Två självmord

Döden blev aktuell i den ryska påskens dagar, då till och med en ex-spion återuppstått på den tredje dagen, även om jag är tveksam till den brittiska underrättelsetjänstens svarta humor i Skripal-fallet. I Ryssland var emellertid associationer och skämten naturliga.

Den ryska kulturen är

en dödskultur, som firar påsken och inte bryr sig särskilt mycket om kristi födelse. Den ryska litteraturen är besatt av döden och de ryska författarna av både döden och självmordet. Tolstoj skrev Tre dödar och Ivan Iljtitjs död, en studie i döendet, medan Dostojevskij berättade om Två självmord, beskrev mordets andliga typologi och själv ställdes inför dödspatrull. Lermontov och Pusjkin dog i dueller, Majakovskij och Jesenin tog sina liv. Marina Tsvetajeva begick självmord, men är en av få som ändå jordfästes i rysk-ortodoxa kyrkan, som annars förbjuder självmord och inte viger självmördare i helig jord. Men det märkligaste fenomenet i den ryska litteraturen är Tolstojs oförmåga att förstå meningen med livet på grund av döden. Hans tro i mogen ålder kom till honom av denna anledning, samtidigt som han kom i schism med kyrkan när det gällde ritualerna, som han inte kunde tro på. Men det är bara hos protestanter och sektanter ritualerna ses med motvilja. I denna västerländska företeelse, som Tolstoj delade, är hjärtegodheten det viktiga. Men utan ritualer finns ingen tro, ja tro är ritualer. Tolstoj har själv denna nyckel till tron och dödens mening i berättelsen om tre dödar, där ett träd dör och de andra träden gläds åt det ökade utrymmet för solens strålar. Trädet offrar sig för sina artfränder. Trädets liv får mening i döden. Det förstod inte Tolstoj. Han dog utanför samhället som ett ensamt träd och ligger än idag där i skogen i en jordhög utan kors. För Tolstoj var döden en privat sak, så till den grad att han lämnade sin familj. Tolstoj var en sann egoist. 

Hur en människa än dör, är det en social händelse. Tolstojs val att ge sig iväg när han kände döden komma är logisk, eftersom författaren redan innan hade valt ett liv utanför gemenskapen, till och med den andliga, då han uteslöts ur kyrkan. Uteslutningen var också logisk, eftersom samhället är Gud. I enlighet med den tanken menade Durkheim att man kan se en människas personlighet i studier av döden. Valet av död kan studeras mest intensivt i självmordet, vilket Durkheim gjorde och fann två ledande dödssätt: egoistiskt och altruistiskt. Det egoistiska självmordet begås av en människa, som inte vill eller kan leva i gemenskapen. Tolstoj ville inte, medan den svenske teatermannen inte längre kunde tillhöra gemenskapen. Han stöttes ut i en "gedigen och saklig" lynchning i en omvänd häxjakt. Men det var ändå ett egoistiskt självmord i durkhemiansk mening. Självmordet begicks inte för att tjäna gemenskapen, utan för att de återstående träden ville ha mer ljus på sig och krävde teatermannens utträde.

Durkheim urskiljde också det altruistiska självmordet, som var det självmord som innebar ett offer för gemenskapen. Här sker ingen lynchning, utan självmördaren väljer själv att dö för att gemenskapen ska överleva. I sitt tal till nationen om Rysslands nya vapen avslutade Putin med en anmärkning om det egentliga ryska supervapnet, som ingen har utvecklat och inte heller kommer att utveckla: den ryske soldaten, som sprängde sig själv i en sista strid för gemenskapen. I rysk logik är det altruistiska självmordet inget självmord, och den ortodoxa kyrkan viger i helig jord soldater, som offrar sitt liv, till och med för egen hand. Döden blir en glädjefest.

Durkheim hade troligen läst Dostojevskij, som i Två självmord gör upp med den egoistiske självmördaren, som lika dum som en ko har antagit att livet finns för att vara eller bli lycklig. En kossa ”tror” också att livet är eller borde vara ett evigt tuggande av saftigt, grönt gräs, men förstår inte att livets mening är lidande och döden som offer för gemenskapen. 

Dostojevskij blev bekant med självmordet redan i unga år, när modern läste Stackars Liza, flickan som dränkte sig i olycklig kärlek och orsakade en självmordsepidemi. I sin författargärning underströk han att utan litteratur skulle människan ta livet av sig, och när modern dog samma år som Pusjkin, var författaren inne på tanken. Men inte för att någon försökte lyncha honom.

Vladimir Putin har understrukit att Ryssland inte är redo att skona gemenskapen i det fall landet hotas med undergång. För det finns ingen mening med mänskligheten utan Ryssland. Undrar i vilken kategori Durkheim skulle placera ett sådant självmord. Kanske skulle han säga att en sådan inställning är det bästa botemedlet mot självmord. 

 

 

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

566853
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
761
1741
4986
552212
33023
62431
566853
Your IP: 54.81.0.22
2018-05-22 19:33