Köksans tid är nu

Drömmen om det ideala samhället innehöll enligt socialismen den högsta nivå när statens angelägenheter var så smidigt ordnade att till och med en köksa kunde leda staten och landet. Landet är kanske fel ord, för enligt socialism och globalisering

skall ju staten vittra bort och nationsgränserna suddas ut. Då träder också köksan fram. Hon dyker upp enligt beslut i en inre, sluten cirkel, politbyrån så att säga. Hon tror och vet att allt är enkelt, hon svingar ordförandeklubban som en soppslev och bankar hysteriskt i bordet som stode kastrullerna uppradade där. Miljarderna flyger iväg och folket blir mer och mer arbetslöst. Ovännerna i den stora världen utanför köksfönstret blir allt fler och allt argare. Deras vänner aktar sig i sin tur att hamna i skottlinjen mellan soppsleven och de förment onda krafterna. Köksan tror att köket rymmer hela världen och att hon har alla recept i sin samling, särskilt de recept som gäller för triumf och framgång vid alla mänskliga sammankomster. Hon förstår inte att för vissa, inte är de få heller, är dessa universella recept helt smaklösa eller till och med äckliga. Hon förstår inte heller att det faktum att hon själv inte drabbas, inte betyder att hennes omgivning går fri, den som betalar hennes lön och den vars hushåll hon är satt att sköta. Hon är helt enkelt korkad. Dum som en kärring i ett dåligt äktenskap, enfaldig som en servitris som skäller på gästerna. Köket - det är jag, skriker hon efter gäster och personal. Det är jag som besitter rättigheterna, de allsmäktiga, och de skall alltid medfölja recepten. Sine qua non. Att hon själv bryter mot dem låtsas hon inte ana. Att hennes egen personal kånkar på stora säckar, förnedrade av låga inkomster, fördomar och vardagskränkningar. Hon har totalt missat poängen med köket, nämligen att hennes arbete är att få alla inbjudna - och alla skall bjudas in! - att trivas i hennes sällskap. Gästfrihet och öppenhet skall vara nyckelord även mot dem som kanske inte håller med i alla diskussioner över middagen. Måltiden skall planeras på ett sätt som gör alla mätta och belåtna, det är den stora konsten. Alla skall ha en känsla av att till det här bordet återkommer jag gärna, eller i varje fall återkommer jag för en intressant stund. Om inte, finns det snart ingen att bjuda in och inga intäkter att betala den egna personalen, framför allt inte till köksans löner och pensioner och privilegier och förmåner och gratiserbjudanden och alla möjliga, snåriga kontaktmöjligheter. Att äta ensam i köket är inget kul, dessutom är det kulturellt betingat och har inget större värde i världen utanför köksfönstret, där man vet att samlas och diskutera dem problem som uppstår i livet. Att öppna köksfönstret och skrika som en bindgalen köksa leder bara till krossade rutor. 

Sök

Vinaora Visitors Counter

238104
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1819
1796
4907
219589
22568
27194
238104
Your IP: 54.227.126.69
2017-12-12 17:37