Godhetens banalitet

Adolf Eichmann var en god man. Han var en idealisk medarbetare och en föredömlig far och make. Han utförde sina goda gärningar enligt den kantianska principen om plikt och reciprocitet. Han blev närmast förnärmad när han i Nurnberg

anklagades för hiskeliga brott mot mänskligheten. För honom var Endlösung närmast en demografisk fråga, där den egna nationen måste räddas från att dö ut, om han nu tänkte så långt. Eichmann var ju egentligen bara intresserad av sin egen karriär, hans känslor och tankar verkar ha varit långt från det arbete som han utförde. Han bara utförde det, för att så var den förhärskande meningen och denna gav pengar i plånboken och ett visst anseende. Han räddade tyska flyktingar vid den österrikiska gränsen och var helt övertygad om att människor, särskilt tyskar och judar, behövde förflyttas på olika sätt för att världen och Tyskland skulle må bättre. Han försökte i olika projekt hitta en plats för judarna, där den mest aktuella var Generalguvernementet, dvs Polen, och därefter vidare österut. Han gjorde också upp en plan om att flytta fyra miljoner judar till Madagaskar. Han försökte också sälja judar till andra länder, men det var ingen som ville ta emot, särskilt inte mot betalning. För Eichmann var judarna, ryssarna och andra mindre värda föremål, som skulle transporteras bort någon annanstans. Han var oerhört effektiv i sina transportlösningar och han ville bara väl. Staten hade en uppgift och det var Eichmanns plikt att verkställa. Han var politiskt korrekt. Han var god. Han ville göra det rätta. Om staten ville flytta omkring människor, skulle han göra det utan ett knyst. Om staten ville göra industri av människor och deras förflyttningar, eller hjälpa industrin att skaffa humanmaterial, skulle han såklart göra det. Allra helst som folket jublade och uttryckte sitt stöd, vilket gav honom en svindlande känsla av godhjärtad viktighet. Det är inte svårt att i efterhand känna en lust att spy Eichmann i ansiktet av ren vämjelse över hans aningslöshet och självgodhet. 

Men den tyska staten hade blickat ut över världen och delat in den i olika folk av olika värde. Vissa var välkomna, andra måste ha visum, några var det synd om, andra var farliga. Ungefär som vårt migrations- eller visumsystem. Staten är per definition VI, medan andra stater är DE. Så var det hos Eichmann, så är det idag. Problemet är att Eichmann uppvisade dålig immunitet mot det onda, en tolerans mot statens ruttenhet, det låga som både Hobbes och Kant ägnade sina filosofiska gärningar. Eichmann var tolerant, han hade förståelse för att folk måste förflyttas, tolerans för att krig var nödvändiga i det godas namn. Han visade tolerans för lösningar, som innebar att människor dog. Han skyllde det onda på dem som inte höll med. Vi kan lätt se samma tolerans i egen tid.  De som tycker synd om flyktingar, är samma människor som manar till krig och revolution. Att tycka synd om en människa är att förnedra människan, det är att gå omkring på Malmö C, som stinker av urin och avföring efter flera dagars välkomnande, i genomskinliga tights och dela ut bullar. Dessa Eichmann i vita tights röstar sedan på politiker, som ger sitt stöd åt krig och bombningar i hela världen men skyller fasorna på andra stater. Dessa Eichmann i vita tights får sedan nyckelroller i omhändertagandet av de flyende, i olika Lösungen. De gör en eichmannsk karriär. Staten är helt upptagen av sin egen godhet och godhetens förbannelse. Det goda folket älskar allt och alla, de är helt principlösa, skoningslösa mot dem som inte vill vara så goda och hjälpa till att bomba runt folk över halva världen. De har inga ledstjärnor, inga skrupler, bara allt blir gott. Skit i både orsaker och konsekvenser, gör bara goda gärningar så löser det sig. Älska bomber, älska synd, älska Eichmann. Släpp loss. Heil Ukraina, heil våra hjältar! (De hälsar numera så i Ukraina). Kiev är hemma, nu tar vi Minsk (svensk ledande expert och journalist). Lås in Assange och Snowden och anklaga ryssar för ofrihet, bomba Mellanöstern och anklaga Putin, invadera Ukraina och säg att det var Putin. Ropa åt dem som flyr godhetens tyranner att de är ockuperade, annekterade och förtryckta. De vet inte sitt eget bästa, som Eichmanns judar, som själva fick betala tågresan till helvetet. För även om Eichmann var god och fixade transporterna, hade hans godhet och generositet en gräns. Precis som svenskarna i vita tights, som välkomnar sina offer i paradiset, om de kan ta sig genom helvetet på något sätt. Det är skönt att vara god, allt är tillåtet. Det finns ingen anständighet, bara godhet. Men goda människor gör alltid gott, och dåliga gör ont. Det viktiga är att det behövs en idé för att förmå goda människor att göra ont. Som i vår tid av godhet. Som hos Eichmann. Hans sista ord var: Jag tror på Gud. 

Sök

Vinaora Visitors Counter

203395
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
678
881
2077
195193
15053
28195
203395
Your IP: 51.255.65.50
2017-11-21 23:00