Translate

das Man med rosa fittmössa

Det var Durkheim som myntade uttrycket kollektivt medvetande. Han menade att våra tankar kommer utifrån, och att säga satser som "Jag tänker" inte är riktigt. Det vi tänker är ju nästan alltid det som

andra tänker, och vi är i detta avseende inte särskilt unika. En och annan gång dyker det upp tankar, som inte passar in, även om de inte så sällan beskriver verkligheten korrekt, eller i varje fall mera korrekt än när det kollektiva medvetandet får råda allena. Det kan till exempel vara när jag säger något om Ryssland i en svensk miljö, eller när Solzhenitsyn sammanställer sina och andras erfarenheter av Gulag, eller till och med om världen. Västerlandet har nu fått sin egen Solzhenitsyn i Jordan Peterson, och i dagarna har han fått äran att skriva förordet till den korta skolversionen av GulagArkipelag. Psykologiprofessorns tes där är Solzhenitsyns berömda text Zhit ne po lzhi (Ett liv utan lögn), en uppmaning till människor att åtminstone inte ställa upp på lögner, om det skulle vara för mycket begärt att tala sanning. Professorns auktoritet har lett till en renässans i Västerlandet för Solzhenitsyn, som nu läses och diskuteras av professorns miljonpublik på och via internet. Den ryska tanken att någonting är fel i samhället tar sina första stapplande steg på västerländsk mark. Västerlandet har ingen erfarenhet av denna tanke, det har alltid för västerlänningar stått som modell för andra samhällen. Svensk utrikespolitik och svenskar i allmänhet är till exempel fullt och fast övertygade om att de och deras regim har något att lära ryssar. I USA har denna messianism gentemot Ryssland i våra dagar blommat ut i ett crescendo och skapat ett fenomen, som modern fransk sociologi döpt till schizomassan, det schizofrena kollektiva medvetandet. Dess främsta kännetecken är Pussyhat, den rosa mössan som av någon anledning blev symbol för kvinnors motvilja mot en president och för en presidentkandidat, vars man blivit avsugad i Ovala rummet. Så medan män lyssnar på professor Peterson och läser Solzhenitsyn, sitter kvinnorna och stickar en fitta att ha på huvudet.

 

Heidegger kallade sysselsättningar som stickning och tomt prat för das Man, det där andra, lite meningslösa, som döljer det äkta i oss, en ängslig halvsanning av anonymitet, där ingen agerar, för det finns inga subjekt, och följaktligen finns heller inget ansvar bland dem som deltar i babblet. Allting kastas i papperskorgen "das Man", eller läggs tillbaka under stenen med samma namn. Sveriges utrikesminister är ett lysande exempel på detta sätt att resonera. Det är fel av Jordan att tro att utrikesministern försöker förolämpa honom, eftersom hennes tankar helt och hållet är das Man. Hon kan inte annat, det är hennes oäkta men helt konkreta värld. das Man saknar helt ansvarskänsla, i den världen räcker det att dra på sig den rosa fittmössan, så är saken ur världen, bokstavligt talat.

 

Idén att ta på sig en hatt eller mössa för att bli osynlig för den riktiga världen kommer från den slaviska sagovärlden. Osynlighetsmössan blev en populär tecknad film i Sovjetunionen, men temat finns också i engelsk sagovärld, där Merlin har en kappa som framkallar osynlighet. Hela idén om ett plagg som en räddning från den hårda verkligheten kommer förstås från Bibeln, Jakob har en mångfärgad mantel, och då är vi framme vid professorn igen. Det är just det han talar om, att feminism är en rosa mössa och skrik mot das Man, en gammal och simpel, omoralisk idé, som idag igen blivit en ideologi. Det är här ideologier som feminism och islam möts i osynliggörandet av inte bara kvinnans utseende utan också av hjärnan. Feminism och islam är att placera och maskera kvinnans hjärna i ett plagg, som egentligen är en rosa fitta. 

 

Svenska media försöker ängsligt prata bort äkta tal med hjälp av kvinnliga journalister, som är journalister för att de är just kvinnor, inte för sin kompetens, en och annan läkare, som håller i genusföreläsningar, dvs ideologi, på doktorernas utbildning, där minsta antydan till biologisk skillnad mellan man och kvinna, ett biologiskt faktum, följs av anmälningar om diskriminering till universitetsledningen. Feminismen är en mössa, som hindrar förstånd, förnuft och tankar att komma in i hjärnan, som istället blir en fitta. Patriarkatet har inte bara makten i strukturen, utan dess tankemönster är materiella och inträngande. Det är mot sådana påverkansoperationer hattar och mössor ska skydda, och det är också därför det finns 75 000 ryska spioner i London, liksom den norska fregatten sjönk på grund av rysk radiostrålning.

Mössan eller NATO-hjälmen som skyddar är en arketyp i petersonsk psykoteori, men att lyssna till vuxna människor med allvarliga miner i rosa fittmössa eller NATO-hjälm ger en känsla av absurditet och idiotism, och bland dem av oss som reagerar med förakt och skratt finns också en viss rädsla, för man vet ju aldrig vad sådana människor kan ta sig för.

Men låt oss då återgå till Durkheim och Peterson, vilka båda säger att alla våra tankar är kollektiva och kommer utifrån via skola, uppfostran och tradition. Det kan då undras varför och när människan drar en mössa över öronen i filosofisk bemärkelse. En gissning är att det sker när hon misstänker att det är just så som Durkheim och Peterson föreslår, nämligen när tankar från das Man känns alltför påträngande. Det är mera tillfredsställande att bete sig och betraktas som en idiot än att falla för das Man. Här får mössan och huvudbonaden sin symboliska betydelse som ett tecken på att människan inte längre vill tillhöra en cyklisk tradition av främmande tankar, önskningar och känslor, utan bara vara sig själv, fri från das Man. 

Människor med rosa mössor och andra attiraljer på huvudet, särskilt människor i kollektiv extas, till exempel nazister, islamister, feminister och kommunister (som föredrog kepsen), är inte riktigt friska. Deras huvudbonader är en postmodern förvrängning av kronan, tiaran eller mitran, en profanering av det heliga huvudet, universums centrum, som Platon uttryckte det. Men det finns ett litet hopp, för i en sak har de rätt, nämligen att någonting är fel i samhället. Denna upptäckt förtjänar all heder, de är på rätt väg och det är allvar, även om de själva är löjliga figurer. Durkheim beskrev hur sådana kollektiv uppstår, medan Solzhenitsyn berättade vad de gör med samhällen och Heidegger hälsade kollektivets frigörande kraft. Professor Peterson, däremot, är enbart tråkig, för han diskuterar fenomenet som dålig moral, till på köpet biologiskt betingad. Det sägs att han pratar i nattmössan.

 

Sök

Vinaora Visitors Counter

1049107
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
5163
2878
16790
1009361
44163
61677
1049107
Your IP: 54.36.148.157
2018-12-13 14:29