotji och hade semester. Insamlingen av information kanske inte har några större brister, men tolkningen och analysen är minst sagt bristfällig. Jag ska ge ett litet exempel. När en västerländsk ledare helt plötsligt börjar tala om bättre relationer med Ryssland, till exempel Margot, och gör sig mödan att åka dit, handlar det om någonting helt annat, oftast pengar. AstraZeneca behövde officiellt stöd för att bygga en fabrik i Ryssland, det var hela tricket. Därefter startade Aurora med Ryssland som angreppsmål. Målet med denna krigsövning är i slutänden att störta demokratin i Ryssland enligt ukrainsk eller syrisk modell. Så som skedde 1917.

Ryssar är inte dummare än andra, men vänligheten och gästvänligheten i kulturen är lika farlig på statlig nivå som den är givande på den personliga. Men politik på statlig nivå handlar om djupa strukturer, som vi kan se i USA, inte om personer. Det är dags för Ryssland att förstå det, och även om det finns en del ljuspunkter i det ryska tänkandet, kvarstår problemet. Om jag har rätt, blir 2018 ett krigsår, med VM i fotboll, OS i Sydkorea och presidentval i Ryssland som utmärkta tillfällen att starta krigskampanjer som i Ukraina, Georgien och Syrien. Västerlandet kommer att göra allt för att bojkotta, hata, bespotta, anordna terrordåd, starta krig och allmänt piska upp en hysterisk storm över Ryssland, kanske via Nordkorea. 

För att klara trycket från Västerlandet har Ryssland frigjort sitt finansystem från västerländsk dominans och skapat en självförsörjande ekonomi med starkt stöd i Kina, men inför krigsåret 2018 krävs en allvarlig satsning på ett nytt tänkande, som lär känna och kan förutse västerländska angrepp på basis av djupare analyser av västerländsk mentalitet och beteende. Det kognitiva kriget har bara börjat. För att vinna behöver Ryssland mig.

Sök