Swedish
Chinese (Simplified)
English
Russian
Serbian
Spanish
Yiddish
Noaks ark
- Uppgifter
- Kategori: Politik
- Publicerad lördag, 02 juli 2016 10:51
- Skriven av Stefan Gehander
Jag tror inte det finns någon som på allvar tror att Europa skulle kunna sträcka sig från Lissabon till Vladivostok. Orsaken till det är att Västerlandet har gjort bort sig under de senaste 25 åren genom att tänka sig självt som Europa, som liksom
suddar ut Ryssland och gör Vladivostok till ett sekulariserat Rotterdam, befolkat av bögar, migranter och pårökta pedofiler. Det finns ingen gemensam europeisk kultur, särskilt inte om Ryssland, Ukraina och Vitryssland antas vara europeiska länder. I svensk skola är de inte europeiska, för där lärs det ut att EU är Europa. Men frågan har aktualiserats efter Brexit om vad Europa egentligen är, om det finns en europeisk civilisation. Europa är kanske bara namnet på en strävan att lägga under sig nya territorier, en tysk sjuka, som nu för tredje gången på 100 år sätter europeiska känslor i svallning? Om vi ändå gör försöket att se en europeisk civilisation, hur ser den ut? Hur ser grunden för ett Super-Europa ut?
Det torde stå klart att den västerländska civilisationen förlorar i betydelse för varje dag, vissa fruktar till och med att kontinenten kan bli en stridsarena återigen. Instabiliteten har åskådliggjorts i Storbritanniens utträde ur EU, och om detta är ett misslyckande, så är det faktum att Ryssland inte har inträtt i en europeisk gemenskap ett gigantiskt fiasko, som stigit till oanade höjder efter Västerlandets väpnade statskupp i Ukraina. Det var ett exempel på en simplistisk utvidgning av Västerlandets kultur och politik österut. Politikerna i Västerlandet talade också om projektet i dessa termer, och till på köpet var deras historiska horisont begränsad till 1945. Det var och är dömt att misslyckas, eftersom Ryssland inte kunde och inte kan acceptera konceptet. Men vad ryssar tänker och tycker var liksom aldrig på tapeten, på samma sätt som ingen riktigt brydde sig vad britter tänkte och tyckte. Tills häromdagen. Inte en endaste analytiker, politiker eller journalist hade ens en aning om hur det stod till med tyckande och tänkande på den egna gatan. Så det är mycket begärt att någon skall veta någonting om ryssar.
Det skall genast sägas att ryssar är lika goda kålsupare. De tror och trodde att Europa ända bort till Lissabon skulle innebära pragmatiska relationer på det ekonomiska området, eller till äventyrs relationer med sin grund i klassisk europeisk kultur. Men sådant tal kan inte möta förståelse i Västerlandet, eftersom den klassiska europeiska kulturen sedan 1945 har bytts ut mot ett amerikanskt inflytande, som nu närmar sig herravälde. Västerlandet förstår inte ens talet om pragmatiska ekonomiska relationer, eftersom de geopolitiska strategerna i Västerlandet konstruerade en ekonomisk-politisk Barbarossa-plan efter 1989. Det var en storslagen strategi, på gränsen till storhetsvansinne. Men den hade föga med europeisk civilisation att göra så som historiskt intresserade känner den, utan det handlade om ett nytt värdesystem med basen i kalvinistisk popkultur och 1968. De ryska förhoppningarna att Västerlandet skulle inse de ekonomiska fördelarna med ett samarbete kom grymt på skam, och det gäller nu för Ryssland att begripa att Västerlandet inte har något intresse av ekonomiska relationer, eftersom civilisationen sitter i ett grepp med religiösa övertoner som inte är angripbart med förnuftsargument. Det är av största vikt för Ryssland att begripa att Västerlandets syn på sig självt som en utvald civilisation, eller rättare sagt Den Utvalda Civilisationen, inte kommer att försvinna på länge än. För det krävs mer än Brexit.
För inte så länge sedan var Europa en civilisation, nämligen under det 1800-tal som ryssarna menar när de talar om Europa. Det fanns en europeisk gemenskap, kulturell och revolutionär, som skulle frambringa alla stora idéer som vi idag stoltserar med. Filosofi diskuterades från Lissabon till Moskva, fransk och tysk litteratur lästes som sin egen i Ryssland, liksom Dostojevskij lästes i Västerlandet, alltmedan han kuskade runt i Europa och betalade sina hotell och casinoäventyr med guldrubel. Språkkunskaper, översättningar, idéer, politiska händelser skapades och spreds som Hollywoodfilmer i dagens Europa och satte avtryck i det europeiska livet från Wien-kongressen fram till första världskriget. Ryssland hade skapat fred 1814 och vakade över den i 100 år, tills västerländska terroristideologier vann ny mark och välte allt över ända. Thomas Mann beskrev den europeiska andan i Bergtagen, där människor från hela Europa, Ryssland representerat av en kvinna, diskuterar tidens gång och europeisk mentalitet.
Frågan är varifrån denna europeisk gemenskap kom och vart den tog vägen.
Det finns idag en hel massa människor, som tror att liberalism och mänskliga rättigheter är kärnan i den västerländska kulturen, men de finns i andra civilisationer, och om vi talar om den ryska som en egen civilisation finns dessa värderingar i varenda lagsamling sedan Ulozhenie 1649. Det är ingenting märkvärdigt med dessa värderingar, och de kan inte sägas utgöra ett kännetecken på någon europeisk civilisation.
Ett kännetecken på Europa, som i våra dagar har förfuskats å det värsta är just historia, alltså tid. Den bildade Guillou vet inte vem som vann 1945, USAs president ljuger eller misstar sig om monumentet framför andra i vår tid, Auschwitz. Rysslands president blir inte inbjuden till minnesceremonin i lägret. Det är ett brott mot en stark tendens i europeisk identitet att inte känna till historien, att förneka den. Den judisk-kristna tiden som en linjär utveckling, ofta tillsammans med en tanke på framsteg efter hand som tiden går, finns inte i någon annan civilisation. Ingen annan civilisation har en tid med en början och ett slut, offer och frälsning, död och återuppståndelse, revolution och realsocialism, kapitalistisk investering och vinsthemtagning. Detta är kärnan i den europeiska civilisationen, eller ena halvan av kärnan.
Den längsta tiden är evigheten, följd av varaktigheten, konjunkturen och händelsen. Alla civilisationer har en koppling till den långa tiden, där vissa österländska civilisationer tar sig till evigheten genom att meditera så att de blir upplysta inifrån. De har sett ljuset, säger de som lyckas. Den europeiska civilisationen gick ett steg vidare, när den tog tag i ljuset och bar ut det för alla att skåda. Se ljuset, sade de och spred pest och pina, krig och elände över världen. Européerna byggde en bro mellan evigheten och döden och berättade för andra folk att de som dog skulle dö, deras historia var över, medan övriga marscherade vidare mot tidens ände och historiens slut 1989. Det intressanta här är att den ryska kristendomen anammade den österländska frälsningsmetoden. Skogens munkar förfinade Jesusbönen och genomträngdes av ett ljus inifrån med hjälp av en meditations- och böneteknik som fick namnet hesychasmen. De fann Gud i sig själva, medan Västerlandet fann sig själva i Gud. Kalvinisten är människan som Gud, hesychasten är Gud som människa. Inga ryska erövringar har lett till undergång, pest och pina för dem som fått ta del av ljuset.
Den vite västerländske mannen bar sitt kors, historiens kors, och tvingade med andra civilisationer. De som blev påtvingade denna linjära tid, hade en annan tid, som gick som ett hjul, runt och runt, som en klocka. Den har inget slut, den är evig och alltid återkommande. Bara ett europeiskt land har lyckats förena dessa båda tider, och då är vi framme vid den andra halvan av kärnan. Det som Hegel kallade Kunstreligion.
Konst är en europeisk uppfinning, när den är mer än dekor. I Europa blev konsten en vetenskap, en form av kunskap, en affektiv rationalitet. Precis som religionen blev teologi, blev konsten en akademisk disciplin. Konstens rationalitet är inte logisk, den är kreativ, och i detta avseende "bättre" än filosofi. Den kreativa konsten var också bättre på att stå emot den sekulariserade instrumentaliteten. Konsten räddade kristendomen kvar i civilisationen, och hade den inte gjort det hade Dostojevskij inte varit en europeisk författare. I teknikens århundrade var konsten en räddningsplanka för kristendomen, vilket vi kan se spår av i dagens desperata konstutställningar i kyrkorna.
Enligt Hegel blev konsten och konstnären istället för religion och Gud. Konstnären och hans verk hyllades med himlastormande applåder, och denna konst tillsammans med historiefilosofin (tiden) skapade en europeisk civilisation från Iberiska halvön till ryska Fjärran östern. Det var en kristen rörelse, där konstnären blev en dyrkad Jesus, människan som Gud, en sekulariserad kristendom. Människan som skapare av gudomliga verk. Särskilt ägnad att förstå det gudomliga konstverket var den ryska ortodoxin, där ikonmåleriet var en relation mellan Gud och skapelsen. Ortodoxin lärde att Gud kunde bli verklighet, ses och uppfattas i konstverket, en uppfattning som Västerlandet sedan länge hade förlorat i och med perspektivets inträde i konsten under renässansen. Redan från Peter den store och fram till 1914 hade Ryssland skapat en gemensam europeisk civilisation först och främst genom konst, musik och litteratur. Det är också så EU-medborgarna känner det europeiska Ryssland, även de lärare i skolan som hävdar att Ryssland och Ukraina inte ligger i Europa.
Kommer då det europeiska Europa att återuppstå, eller är det för alltid förlorat? Svaret avgör om Västerlandet skall försvinna i det amerikanska gapet, och Ryssland fortsätta sin europeiska vandring till Shanghai. Det går inte att komma med tjatet om liberalism och bögar, det är ändå inte mer än fasad i det egna Västerlandet. Det går inte ens att komma med individens rättigheter, de är för länge sedan satta på undantag, i Västerlandet mer än i Ryssland. Därav Brexit, där ett land flyr "Europa", till skillnad från Krixit, där en halvö flyr EUs härjningar till Ryssland. Det västerländska Europa har av ett totalitärt USA släpats in i postliberalismen, där individen befrias mot sin vilja,en postliberalism som inte kan sin egen historia och konsten snarare är nidbilder av det gudomliga. Även om postliberalismen skulle duga som politisk program för EU, duger den inte för ett större Europa, i avsaknad av både tid och konst.
Det kan bidra till en förståelse av slitningarna i Stor-Europa att minnas att Europa har två sidor, en österländsk flygel med Ryssland som förvaltare av Bysans och Tredje Rom, medan Västerlandet har intagits av kalvinismen. Ryssland har alla drag av nationalstat, trots att "ryssländarna" är en multietnisk gemenskap. Men USA har aldrig varit en nationalstat, bara en samling etnos. USA har aldrig lyckats skapa en amerikansk kultur eller civilisation, vilket ryssar aldrig är sena att påpeka. Den enda grunden för en amerikansk gemenskap blev kalvinismen, som hävdar att vissa är redan frälsta och utvalda, andra redan lika utvalda men dömda. Tillsammans med kapitalismen gav detta program en känsla av tidlöshet och blindhet inför konsten. En amerikansk president kan därför vara helt övertygad om att USA vann kriget och hans farbror var med och befriade Auschwitz. Det finns ingen förbindelse med historien, allt sker i ett ständigt nu, som i en film, som varken har början eller slut, den går bara runt och runt och är samma film hela tiden, bara med olika skådespelare.
När USA kom till Västerlandet efter kriget upptäckte de en historia och en konst som de inte förstod. Friheten i konsten och utvecklingen i tiden var djupt social, i vissa länder starkt socialistisk. ALLA människor hade rättigheter, inte bara de som var kapitalistiska nog att skaffa sig dem. Friheten var inte individualiserad, staten garanterade alla människor samhälleliga basbehov. USA såg faran för sin egen frihet och skapade paradoxalt nog statliga institutioner som skulle demontera folkmassornas behov av rättigheter och friheter. Denna vänsterpolitik utan socialism fick namnet liberalism, eller neoliberalism. Den geniala idén var att krossa den stora friheten till många små, så att miljövänliga, bögar, historiekritiker, tidsblinda feminister och allehanda rättsaktivister kunde slåss och kränka varandra. Småaktigt tjafs och grupp- eller sektintressen ersatte diskussionen av de stora samhällsfrågorna. Idag finns inga demonstrationer för samhällsintressen, där Brexit blev en chock för neoliberalismens bemanningsföretag.
Picasso anklagades för kommunism efter sitt stöd för fredsrörelsen i Moskva av samma amerikanska organisationer och slutade måla. Europa invaderades av abstrakt expressionism, som betonade individens frihet att skapa vilken skit som helst, och snart var konsten död. Historia, tid och konst blev djupt privata företag. I historien och samhällsvetenskapen kom postmodernismen med sitt postulat att allting är konstruktioner, påhitt, vilket ju var det riktiga påhittet. Postmodernismen sade att frälsning eller framsteg var korkade idéer, de var redan verklighet, det gällde bara att se ljuset från Väster. Alla andra idéer ledde till Gulag.
Den postmoderna neoliberalismen hade stora framgångar, ja ända bort till Ryssland gick vågen. Men den bar på sin egen undergång, eftersom framsteg, tid och historia hade starka band till upplysning och förnuft. Att förneka den europeiska klassiska kulturen var att förneka sanning och rättvisa. Det var att förneka Europa, förneka Segerdagen och kristendomen. Dagens Europa tror mer på islam än sig själv, och hälften av Europas kyrkklockor klämtar för islam.
Så alla svenskar som utvandrade till Amerika lyckades inte sprida den europeiska civilisationen västerut, så som många hade hoppats. De gick antingen under eller blev kapitalister som inte kunde återvända hem för en sista stund på hemmajorden. Mr Carlsson var inte längre europé, han var en kalvinistisk investering, som inte fick slarvas bort, för människan fick bara en chans här i livet. Han hyste främlingsskap inför sitt gamla hemland, ja nästan förakt.
Utan konst och historia, som för Ryssland är essensen av både sig självt och Europa, kommer Europa att slutgiltigt tömmas på allt av värde av det inhyrda bemanningsföretaget EU och fyllas med kulturfrämmande inkompetens och tekniska hedningar i NATO-uniform. Ryssland står kvar som ensamt europeiskt land, och tiden (sic!) får visa om Ryssland kan sjösätta en Noaks Ark för resterna av Europa och sätta kurs mot Shanghai.
