Translate

Den nya Helsingforsandan

Första gången jag kom till Helsingfors var i början av 1980-talet, och liksom Palme gjorde jag det till en god vana att bjuda med mig sovjetmedborgare på resan från Moskva. På den tiden var tåget

tio gånger billigare än flyget och tack vare den finska vänskapen och samarbetet med SSSR gick det bra att betala med rubel. Medan tåget tuffade fram mot Helsingfors, förändrades bilden utanför fönstret, den enda likheten var skogen, som aldrig tog slut. Efter tullen i Vyborg började landskapet förändras, det blev mer ljus, mer städat och ordnat och reklamskyltarna började dyka upp. Mina medresenärer, som för första gången var på väg att korsa gränsen, pressade ansiktena mot fönstret och ställde tusen frågor. ”Utomlands”, eller ”Bakom gränsen”, som ryssarna säger, var inte bara en plats i det sovjetiska tänkandet, det var också en tid, som brutits av i revolutionen, och en dröm, som skulle förverkligas och om vilken många teorier och gissningar härjade. Resans klimax var ingången till Helsingfors, de första stegen på västerländsk perrong fram mot de gnistrande kioskerna på Centralstationen. Konsumtionssamhällets förlovade värld öppnades med ett obegränsat urval, framför allt i tidningskiosken. Jag fick hålla i mina gäster för att de inte skulle lägga alla pengar på en tågstation och förde dem raskt vidare ut på stan och, naturligtvis, till Stockmanns varuhus. Inte så få av dessa härdade kommunister föll i tårar på det berömda varuhuset, en del fick sätta sig och hämta andan efter chocken och det var nog en och annan som fylldes av hat mot bedrägeriet hemma. De flesta började konstruera hjälphypoteser i syfte att bevara den världsbild de hade vuxit upp i, där vissa blev väl fantasifulla, på gränsen till psykisk sjukdom, ja till och med vansinne. Verkligheten blev liksom så fantastisk att den inte skulle gå att beskriva för dem som inte hade sett den med egna ögon.

Det var en fantastisk värld, förtrollande och magisk, den gick i regnbågens alla färger och verkade vara tagen ur en propagandafilm från Hollywood, det var en ny planet med överflöd av varor, förbjudna idéer och en giftig sanning om världsordningen egentliga spelregler. Det var en annan civilisation, en värld i ett annat paradigm och det var motsatsen till den kommunistiska världsbilden.

För min del var den här upplevelsen inte ett försök att visa den västerländska världens överlägsenhet i sadistisk njutning, utan mer en uppmaning till världens potentiellt rikaste land och klokaste människor att se sanningen: kommunismen var ett bedrägeri, som endast tjänade Västerlandets syften, vilket också var orsaken till att den planterats ut i Ryssland. Det fanns en grupp människor inom KGB som arbetade i denna riktning, där ledmotivet var att just det som hände med sovjetmedborgare på stationen i Helsingfors var demoraliserande och farligt för landet. Vladimir var också en av dem.  Att inte känna sig själv, inte se sanningen, är alltid förödande. Både på det personliga planet och för staten.

Andan i Helsingfors på den tiden tog musten ur sovjetmedborgaren, och den fria världens övertag var tydligt. 

Resan tillbaka till Moskva var som att återvända till helvetet. Först försvann tidningarna, sedan ordningen och färgerna och sedan växte den grå betongmuren fram igen. 

 

Ibland var jag hemma i Malmö på besök, på Kroksbäck, som var för Malmö en gång vad Västra Hamnen blev senare. Här förändrades också färgerna och andan med tiden, för att till slut täckas av blod över gatan, där jag sprang till skolan, som byggdes som modell för det nya Sverige, som välkomnade arbetarklassen till bildning och badrum för första gången i historien. Nu är stadsdelen ett ghetto, och min mor var den sista folkhemsbyggaren i området. Hon gick bort i en fattigdom, som var större än när hon flyttade dit. Utan mig hade hon dött av svält. Allt medan tidningarna berättade om världens rikaste pensionärer och framstegens förlovade stad.

 

När Vladimir åkte in mot Helsingfors den här gången möttes han av ett minnesmärke från en svunnen tid: Vår press är fri! Jag tror han log igenkännande och lite hånfullt åt den dumma reklamskylten i en värld, där utrikesdepartementet beställer artiklar i sin fria press och överhuvud helt har frikopplats från verkligheten som en gång de sovjetiska tidningarna. I jämförelse med vilken rysk stad som helst liknar Helsingfors en mörk kommunistisk håla på den sovjetiska landsbygden. I vilken rysk stad som helst finns hundratals tidningar, som fritt diskuterar livets frågor utan att UD hör av sig.

Här på stranden i Sotji bläddrar jag i den fria pressen i neonskenet och njuter i solstolen ända fram till kvällen, ända tills jag störs av halvnakna tonårsflickor som till musik ska nattbada bekymmerslöst i den nya tiden. Vågorna rullar in över flickorna, och de tjuter i glädje. De har ingen aning om att den nya Helsingforsandan finns i Ryssland.

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

917568
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1457
2472
19037
885299
41612
50046
917568
Your IP: 54.36.148.69
2018-10-21 13:28