Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Habemus Putin

Öst och Väst möts visst ibland, den här gången i Vatikanen. Sedan 1054 har den ortodoxa och katolska världen haft en trasslig relation, men det hör till dagens paradoxer att Påven och Putin står varandra mycket nära. Det är Ryssland som funnit vägen tillbaka efter

70 år i den västerländska kommunismens våld. Bara för 35 år sedan stod Vatikanen på Solidarnosc-barrikaderna i Polen, där Ryssland i Sovjetunionens skepnad hävdade den europeiska likriktningens ideal. Men redan för 20 år sedan, under bombningarna av Jugoslavien och Västerlandets etniska rensning av serber, påbörjade Vatikanen och Ryssland ett närmande, en återgång tillbaka in i historien.

Under Putin har Ryssland stärkt de pragmatiska banden med den andra kristendomen tack vare en samsyn i flera viktiga frågor, som handlar om grunden för den kristna civilisationen i sin helhet och sant europeiska värderingar. Franciskus, den förste jesuiten och icke-europén sedan Gregorius III år 741, är idag en av få statschefer, kanske den ende, som kan föra ett anständigt samtal med Putin. 

Putin och Påven av Rom ser med avsky på den fundamentala islamismen, den som produceras, importeras och exporteras av Västerlandet till ett växande jihad från Kaukasus till Centralasien och från Mellanöstern och Afrika tillbaka till Västeuropa. De är båda fullt på det klara med att Al Qaida och Islamiska staten - inte Ryssland - är dagens stora monster. Moskva och Vatikanen stödjer den sekulära staten Syrien av olika skäl, men exemplet visar att även olika mål, idéer och föreställningar kan leda till samtal och gemensamma stödpunkter. Om Syrien och Jordanien faller, når Islamiska staten Medelhavet, och bara Turkiet ligger i vägen för Svarta havet. Det är troligt att Franciskus ser med samma oro på geopolitiken och håller med Putin om att islamismen måste krossas och de kristna skyddas. 

Påven vet likaväl som Putin att Islamiska republiken Iran, inte Västeuropa eller USA, är en av de viktigaste motpolerna mot den saudiska wahhabismen och, faktiskt, därmed en av de kristnas beskyddare i till exempel Libanon.

Inte långt från Kaukasus, på andra sidan Svarta havet, möts ortodox och katolsk kristendom i Ukraina. Landet är en bikulturell symbios med en uniatisk och en ortodox kyrka, och har alltid varit föremål för strider mellan Moskva och Rom. Under det senaste året har denna strid blossat upp igen, främst tack vare polska och amerikanska katoliker. Påven får svårt att komma runt det faktum att Västvärlden anklagar Ryssland för inblandning i det ukrainska inbördeskriget, även om det står klart både för Vatikanen och en god del av den västerländska publiken att anklagelserna är falska. Mot bakgrund av den ukrainska krisen visar det sig att Kristendomen står mot Västeuropa, en mycket märklig situation. Eller inte? Ett ord från Påven i Rom om att Ukraina - inte Ryssland - borde fullfölja Minsk-avtalet och välja fredens väg skulle ställa detta G2-möte i bjärt kontrast till G7-mötets aggressiva svador om Rysslands ondska.  Det är möjligt att Putin och Påven gör samma tolkning av G7 som de sju olyckornas klubb, där det blir tyst i himmelen när det sjunde inseglet öppnas. Helt klart är att Påven och Putin kommer att spela sitt parti schack mot Döden med största noggrannhet. Uppenbarelseboken är överhuvudtaget inte erkänd i den ortodoxa kyrkan och läses inte i liturgin, ungefär som Putin struntar i G7s uppenbarelser. Putin och Påven, Rom och Det tredje Rom, står enade i kritiken av den politiska, ekonomiska och moraliska globaliseringen, som liksom kommunismen vill förinta mänsklig mångfald och påtvinga länder och folk standardisering och likriktning. De står emot Stor-Inkvisitorns utropande av sig själv och sitt land till den enda vägens frälsare. Det är Dödens schackspelare, som välter brädet för att inte förlora sina positioner, för att inte ge motspelaren en chans att finna nya drag, utvägar och varianter. 

Påven i Rom och Putin i Moskva erkänner och vårdar traditionen, familjens nyckelroll, nationens egenvärde och den kristna grunden för det europeiska samhället. Franciskus är jesuit med allt vad det kan innebära av etiska krav på politiken och budordens auktoritet. De kanske till och med får helga en del pragmatiska medel, precis som Putins tredje Rom gör anspråk på att kunna driva en moraliskt oförvitlig politik. Det är möjligt att även Putin ser sig själv som en Jesu soldat, som är utsänd för att med alla medel tjäna ett högre syfte. I varje fall ser han sin chans att medla och försona ortodoxa och katoliker, både i Rom, Ukraina och världen. 

Franciskus överlämnade en medalj med en bild av Fredsängeln. Potentaternas samtal omgärdas av jesuitisk tystnad.

Sök