Trojanska terrorister
- Uppgifter
- Kategori: Politik
- Publicerad onsdag, 28 september 2016 09:45
- Skriven av Stefan Gehander
Trojanska krigets historia är en salig röra av hjältar och sköna kvinnor från olika tider och platser i en och samma historia. Skrivare och poeter har under seklernas gång lagt till och hittat på nya episoder, så att det är hart när omöjligt att reda ut vem som
är vem och vad som egentligen hände. När så Homeros äntligen samlade den invecklade historien i två berättelser, gör han det för en läsekrets och publik som redan känner till huvudrollsinnehavarna och det ungefärliga händelseförloppet. I skolans teaterföreställning, som uppfördes på latin, var jag Agamemnon och ledde hären. Historieskrivningen om Troja är om möjligt lika förvirrande som själva historien, och efter den där teaterföreställningen återsåg jag historien om Troja först 1996 på utställningen Schliemanns guld på Pusjkin-museet i Moskva. Schliemann var en energisk tysk som blev rysk medborgare och gjorde både karriär och förmögenhet i Ryssland. Han använde pengarna till att upptäcka Troja och Agamenons mask i Anatolien. Men eftersom han var nästan ryss och eftersom Schliemanns guld återerövrades under andra världskriget till Moskva, blev Schliemann en ytterst impopulär gestalt i arkeologins historia. Den västerländska propagandan vräkte förtal över honom och hans ryska hustru, men framför allt över hans arkeologiska bedrifter, som egentligen var förfalskade och alltigenom betydelselösa. Enligt propagandan, alltså. Det är nämligen så etnicitet, särskilt på superetnisk nivå, påverkar sökandet efter sanning och historieskrivning. Den senare blev allt som oftast mer komplicerad än själva historien.
Så när någon om 2000 år skall reda ut kriget i Syrien och vad som hände den 17 september 2016 inte alltför långt från Troja, på den syriska arméns bas Deir al Zour, kommer själva historien att vara ganska enkel. Amerikanska bombplan attackerade den syriska armébasen och 100 syriska soldater stupade. På denna signal ryckte Islamiska statens krigare fram mot den strategiskt belägna basen och kan nu därifrån beskjuta flygplatsen. En ganska simpel historia som anger vilka sidor som strider i Syrien och vem som strider mot vem.
Den syriska basen har varit omringad av Islamiska staten i två år, men armén har bitit sig fast och försvarat stadens 150 000 invånare. Nattflyget från Damaskus, som genomförts av ryska och syriska plan, har kunnat föra in förnödenheter i staden. Den enkla historien ger vid handen att USA och den västerländska koalitionen, alltså din och min regering, strider sida vid sida med terrorister för att störta en annan regering i främmande land. Av någon outgrundlig anledning. Nästa gång du röstar skall du hämta in i ditt medvetande att du stödjer en terroristregering. Då kan du känna historiens vingslag. Du kan hisna vid tanken att en svensk stridspilot riktar nosen mot den syriska sanden för att slå ut ett objekt i detta trojanska krig, låt vara att det var en dansk pilot den här gången. Du kommer också att flämta till av cynismen hos en utrikesminister, som uppmanar de ryska barbarerna att sluta hjälpa befolkningen i den där staden, som du redan har glömt vad den hette.
Den enkla historien i dagens trojanska krig förenklas ännu mer av det faktum att krigsbrottet ska döljas med ännu ett krigsbrott. Det är ju krigets logik, ända sedan Troja, att den som går till angrepp måste löpa linan fullt ut. För att avleda uppmärksamheten sprängs en hjälpkonvoj, och aktionen är så genomskinlig att historien blir ännu enklare, ja nästan banal. Men nu börjar också historieskrivningen.
De förnuftsmässiga konsekvenserna av att se det enkla i historien är omvälvande. Ingen kan på allvar tro att den första attacken var ett misstag och att den andra attacken inte skedde för att skyla över den första genom att skylla på barbarerna. En armébas mitt ute i sanden, med bara terrorister runt om, angreps från luften under en timme av en högteknologisk armé mitt på ljusa dan. Men historieskrivarna försöker ge oss en trojansk tragedi, där alla hjältar och skurkar och plötsliga scenförändringar blir till ett underhållande virrvarr. Men den trojanska historien består, där Islamiska staten har skapats som förevändning att slå till mot Syrien samtidigt som det är verktyget för att krossa Syrien.
Det finns anledning att anta att de bästa historieskrivarna är lika blinda som Homeros. Han var så skicklig att de lärde drog slutsatsen att Trojanska kriget var en myt. Det hade aldrig hänt, historien var alltför fantastisk, alltför välskriven och aningen otrolig. När så en arkeolog med ryska sympatier grävde fram historien, blev det en uppståndelse som inte har lagt sig än. Västerländska skrivare fortsätter än idag kampanjen mot Schliemann. Historien om Troja, inte långt från Deir al Zour, skrivs fortfarande.