Journalistiken är död

Uppgifter

Kategori: Malmö

Publicerad lördag, 15 augusti 2015 08:18

Skriven av Stefan Gehander

Det slår mig helt plötsligt efter det senaste årets händelser i Malmö och världen att journalistiken är död. Det finns inga journalister. Inte ens i Ryssland, där ingen journalist törs fråga varför

Ryssland fortfarande föder Ukraina och låter ukrainarna arbeta utan visum i Ryssland. Ingen vågar fråga Putin, trots att han är öppen för att diskutera frågan, varför Ryssland inte rensar upp i Ukraina och sätter NATO på plats med en nerskjutning av ett av de plan som kränker ryskt luftrum. Varför inga utländska barn omhändertas av myndigheterna i Ryssland eller varför ingen utländsk affärsman häktas. Jag förstår inte varför inte ryska UD kritiserar förtrampandet av mänskliga rättigheter i Sverige och kräver att Jämtland och Härjedalen återlämnas till Norge. Jag förstår inte varför Ryssland inte säljer all sin olja till Saudiarabien eller, ännu bättre, till Serbien. Tillsammans med rätten att sälja gasen. Rättare sagt, varför ingen journalist frågar Putin, om inte detta skulle betyda att Ryssland vände upp och ned på världen till sin fördel. Nu har Putin ju gjort det ändå, där Sverige inte längre har något jordbruk tack vare sin revolutionära utrikespolitik. 

Den ryska revolutionen i världspolitiken betyder också att massmedia liksom jordbruket i Sverige håller på att gå under. Det finns ingen journalist som försöker se sambanden mellan inrikes- och utrikespolitik, än mindre förklara dem för den uppväxande generationen. Ingen Wallraff eller Guillou i gammal god form. De som avslöjar, typ Assange eller Snowden, behandlas som forna dissidenter i Sovjetunionen. Journalisterna har blivit maktens väpnare, ja kanske den enda anledningen till att folket inte längre demonstrerar, förutom mot rasism på kommando. Att upprätthålla systemet och rättfärdiga politiken har blivit journalisternas enda mål. De fortsätter, förstås, att hävda att de strider mot det onda, de mörka krafterna, men de kan inte förnuftigt förklara sin strid. De har inte heller vett att berätta för läsarna att ingen strid handlar om kampen mellan det goda eller onda, det handlar alltid om intressen. Däremot kan metoderna vara onda eller goda, tillåtna eller otillåtna. När människor dör, är metoderna onda, när de försvarar sig eller får det bättre, är politiken god. Det är journalisternas ansvar att berätta vilka metoder som är goda eller onda, inte att framställa onda metoder som goda. Dessa falsifieringar av verkligheten skall prövas enligt Popper. Men hur skall det gå till om allmänhetens källa till kunskap är en tidning, som bara skriver. Ord efter ord om ingenting. Inkompetenta kärringar babblar på sida efter sida, dag efter dag, om absolut ingenting. Inte en tanke, inte ett enda försök att dra till med en tes. Människoälskande kulturgubbar, som gör sig en position på att framstå som mjuka, kloka män, som alltid träder fram för att försvara främlingar, fruntimmer och frändernas falsifieringar. De producerar svammel om andra folk och länder för att avleda uppmärksamheten från granaterna som briserar utanför redaktionen. De förstår inte att en dag briserar redaktionen. För den som alstrar dumheter, blir själv dum. Historielösheten, bristen på perspektiv och en placering av det onda mitt i det goda förvirrar inte bara läsaren, utan också journalisten. Det kan tyckas vara ett långt steg mellan Nydala eller Högaholm till Zaporozhye eller Kiev, för att inte tala om Damaskus eller Ar Rakka, men journalisten måste se det. Det går inte att säga att IS-soldaten är ond i Ar Rakka, men god i det egna bostadsområdet. Eller i det där bostadsområdet, där jag inte bor. När han kommer till mitt bostadsområde, blir han ond igen. Detta är mental terrorism. Inget samhälle kommer oskatt undan denna sinnesförvirring.  

Det finns inga pengar i Malmö till att ge barnen en frukt om dagen till den så kallade fruktstunden. Men varför har man då infört fruktstund? Hur står denna "kostnad" sig med kostnader för att finansiera IS-soldatens träning i granatkastning eller rehabilitering av stackaren, när han kommer hem till Malmö igen, om han kommer hem? Att ha en fruktstund utan frukt, särskilt mot denna bakgrund, är så bisarrt att man nästan önskar att Ryssland anfaller. Det är i varje fall inget gott samhälle, ett samhälle att trivas i. I Ryssland får alla barn en frukt om dagen. Om det berättar ingen svensk journalist, liksom ingen rysk berättar att barnen i Malmö inte får frukt. I Malmös skolor finns ändå en fruktstund, i Ryssland finns ingen. Journalisterna får bita hårdare i det sura äpplet, kunskapens frukt.

• Tillb
• Nästa