Translate

Så sant som det är sagt

Sanning är ett begrepp. Alla begrepp är illusioner, fiktioner, utan samband med verkligheten. Det är sant, jag lovar. Du kan inte nå sanningen, lika lite som du kan äta en frukt. "Frukt" är nämligen också ett begrepp. Gå in i affären och säg att du vill köpa frukt, så får du veta. Det finns ingen

sådan vara att köpa. Det finns bara olika frukter till salu. Vissa egenskaper gör frukterna till frukt, liksom vissa påståenden om verkligheten betraktas som sanning. Eller i varje fall att de beskriver verkligheten på ett begripligt sätt. Men ingen forskare eller sanningssökare skulle våga påståendet att det finns en sanning. Det finns inte ens någon teori om hur en sanning skulle se ut för att vara sanning. Det finns bara ett sammelsurium av påståenden om hur en sanning skulle kunna byggas upp, men det finns inget slutresultat i den diskussionen. Redan de gamla grekerna var på det klara med problemet och skapade två ord för sanning, ett som betyder "korrekt", och ett som betyder "det som är överenskommet och inte bör glömmas", dvs tradition eller den sanning som upprätthålls för att den anses viktig, även om den inte är helt korrekt.  Aristoteles definierade detta sanningssökande i den enkla formeln att det är sant som stämmer med saker och ting som de är. Tvetydigheten i denna formel gäller än idag, för hur vet man hur något är som det är sagt att det är. Eftersom Ryssland blev den grekiska religionens och kulturens efterträdare och fanbärare, finns också i ryska två ord för sanning, istina och pravda, som motsvarigheter till de grekiska benämningarna. Ryssar är liksom de antika grekerna medvetna om att det finns pravda, alltså sanningar som upprätthålls för sin nyttiga funktion snarare än för sitt sanningsvärde. Ryssar har också levt i det kommunistiska samhället, där pravda tog över även en del av det som var istina, alltså att det var bättre för samhället att undvika viss istina och ersätta den med pravda för att samhället skulle passa bättre in i ideologins mönster. Den processen har nu slagit över och påståenden om verkligheten i ryska media och rysk politik eftersträvar en korrekthet, som har många knytpunkter med ärlighet och sanningssökande. Det gäller även i utrikespolitiken och analysen av vårt eget samhälle. Det är skräckinjagande för våra makthavare och mediahus. I alla val i Västerlandet under senare år har makthavare och media varnat för och påstått sig veta om ryska försök att påverka valen. I Frankrike och Tyskland togs påståendena tillbaka efter valen, men det bekymrar inte nästa land på tur i valcirkusen, som påstår och varnar för samma sak. I Sverige tror nu 51% av befolkningen att utländska stater, alltså Ryssland, kommer att försöka påverka valet. Det är allvarligt när en så stor andel av befolkningen är så aningslös om verklighetens verkliga problem. Sanningen är ju att det svenska samhället inte går att påverka, ungefär som att järnvägarna och tågen inte går att få på rätt spår, oavsett materiella eller personella resurser. Tågen kommer ändå inte att gå. Samma med demokratin; vem som än vinner, kommer samma problem att frodas i samhället fram till nästa val. Och till nästnästa. Det beror på att ingen är intresserad av att söka sanningen om problemen, bara att tala om dem som om de redan vore lösta. När media börjar tala om världens bästa sjukvård, kan man vara säker på att den håller på att bli världens sämsta. Ett samhälle som slutar tala sanning är ett samhälle som talar olika språk och om olika saker.  Ett samhälle som börjar skylla på ett annat samhälle rör sig inte bara närmare krig med det andra samhället, utan har också förlorat förmågan att söka sanningen, antingen det är istina eller pravda, men framför allt pravda. Vägran att inse att det behövs ett nytt språkligt kontrakt i samhället gällande sanningen, förlänger lidandet. Sanning är inte längre sanningen, för att travestera ett uttalande, som väckte gigantisk harm och ilska inte bara i det samhälle det uttalades i, utan över hela Västerlandet. Men det är ju Aristoteles enkla definition: bara det som beskriver tingen som de är, är sanning. Bara det som är sagt är sant, vilket Nietsche med en fnysning vanställde till att sanning är bara det som sägs. I den mening blir sanning bara det vi är överens om, och alla som inte säger samma sak, är lögnare. Einstein var under lång tid, särskilt för Nobelkommittén, en lögnare och skojare. På samma sätt är Putin en ondskans man, men liksom andra som vågar se problemen i ögonen och söka lösningar, dvs sanningen, påverkar han det svenska samhället på längre sikt, inte i nuvarande valtider, eftersom dagens svenska val inte handlar om sanning, dvs försök att lösa problem. Det svenska valet handlar om att fortsätta tala som tidigare, och med 51% stöd kommer detta att lyckas. Putin har inte en chans.

Det märkliga i den här förvirringen är den ilska som väcktes av påståendet att sanningen inte är sanning, vilket ju hela den lärda världen torde ställa upp på. Alltså att sanningen är övergående och att den beror på vem som undertecknar sanningens dokument. Men viljan att tro på en sanning en gång för alla är så stark att den faktiskt är starkare än sanningen, ja den är dess motsats. Denna tro på det sanna samhället upprätthålls av skola, media och ekonomisk kontroll, där den senare betyder att tvivel straffas med avsked. Var och en som har funderat över fritt tänkande, sanning och rimliga påståenden om verkligheten vet ju att det mesta som står i en tidning inte ryms i sådana undersökningar. Inte bara i vår tid, men särskilt idag, har tidningens påståenden varit meningslöst pladder om ingenting, i bästa fall, men idag har det också blivit falskt babbel om allting. Media har idag sin egen verklighet. Sin egen sanning. Problemet är att en obildad och omedveten befolkning, där hela 51% är grava idioter, inte kan upptäcka det, även om sociala media är fulla av djärva antaganden. Men godtrogenheten är av ondo, särskilt när media har analysföretag, utbildade i desinformation, för att sprida demokratins bästa vapen, nämligen osanning. Demokrati behöver ingen informerad allmänhet, den är dess värsta fiende. På det viset är sociala media en skapelse av det samhälle som behöver, som föds och göds av information, som lätt kan manipuleras till desinformation. Det enda som skulle kunna rädda ett sådant samhälle på sikt är en intelligent skola, som fostrar bildade skeptiker, men idag verkar skolan vara i händerna på de där 51%. Den enda räddningen för media i ett sådant samhälle skulle vara avgångselever från en intelligent skola som anställs som journalister på grund av sin kompetens, där grundvillkoret är att sanningen inte är sanning. Men frågan är vem som är intresserad av sådana lösningar. De 51% plus media och politiker som tror på osanningar om ryska hackare och världens bästa skola har byggt upp en sammanhängande historia, som inte vilar på bevis, helt ointressanta irritationsmoment, utan just på styrkan i denna koherens. Det finns en sanningsteori om detta, koherensteorin, som faktiskt har en hel massa anhängare bland filosofer. Det bästa man kan säga om den teorin är att den visar hur fel tanken kan vandra och hur mycket man kan lära sig av det. För just när vi gör fel när vi söker sanningen lär vi oss vad som är rätt. Det var just vad som skedde i Ryssland under 1900-talet, när pravda blev istina. Nu är det vår tur att lära den läxan.

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

855881
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1602
2449
10749
838046
29971
57883
855881
Your IP: 178.214.255.253
2018-09-20 17:16