Translate

Det ryska seklet

Forskning om Ryssland har aldrig haft som syfte att sprida kunskap om Ryssland. I sovjetisk tid trodde jag att det berodde på kommunismen, och i svaga ögonblick kunde jag tänka att en del tankar hade fog för sig. Men så var det inte. Mening och mål var

att vinna poäng för den egna världen, där kommunismen bara var ett medel. Men inte ens kommunismen var så dålig som den framställdes, då den inom utbildning, vetenskap, konst och kultur vida överträffar vad något annat system någonsin har åstadkommit. Men priset för folket och vardagslivet var för högt. Det som förvirrade mig ibland var att det ryska folket, eller sovjetmedborgarna, var en positiv bekantskap, vilket kunde förväxlas med den kommunistiska idén. Det var i varje fall den gängse feltolkningen i forskningen. Den sympatiska sidan av livet i Sovjetunionen hade ingenting med kommunism att göra. Det sympatiska var det ryska folket och den ryska kulturen, en lång och varaktig struktur med tusenåriga anor och djupa rötter i ett mellanmänskligt umgänge som västerlänningen aldrig har upplevt och inte kan förstå. Det är en kliché att Ryssland är svårt att förstå, men det är ju en fråga om intellekt, så den klichén slår bara tillbaka mot den som uttalar den. Men det verkar som om den stämmer, inte för att den är riktig, utan just för att forskningen är ett intellektuellt nederlag. Exemplen är många, det är bara att välja.

I samband med den nya situation som uppstått militärt i världen resonerar landets ledande forskare om Rysslands svaga ekonomi skulle klara en ny kapprustning, samtidigt som de uppgifter som finns visar att Ryssland redan har vunnit den, utan att anstränga sin nya, starka ekonomi med mer än 5% av BNP. Det senare är ett värdelöst mått på ekonomi, men det är det som brukas. Ryssland har nu skapat ett försvar som är tio gånger billigare än det amerikanska och militärt tio gånger starkare. Den som följer utvecklingen förstår lätt att Ryssland skulle besegra till och med USA plus Nato. Samtidigt sker den verkliga rustningen för triljoner rubel i vardagslivet för folket. Det byggs dagis, sjukhus och bostäder i hundratals miljoner kvadratmeter, vägar, broar och järnvägar i tusentals kilometrar, idrottsanläggningar för hundratusentals barn i denna svaga ekonomi, där statsbudgeten ändå stönar under ett väldigt överskott. Det kan vara svårt att förstå för en svensk forskare, det medges. Men det är farligt att inte förstå. Inte för att Ryssland skulle angripa någon, det har aldrig hänt i landets tusenåriga historia, utan för att sådana här knäppgökar förmedlar sina kunskaper till människor som fattar beslut. Resultaten av sådan här forskning har liksom som mål att förminska eller bara förolämpa med uttjänta slagdängor som att Rysslands ekonomi inte är större än Nordens. Då undrar jag vart alla nordiska pengar tagit vägen. Men det är ju klart, en flykting kostar ungefär lika mycket som den senaste ryska stridsvagnen T-90, som ändå är tio gånger billigare än en fransk eller amerikansk. T-90 var den enda stridsvagn som inte gjorde bort sig i Syrien, där Natos stridsvagnar antingen fick motorstopp i sanden eller flög i luften av första lilla terroristgranat. T-90 stod kvar oskadd även efter träff av amerikanska pansarskott i den bästa reklamfilm för stridsvagnar som någonsin gjorts. På en dag förlorade Turkiet tio tyska stridsvagnar av den typ som det svenska försvaret har. Den var helt värdelös och fick efter den premiären inte vara med längre. Så den ryska stridsvagnen är inte bara tio gånger billigare, den är också tio gånger bättre. Ryssland är tekniskt och ekonomiskt överlägset både militärt och civilt, men det är svårt att förstå. Men det viktiga i sammanhanget, det avgörande för vilket land som är en stor makt och vilket som egentligen tillhör de små, är just den faktor som gör uppenbara fakta svåra att förstå, nämligen intellekt. Här räcker inte faktorn 10 till ryssarnas förmån, och när det gäller Putin är förhållandet oöverstigligt. Fånen Macron, autisten Merkel, galningen Trump och dyslektikern Löfvén, för att inte tala om den brittiska häxan, har inte en chans att förstå vad som händer, än mindre vad som kommer att hända. Så här blir det.

Den ryska historiens varaktiga strukturer ger vid handen att landet nu är i samma läge som i början av alla de senaste fyra århundradena. Putin är vår tids Ivan III, Peter den store, Aleksandr I och Lenin. Historien ger Putin inget annat val än att fortsätta denna tradition, vilket han förstod mot bakgrund av 1990-talets katastrof, som inte bara hotade Rysslands existens som civilisation, utan också visade upp ett västerländskt misslyckande, då denna civilisation inte lyckades dölja sina avsikter. Den perioden var ett barbari som får kommunismens illdåd att blekna, eftersom kommunismen i statsbyggandet i varje fall nådde vissa framgångar, medan det demokratiska sveket var statsbyggandets motsats. Ingen ryss glömmer den förnedringen, bedrägeriet och falskheten. Men det var inte Ryssland som föll, det var Västerlandet. Men till och med Putin gick på niten och trodde att han hade ett val. Fram till den första statskuppen i Ukraina och beslutet om kärnvapenanläggningar i Polen och Rumänien. Putin blev samma realist som sina historiska föregångare; Västerlandet är kupp- och intrigmakare som förhäxar med det fria valets illusion. Putin har nu inte valt väg, han har funnit den, och längs den är Västerlandet helt ointressant, där den enda aktuella frågan är om Västerlandet vågar sig på ett angrepp även i detta sekel. Annars finns inget att diskutera mer. 

Det finns en skillnad mellan Putins Ryssland och de andra stora statsmännen i seklernas början, nämligen att Putin inte angriper den etniska beståndsdelen i den ryska civilisationen. Peter skar skäggen av bojarerna, en oerhörd förolämpning, och Lenin mördade ryssar i massor, ja han offrade Ryssland för en västerländsk idé, även om han var patriot utan val. Han levde ju i samma 1990-tal som Putin. 

En civilisation består av land och folk. Om Ivan III samlade det ryska landet, samlar Putin nu det ryska folket och bygger en stat som världen aldrig tidigare skådat. Ingen har ens börjat studera den, men det kan redan nu sägas att de prövningar den utsatts för, särskilt från Västerlandet, visar att den kommer att vara ett effektivt bygge för långa tider, kanske hela seklet. Så det finns ingen anledning för svensk forskning att leta efter det ryska folk som ska stödjas för att störta Putin. Det folket är Putin.

Det finns ännu inget språk för att studera århundradets ryska utmaning, där enfaldiga påståenden om "påverkansoperationer" inte duger. Varken för dem som vill motstå den ryska utmaningen eller bistå den, lära av den och ta till sig positiva moment. Det förvirrade talet om spioner och påverkan är tecken på Putins och Ryssland inflytande och betydande exportfördelar, och både makthavare och undersåtar visar intresse för den. Särskilt imponerande är friheten i ryska media och statens satsningar på det allmännas bästa. När det talar om påverkan är det denna ryska politik, denna samling av det ryska folket, som äter sig in i hjärnan, och hysterin i Västerlandet betyder bara att den ryska politiken påverkar och förändrar det egna medvetandet. "Experterna" vet varken ut eller in, för Putin har ingen ideologi att angripa, hans enda vapen är information, som "experterna" inte vet hur de skall hantera. De river sig i håret och babblar idiotiska fraser om populismens segertåg. Populus är förvisso det riktiga ordet, det ryska folket är på segertåg. Det västerländska intresset för Ryssland är enormt, men det finns ingen i Västerlandet som kan berätta. Det som pågår i Västerlandet är det som Putin har förutsagt och varnat för i flera år: "Fattar ni vad ni har ställt till med?", "Lyssna nu då!", "Ryssland är sig självt nog. Försök att påverka oss gör oss bara starkare." Seklets början har visat att folk och land är det enda som räknas, det går inte att leva på en platt jord utan kön, etnicitet eller religion, klotet blir nu runt igen och nationalismen återkommer i sina positiva version. Putins ord i Munchen 2007 är idag en självklarhet.

De västerländska regimerna avslöjas på löpande band med hjälp av internet på samma sätt som de gamla kremlologerna studerade Sovjetunionen: det fanns bakom fasaden, som ibland sprack, en anonym maktmaskin, där nomenklaturan. Bakom den demokratiska fasaden döljer sig ett totalt odemokratiskt nätverk av verklig makt. Den är uppbyggd av våld och skrämsel, välbetalda tjänster, manipulation och ren och skär lögn långt ovanför, eller djupt under, samhället, som bara är en yta av hyckleri eller enfald. I det stinkande träsket, nomenklaturan, fabriceras demokratins gapande höjder, där valfriheten är en illusion, friheten en känsla och hybris en ideologi. Bränslet i detta maskineri är misstro och hat, troll och botar stöter ut förnuft och förstånd, kunskap och nyfikenhet, och orkestrerar en busvisslande pöbel. Det här är egentligen inga hemligheter, det nya är att träsket försöker övertyga oss om att det inte är så. Så inte i Ryssland, där ministrar, byråkrater, affärsmän och politiker åker till Sibirien. Ryssland har också problem i samlandet av folket, men ingen kan sätta ärligheten i tvivel. Denna ärlighet lockar inte bara ryssar, det har nomenklaturan i Västerlandet förstått.

Sprickorna i den ryska staten erkänns, det är så Putin samlar det ryska folket. Att militären syns, att den står uppställd på parad, betyder inte att Ryssland är en militärstat. Att polismyndigheten arresterar både hög och låg i fullt ljus, betyder inte att Ryssland är en polisstat. Ryska byråkrater kan ibland dra på mungipan när de ljuger, de vet att folket vet. Den ryska historien vet att Ryssland har två vänner - armén och flottan - och därför är de viktiga att visa upp. I Västerlandet finns inte denna tradition, här har krämarna makten, och krämare döljer alltid både affärer och avsikter med ett leende. Därför är verkligheten en illusion i Västerlandet, i Ryssland brutal verklighet. För staten är alltid brutal verklighet, det är inte svårt att förstå. Fråga Försäkringskassan.

Den ryska staten står redo att öppet studeras, inga problem.  Men om staten döljer sig bakom folket i Västerlandet, döljer sig det ryska folket bakom staten. Därav mångas förvirring kring kommunismen, som inte hade någonting med folket att göra, och Sovjetunionens fall, som har det ryska folket som grundläggande förklaring. Det ryska folket har gömt sig så väl i historien att det mig veterligen inte finns någon västerländsk forskare som framfört något vettigt i frågan. 

Putin har upptäckt folket, och folket Putin. Ivan III kan le i sin grav i Ärkeängelns katedral i Kreml, när Putin samlar det ryska folket i en stat, som passar det ryska folket, går hand i hand med folket, samma väg, utan västerländsk ideologi,  med bas endast i rysk folklighet.  

Putins stat har en enda uppgift - att vinna folkets förtroende, det säger han varje dag. All makt utgår från Putin och är makt endast då den kan visa - folket - att den går dit. Ministerns enda värde är folkets förtroende, inte posten. Jag kallar det persondemokrati. När förbindelsen bryts av korruption, maktmissbruk eller byråkratiska dumheter, mobiliseras folkets energi och makthavarna får träda åt sidan.

Folkets förtroende gäller bara Putin, han är den ende sedan Ivan III som fått dess förtroende, ett folk som ingen någonsin har besegrat, varken Stalin eller Hitler med flera. Det är ingen nyhet, det nya är att den ryska staten bryr sig om detta historiska faktum. Den ryska staten idag och 100 år framåt bygger på förtroende, därför påverkar den Västerlandet utan att göra något annat än att samla sig. Det är dags att förstå det, även om det är svårt att begripa att Ryssland inte kommer att "ändra sitt beteende", som Margot och alla andra okunniga tragglar om. Det borde inte vara så svårt att förstå att vi inte har något val.

Vinaora Visitors Counter

1650101
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
5743
5479
32364
1585489
119686
126805
1650101
Your IP: 46.229.168.136
2019-05-25 22:19

Sök