Oskönlitteratur

Den ryska kulturen är litteracentristisk och får sin identitet därifrån, inte från jurister och affärsmän. Det var nog en och annan rysk läsare som höjde på ögonbrynen när Nobelkommittén meddelade att Svetlana Aleksijevitj också

är författare. Ungefär som att stridshingsten visade sig vara en fredsmäklare av mått. Litteraturpristagaren Aleksijevitj är mera känd som en smått galen sovjetisk tant, och torde vara den sista sovjetiska författaren som får ett pris. Men hon sällar sig till en viktig tradition av ryska och sovjetiska författare som inte erkänns i den ryska världen med en gång, som en självklarhet. Men det beror mer på hennes uttalanden under de senaste åren än på hennes böcker. 

Svetlana Aleksijevitj är född i Galizien i västra Ukraina, hon är vitrysk medborgare och har levt de senaste 15 åren som skrivande au-pair i Europa. Den fråga som ryssarna ställer sig är om och hur hon ska inordnas i den ryska kulturen. Hon skriver ju på ryska. Inget konstigt med det, den frågan har Bunin, Brodskij, Solzjenitsyn, Pasternak och till och med Sjolochov ställts inför. Anledningen är att Nobelkommittén vet att litteratur också har en politisk sida, den här gången så till den grad att en journalist får priset. Men kommitténs politiska näsa motsvaras av den ryska litteraturens viktiga roll för ryssarna.

Jag är dilettant på området, men jag tror att Aleksijevitjs genre kallas för non-fiction, på ryska oskönlitteratur, som började med Lev Tolstojs dokumentärroman Krig och Fred, så här är inget nytt under solen, även om kommittén försöker framställa det så. Det finns idag en hel drös författare i denna genre i Ryssland. Aleksijevitj hör inte till dem som diskuteras, läses eller säljs på området. Men hon har en del poänger, som gör henne till en viktig krönikör över den sovjetiska tiden.

Aleksijevitj skriver på ryska och har levt större delen av sitt liv i Sovjetunionen, där hon också prisades av Kommunistiska ungdomsförbundet och Författarförbundet. Här kan hon ställa sig bredvid Sjolochov, vilket ju inte är fy skam. Brodskij har förvandlats från engelskspråkig jude till stor rysk författare helt nyligen i Ryssland och belönats med en levnadsbeskrivning i serien Märkvärdiga människor.

Ryssarna bryr nu sina huvuden i frågan om Aleksijevitj kommer att bli så märkvärdig. Visserligen har även andra länders författare har också fått priset på grund av den politiska konjunkturen, för att inte tala om både Bunin och Solzjenitsyn, vars verk är lika hemska att läsa som Aleksijevitjs. Hon får nog sin plats i den ryska statistiken en gång, men knappast mer, säger de. Men Kriget har inget kvinnligt ansikte borde redan stå på den ryska bokhyllan bredvid dem andra, och i skolans läroplan, där de andra ingår, måste hon platsa. 

Men Nobelpriset i litteratur handlar inte bara om litteratur, liksom fredspriset handlar om helt andra saker än fred. Obama fick priset av onämnbar anledning och startade tre krig som tack för det, Gorbatjov fick priset, inte för att han skapade fred, utan för att han raserade ett land och drev ryssar i döden. På samma sätt har Aleksijevitj, som skrivit ner den sovjetiska kvinnans öde i det stora kriget, som visar varför sovjetmedborgarna segrade, hur kvinnorna stred i hat och raseri, iskallt dödande hatade tyskar under fyra år och sedan gick hem och födde barn så mycket de bara orkade, för fredens skull, för den heliga familjen, nu fått priset just som hon uttalar sig om ryssar, ukrainare och sitt eget land på ett oskönt sätt, helt i strid med sitt eget mästerverk. I en litterär kullerbytta har hon blivit sina egna böckers främsta fiende i sitt stöd för den öppna fascismen i hemlandet, födelselandet Ukraina, där nazisterna i dagarna firade sin heroiska armé med den ukrainska statens stöd. På den nya demokratins torg ekade uppmaningar att döda judar och ryssar. Samtliga ukrainska ledare har uppmanat till utrotning av ryssar, både hemma och annorstädes, ja Timoshenko har till och med talat om att släppa en atombomb över ryssarna. Men det ville ju Churchill också, så hon är i gott sällskap. Men det är inte Aleksijevitj, och det är orsaken till att hon ställer sig utanför ledet av de andra ryskspråkiga Nobelförfattarna. Alla övriga hade ryggrad, en linje, som inte gick att ändra, med Solzjenitsyn som främsta exempel. Han förstod att Putins Ryssland hade befriat sig från den sovjetiska historien och att det som nu sker i Ukraina är just 1917 och den följande diktaturen. Det är uppenbart för en ärlig människa, särskilt för dem som utger sig för att studera och beskriva människa och samhälle. Uppenbart för en anständig människa. Aleksijevitj sjunker ner i provinsiell chauvinism och försöker lura sin läsare med kryperi för Västerlandet i sitt offentliga liv, medan hon i sina böcker har samlat röster, som talar just mot sådant beteende.  Hon försöker placera kommunismens fasor i den ryska etniciteten (Putin är Stalin), medan världen och hemlandet Ukraina sätts i brand av samma idé om folkets revolution, inte heller denna gång av ryssar. 

Det kan med fog påstås att Aleksijevitj fick Nobelpriset på grund av en missuppfattning, som har sin grund i det hon själv säger offentligt, men att det borde ha gått till hennes böcker, som i sina berättelser om det sovjetiska folkets historia nästan, men bara nästan, når upp till nivåerna i Stilla flyter Don och Gulag.

Nobelkommittén säger att författaren skriver i polyfoni och skapar monument över lidande och mod i vår tid. Både Bachtin och Foucault i en kort mening. Hon sägs ordna vanliga människors vittnesmål till en orkester i tiden.

Polyfoni i Bachtins analys av Dostojevskij är att ingen av Bröderna Karamazov sitter inne med sanning eller är bättre än den andre. I polyfoni vägrar författaren att göra sig till instrument för makt eller ideologi. Författaren är oberoende intellektuell, som bekämpar makten i en värld där ingen sanning finns. Inga värderingar är bättre än andra, ett slags relativism. Att skriva sådana texter kräver sin man eller kvinna socialt och psykologiskt. Svetlana Aleksijevitj har ingenting med detta att skaffa. Hennes intervjuobjekt, som nu har gått vidare och bygger ett anständigt land, har lämnat författaren bakom sig i hennes självupptagna monofoni.

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

238104
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1819
1796
4907
219589
22568
27194
238104
Your IP: 54.227.126.69
2017-12-12 17:37