Sexualantropologi

I texten Banal sex hävdades att flyktingpolitiken under senare år var ett tecken på sexuell frustration, vilket under en tid var ett ämne i svensk debatt. Därefter brakade facebookkampanjen ut. Den kommer närmare ämnet och hänger ihop med den

stora bilden av dysfunktionell sexualitet i Västerlandet.

Ryska kvinnor är charmerande, feminina och allmänt trevliga och sympatiska. Mitt i det trevliga samtalet säger hon plötsligt: ”Men de där svartrövarna gillar jag inte. Jag vill känna mig trygg i högklackat och urringad klänning när jag går hem i natten. De glor med sina svarta.ögon som om de aldrig sett en kvinna.” Sedan kommer det trevliga leendet igen.

I svenskt språkbruk är detta rasism. Men ryska kvinnor ser den västerländska utvecklingen med förakt. Import av män, som dessutom är svartrövar, ses som omvänd rasism. Frånvaron av försvar av den egna kvinnan i Västerlandet hånas regelbundet i ryska media och av ryska kvinnor. Kvinnan som social varelse har ett val när fienden står för dörren, antingen väljer hon en man i fiendelägret, eller så uppmuntrar hon männen i sitt eget till försvar. Mannen har inget sådant val, och därför är de mindre brutala i sitt ordval i Ryssland, och helt tysta i Västerlandet. Alternativet för män är krig.

Den aktuella facebookkampanjen är ett tydligt bevis för denna antropologiska skillnad mellan Ryssland och Västerlandet. Den riktar sig helt och hållet mot den så kallade makten och de så kallade strukturerna, medan faran och hoten i det ryska samhället inte kommer från den egna makten eller de egna strukturerna. Med andra ord är ryska kvinnor nöjda med sin patriarkala struktur, och Moskva behåller sin ledande position i världen som en kvinnofristad. Tack vare makten och strukturerna, kunde man påstå. Eller tack vare mannen. Det visar sig då att det som raserar struktur och makt är den feministiska ideologin, kopplad till import av andra män. Vapnet är skam, för den egne mannen, och mannens egen skam för de ”destruktiva strukturerna”. Men sexualitet kan inte vara destruktiv, bara det sexuella beteendet. Här är det en fråga om vilka ideal som skall upprätthållas i samhället, och vilken tolerans som är eftersträvansvärd. Tolerans i den västerländska tappningen betyder att det inte finns ont eller gott, så tjejerna får tåla leken, medan mannen bränns på bål när han någon gång ertappas. Alla vittnesmål i kampanjen bär tydliga tecken på en urspårad tolerans, både hos kvinnan och mannen. Ja, från de allra minsta barnen. Tolerans i denna mening är brist på uppfostran, ideal och exempel. När det var riddartema i skolan skulle alla vara riddare. Det fanns inga prinsessor. Flickorna fick vara publik eller hästar. Redan riddarna var bögar, tydligen. Detta ”ideal” framförs i första klass. Frihet från makt och struktur förflyttar denna maktstruktur in i människan, samhällstrycket, dvs trycket från omgivningen, blir outhärdligt, allestädes närvarande och omöjligt att undkomma. I det ryska samhället ligger strukturerna utanför människan, i ritualer, högtider och historiska exempel. Gör korstecknet i kyrkan, fira kvinnan på kvinnodagen, uppför dig som en krigshjälte och du har lättat på själen. Då behövs varken riddare utan prinsessor eller häxor som bränns på bål. Att jaga häxor och sedan bränna dem, kvinnor på medeltiden, män idag, löser inga problem, utan skapar enbart nya antipatier i samhället, dvs högre samhällstryck. Häxjakt har ingenting med uppfostran att göra, det är bara en bestraffning för ett beteende som faktiskt inte har några regler. På samma sätt som lördagsgodis är en helt godtycklig belöning för ett beteende som inte har några regler. Bestraffning och belöning är utmärkande för häxornas samhälle, där samhällstrycket når en kokpunkt i jakterna. Det är också ett sätt att lätta själen, skillnaden är bara att det inte finns ritualer till hjälp. Hela striden försiggår inuti människan, som blir stum och tyst som en förskrämd mus. Tysthetskulturen medverkar till en oförmåga att tala klartext, särskilt i konflikter, som göms i decennier i själen men kan plockas fram när larmet går. Redan i de isländska sagorna finns kvinnor som ruvar på hämnd i årtionden för att en vacker dag i ett plötsligt påkommet raseri kräva sin hämnd. Agerandet blir obegripligt för omgivningen, som chockas och börjar tala om häxor. Att lösa vardagens små missförstånd allteftersom är ingenting för denna kultur, de samlas på hög. I den ryska kulturen löses alla frågor efterhand som de uppkommer, och det är kanske därför omgivningen alltid frågar om jag är osams med min fru. Det låter så, men också här fungerar en ritual i språket, som gör att inget skräp samlas på hög i själen.

Medan patriarkatet frodas i den ryska kvinnofristaden, leder Sverige jämlikhetsligan i EU mitt i en kampanj, som ger vid handen att landets kvinnor är minst sagt förtryckta. Samtidigt ligger kommunismens arv kvar på lika lön, medan den liberala demokratin inte ens kan diskutera frågan på allvar.  Det är uppenbart att språket har brutit sig loss från verkligheten i Västerlandet, medan språket i Ryssland inte har hunnit ikapp verkligheten.   Den patriarkala strukturen tillåter inte vare sig förtryckskampanjer eller framstegsrapporter, det gör bara feminismen. I patriarkatets sexualantropologiska struktur tiger kvinnan i församlingen.