Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Singularitet

 

"I piskande regn och vågrullningar på fem meter var den grå patrullbåten ett knakande och gnyende offer för naturens enorma krafter, men Åkesson parerade som vanligt med rodret, som for som ett rouletthjul i hans starka och vana händer, allt under tysta svordomar och djup koncentration. Kapten Nilsson, som alltid

drog på sig gummistövlar och ställde sig på gummimattan när åska och blixt gick över havet, kommenderade korthugget sin tre man starka besättning. Matros Johannesson hade dragit presenningen av kanonen i aktern och satte sig till rätta med ett grin. Han nickade mot mig och jag vinglade framåt längs relingen, rättade till båtmössan och lyfte megafonen: 

Vnimanie. Shvedskij korolevskij flot preduprezhdaet: vashe sudno nahoditsja v shvedskih territorialnyh vodah. Vozmite juzhnyj kurs. 

Mina anrop över radion hade ignorerats, därför hade vi jagat ikapp och gått upp jämsides, men om den sovjetiska fregatten nu inte hörsammade vår uppmaning var det dags för nästa fras på ryska, som innehöll en varning om eldgivning. Johannessons grin hade förbytts i febril tankeverksamhet. Det var inte särskilt svårt att pricka fregatten, och nog var han redo, men det var en svindlande erfarenhet att sitta med händerna på en skjutklar kanon mitt i kalla krigets Östersjön en stormande eftermiddag.  Mina studier i rysk militär­ och örlogsterminologi kom väl till pass i mitt första dramatiska samtal med ryssar. Liksom hos Johannesson, ja hela besättningen, var min hals torr av spänning och patriotism. Medan vi väntade åkte Johannessons båtmössa längre upp på huvudet, lätt reglementsvidrigt, och hans blonda lockar fladdrade i den hårda vinden. Han var en redig karl på 19 år, redo att dö för sitt land en råkall eftermiddag i Fredens hav ett par sjömil söder om Falsterbo. Kapten Nilsson hade basen i Falsterbo i radion, som i sin tur hade Försvarsmakten i sitt öra. Det gick en spänd ledning genom hela landet, vars ord nu skulle översättas i en dödsbringande fras på ryska av mig, på kommando från kapten Nilsson på klingande skånska, och därefter skulle Johannesson gå till kalla krigets historia för alltid. Men till Johannessons stora besvikelse, ja vår också, blev vi åtlydda av stormakten. Fregatten tog sydlig kurs som ett gråskimrande spöke från främmande land. Vi gick i aktern några meter efter i ett par sjömil för att understryka vår beslutsamhet. Jag vid relingen, Johannesson vid kanonen, kapten lätt på tå i sina gummistövlar, ivrigt rapporterande, Åkesson lugnt rullande med rodret. 

Det blev en stor händelse i vår lilla förläggning, och vi fick till och med ros av chefen, också han kapten Nilsson, vid vaktskiftet inför vår lediga vecka. Efter ett par veckor fick vi också gäster i solglasögon på en av våra patrulleringar. De frågade om jag var intresserad av annan tjänstgöring. Jag svarade att jag hade sökt till Försvarets radioanstalt en gång och inte var den som frågade två gånger. Jag visste inte då att min ryska var för bra och avsett för andra uppdrag. Jag kunde ju inte veta då att befälhavaren på den där fregatten loggade händelsen som att den svenska kustflottan hade sovjetiska överlöpare i sin tjänst att döma av den ryska som talats ute på Östersjön. Detta och senare betyg skickar jag vidare till Slaviska institutionen vid Lunds universitet."

Inledningen till min bok om ryskt tänkande En resa från Malmö till Moskva bär spår av en fråga, som diskuterades av Freud och Einstein i mellankrigstiden.

 

 

 

Det var ingen tvekan om att besättningen var redo att ge eld, och det var ingen tvekan om att landet hade rätt att freda sitt territorium. Men Västerlandet och Sovjetunionen hade gjort upp regler, som i det stora hela följdes av båda sidor. Det var ett regelverk för undvikande av krig för handen, och både Kant, Freud och Einstein hade diskuterat frågan och kommit fram till att organisationer som FN, OPCW, WTO, IAEA, Europarådet, NATO, Warszawa-pakten och alla möjliga andra grupper av länder med snåriga förkortningar var vägen för mänskligheten. Freud påpekade dock i sin brevväxling med Einstein att det fanns ett problem i den mänskliga naturen som också gällde för nationer: medfödd och naturlig aggressivitet. Det betydde, enligt Freud, att det fanns en risk i varje organisation, dit länder avhände sig en del av suveräniteten, att det inom organisationen bildades en majoritet, som snart skulle förvanska organisationens ideal och syften. Folkrätten skulle komma att användas för den egna aggressionens syften. Den ursprungliga grupp som skapade FN efter kriget skulle, helt enligt Freuds brev till Einstein, komma att dela sig som en cell för att skapa nya motsättningar. Idag ser vi att inte bara krigets symboliska fortsättning, sporten, utan också FN och alla internationella organisationer har blivit en grupps organisationer och att denna grupp talar å folkrättens vägnar. Det leder till att den rätt som ligger till grund för hela konstruktionen erövras av en begränsad grupp. WADA kan påstå vad som helst om doping, FN kan utfärda resolutioner om händelser, som inte har ägt rum, och tillskriva vilket land som helst vilken aggression som helst och OPCW och internationella domstolen kan hitta på vilka krigsförbrytelser som helst, med det yttersta kännetecknet att de inte har begåtts av Gruppens Medlemmar. Det våld som skapade organisationerna blev till en rätt, som nu återigen har ersatts med våld. Organisationerna är tomma skal av våld och innehåller inte längre någon rätt. Förändringar i system av en enda orsak kallas singularitet. Orsaken till detta sakernas tillstånd är en just enda, nämligen Sovjetunionens fall. Disbalansen efter det ryska tillbakadragandet har löst ut den medfödda och naturliga aggression Freud beskrev för Einstein. Det har blivit dags för en ny kraftmätning, som kommer att återupprätta balansen. Det hade kunnat bli en annan utveckling, enligt Freud, om det han kallar för kultur hade fått råda och vägleda människor och nationer. Men vi är lika långt från kultur nu som då, och vi har sett hur land efter land har krossats av de som bibehöll och utvidgade sin makt i de internationella organisationerna. De har blivit krigsorganisationer istället för rättsorganisationer. Hoppet för det internationella rättssystemet är också singulärt, nämligen Ryssland. Den historiskt bevandrade vet att krig alltid vandrar österut, aldrig västerut, i varje fall sedan Ryssland stoppat både mongoler och turkar. Sovjetunionen är faktiskt det enda imperium som skapat fred mellan nationer, i likhet med det romerska, men så är också Rysslands öde att axla det tredje Roms mantel.  Det är en tanke som kan få vilken historiker som helst att baxna att det var krig före Sovjetunionen och efter, och att det var Sovjetunionen som segrade i Det Sista Stora Kriget. I sovjetisk tid var fred, förutom Korea, Vietnam och Afghanistan, vilka var amerikanska angreppskrig. Det kalla kriget var ändå ganska fredligt, och var kanske på väg mot det fredliga förnuft som Freud kallade kultur.

Det svenska försvaret talade aldrig om krig i sovjetisk tid, det fanns liksom inte som möjlighet, trots allt, medan det idag framställs som nästan en önskvärdhet. Men den dagen på Östersjön hade Sverige ett försvar, idag inget. Det händer sig det märkliga att krigsropen är högre när det inte finns substans bakom orden. Det är också ett faktum att Sverige efter Sovjetunionens fall har deltagit i angreppskrig över hela världen mot försvarslösa folk och stater, ja vi har till och med gett vårt stöd till terrorismen. Det är Freuds inneboende aggression. Einstein skriver till Freud om människors hysteriska krigsiver, och Freud svarar att det finns två principer, Instinkt och Passion, som han sedan ger namnen Kärlek och Hat, men vågar inte ta steget mot begreppen Det Goda och Det Onda. Han menar att det ena innehåller det andra, så att kärlek innehåller aggression och vice versa. Vad som är gott eller ont är inte riktigt Freuds bord.

Att försvara sitt land i Östersjöns vatten är kärlek, samtidigt som det hos en eller annan fanns en aggressivitet, som bara väntade att få jubla över en sjunken sovjetisk fregatt. Det fanns säkert också en och annan sovjetisk militär, som gärna sett ett angrepp för att få utlopp för sin aggression. Freud nämner att bolsjevismen hade som mål att utrota aggressionen med hjälp av jämlikhet och välfärd, men att han var tveksam till experimentet. Men det är ett oemotsägligt faktum att själva existensen av stormakten Sovjetunionen banade väg för den pacifism Freud och Einstein sökte i världspolitiken. Med facit i hand ser vi att den enda orsaken till fred i världen är Ryssland. Annars skulle både Syrien och Nordkorea och Iran ha lagts till den långa listan över aggressionsobjekt. Den stora frågan är vad det är i rysk kultur som gör den till den enda civilisationen med fred som ledstjärna. Tanken slog mig inte förrän långt senare: den sovjetiska fregatten kunde lika gärna ha sänkt vår patrullbåt, om vi inte hade tyglat vår aggression. 



Sök