Swedish
Chinese (Simplified)
English
Russian
Serbian
Spanish
Yiddish
Leviathan i kulregnet
- Uppgifter
- Kategori: Malmö
- Publicerad lördag, 04 juli 2015 09:52
- Skriven av Stefan Gehander
Det som är typiskt för krigstid, när alla är fiender till alla, är också typiskt för den tid, när människor lever utan någon annan säkerhet för sitt liv än den som deras egen fysiska kraft och påhittighet ger. I detta tillstånd finns
ingen plats för arbete, eftersom ingen kan njuta arbetets frukter, och därför finns inget lantbruk, inga färjelinjer, ingen sjöhandel, det finns inga bekväma bostäder, inga transporter, det finns inga kunskaper om jordytan, ingen tideräkning, inget hantverk, ingen litteratur, ingen gemenskap. Men det värsta är att det finns rädsla utan ände och ständig dödsfara, och människans liv är ensamt, fattigt, mörkt, dumt och kort.
Tomas Hobbes. Leviatan.
Det här är människan och studiet av människan enligt Hobbes. Han menar att människan är mer eller mindre ensam, utan ideal att sträva mot. Det enda som finns är en strävan mot ordning. I en annan skala för samhället finns en rörelse mellan frihet och makt. Samtidigt som människan strävar mot frihet, ligger hennes strävan i dominansen över andra människor, eller undergivenheten. Enligt Hobbes är dessa två fenomen, ordning och rörelse mellan frihet och makt, eviga. Det är människans villkor. Hobbes talar om ett samhälle där människor har olika och/eller felaktig tidsuppfattning, där det inte finns arbete och ingen handel. Han talar om vildarna. Efter Hobbes har det skapats andra teorier, där vissa är utformade så att vissa teorier anses förlegade, nämligen utvecklingsteorierna, vilka antar att människan och samhället rör sig med tiden mot högre tillstånd. I dessa teorier blir tiden i sig en förklaringsfaktor. Det betyder för det mesta att de här teorierna är värdelösa, eftersom tiden inte säger oss något om människans grundläggande tillvaro mer än att tiden går. Det är svårt, nästan omöjligt att studera något som hela tiden flyttar sig. Men Hobbes frågor kvarstår, och tar vi bort tiden, så finns bara vildarna kvar, och de går att studera.
Vildarna på den exotiska ö som kallas Malmö bebor en plats ganska långt från den stora världen, en grushög som ändå bär tecken av civilisation. De här högarna av grus eller sand lade grunden till en stad och dess industriella utveckling och till dess utseende längre ner vid havet. Kalksanden blev starten på ett byggande som gick långt utanför stadens gränser. Vattnet nere vid sandstränderna blev ett transportmedel för fartyg som seglade över hela världen. Numera behöver ingen vare sig vatten eller sand. In över sanddynerna vandrar nya figurer med en helt annan syn på sand och transportmedel. De har ett helt annat perspektiv på sanden.
Vid någon tidpunkt skedde en stor förändring i grushögen, och den förut stolta staden skulle bli ett nytt Chicago, en smältdegel med nya kunskaper för världen. Genom alla svårigheter skulle Malmö klara sig genom att knyta band till den stora världen utanför, till andra samhällen, staten och marknaden. I Malmö skulle finnas kunskap, Chicago och en marknad för det som kunde produceras. Stadens ledare, som själv ägnat hela sitt liv åt invandring och socialt avancemang med hämnden för baltutlämningen för blicken, var mycket stolt över att han inte bara lyckades värna staden och utöka dess gränser, utan också kom på ett sätt att hämta hem pengar till staden från maktens centrum, olika former av bidrag för att köpa hem fler invånare och inrätta dessa. Vissa resurser delades ut gratis, andra såldes mot gentjänster. För varje resenär som anlände till staden, fick ledaren göra ännu en ansträngning mot centralmakten för att hämta hem resurser. Men lokalbefolkningen pressade på från andra hållet och krävde och festade upp resurserna i rasande fart. Människorna lärde sig systemet, ordningen, och karusellen snurrade och kommer att snurra tills resurserna tar slut. Men varje gång ledaren tittade bort, försvann resurser än ur den ena kassan, än den andra. Ledarens sinnrika system började leta efter syndarna för att skapa lite hobbesiansk skräck i grushögen. Men systemet, ordningen, hade redan sin egen gång, och ledaren hamnade i en intressant situation. Å ena sidan kunde han inget göra, men å andra sidan måste han visa att något gjordes. Han hittade på rasismen. Det var ett säkert kort. Han visste att ingen kunde gömma sig, att alla var fast i grushögen, de som ville ha resurser var fast i sitt beroende, de som gav hade sitt jobb där. De beroende sålde sina röster för att sedan köpa varor och tjänster av dem som delade ut resurser. De som delade ut resurser som jobb, fick pengar att köpa det de behövde. Men utredningen av rasismen hade startats, och skräcken spred sig. Vem skulle fångas in och anklagas härnäst? Alla började försvara sig, vissa såg sin chans att hänga på trenden och anklaga sina medmänniskor.
Människor började hyckla och ljuga. Några sade att det var bättre förr, men de kunde inte motstå den nya ordningen av materiella, egoistiska skäl. Vissa gjorde till och med en födkrok av att hata den nya ordningen och dess representanter. Andra sade att det var nya, härliga tider av samma skäl. Men nu hände också intressanta saker. Det visar sig att ett sådant samhälle inte kan fungera utan rasism, utan en viljemässigt framkallad rasism, en produkt och samtidigt råvara för ett samhälle utan arbete, handel och kunskaper. Människors beteende, åsikter och vardagsliv bestäms av fenomenet rasism, antingen som positiv faktor, när en grupp tilldelas resurser gratis, eller som negativ faktor, när en grupp delar ut resurser mot sin vilja. Utan denna viljemässiga rasism finns inget fungerande samhälle. Hobbes hade rätt. Naturtillståndet övervinns genom en viljeansträngning, ledarens vilja till makt är undersåtarnas vilja till frihet. Redan små barn vet att de skall gråta, när ledaren säger att det inte finns plats och resurser åt alla. Gråten ger ny eld i samhällslivet.
Men samhället har också egna lagar. Samhällslagarna verkar med automatik, utan hänsyn till maktviljan. I ett samhälle som tänker sig själv som olika grupper med olika behov och olika färdigheter, vilka dessutom står mot varandra, där rasismen i vid mening är bränsle och utsläpp på samma gång, kommer att falla tillbaka i det hobbesianska naturtillståndet i allas krig mot alla. Försöken att skapa ordning med hjälp av rasism, skapar rasismens kaos. Ett tydligt exempel på det kaos som kommer ur ordningen och som skapas av strävan att ordna samhället på detta sätt är de skott som avlossas. Varje skott leder till rop på ordning och varje rop på ordning undviks av dem som skapar ordningen, men som här inte kan skapa ordning. Ansvaret förflyttas till institutionerna, som vore de ansvariga för ordningen och inte en del av den.
Det som händer, enligt Hobbes, är att ledaren vill skapa sin ordning och föra människorna mot ett liv, men det finns inget Chicago utan skottlossning. Det är en annan sak att människorna inte har något särskilt behov av vare sig detta inbillade liv eller skottlossningen. Hela projektet vilar på föreställningen om tid, där ledaren redan ser den ljusa framtiden. Han lever redan i Chicago och lockar oss dit. Men ledaren är också med på resan dit, den tumultartade färden är ett kaos, som inte går att få rätsida på, men just detta rättfärdigar ledarens roll, därför behövs hans ledning.
Malmöiternas vandring över sanddynerna fortsätter genom historien, och skotten som hörs i bakgrunden hör nu till bilden. Det är naturtillståndet. Samtidigt som det är det kaos makten vill få ordning på. Men det blir inget Leviatan. Projektet rinner ut i sanden, som alltid.
