Translate

Freuds fåniga fascism

Alla är fascister nuförtiden. I varje fall är det många som känner sig kallade att kalla andra fascister. Till och med statsledare kallar andra ledare fascister, för att inte tala om alla politiker och journalister som varnar för fascism, för det mesta i andra länder, men också i sitt eget land, särskilt i striden om makten. De enda dugliga ledarna, som

Orban eller Putin, beskrivs i termer som Hitler och Stalin. Av andra länders politiker och journalister. Till och med USAs president liknas vid en superfascist. Samtidigt stödjer Sverige öppet den fascistiska ukrainska staten, men hemma kallar sig samma politiker och journalister för antifascister och mobbar landets största parti. Frammanandet av den fascistiska faran har många likheter med fascismens åberopande av fienden vid portarna. Varningen för fascism ser ut att vara samma trick som fascismen utförde för att ta makten. I den intellektuella världen kallas filosofer och historiker för fascister, till och med och särskilt ryska. Rättsfilosofen Ivan Iljin är populär i genren, och för en tid sedan fick jag läsa att historikern Lev Gumiljov var fascist. Jag hade nöjet att vara hemma hos honom i somras i St Petersburg. Jag har läst alla hans verk och håller honom för en av 1900-talets största historiker, både i ämnet rysk historia och historieteori. Hans medalj för stormningen av Berlin fanns där, liksom anteckningarna från, Gulag, och postitlappen till KGB i skrivbordslådan: lägg tillbaka mina anteckningar där ni tog dem. Men vem vet, kanske är jag också fascist. Det kanske till och med är så att fascism sitter i var och en av oss. En som trodde så var Siegmund Freud. Han lyckades med konststycket att analysera fascismens väsen redan på 1920-talet, alltså före fascismen. 

Talet om fascismens återkomst är just - fascism, om därmed menas att i diskussioner använda känsloargument för sin sak istället för att nyttja rationella argument. Det här sättet att se fascism där det politiska motståndet dyker upp, även i  sin mest oskyldiga form, baseras på psykologiska beräkningar snarare än avsikter att vinna stöd med intellektuella påståenden. Målet är att sprida masspykologins landvinningar, vilket vi har sett i en lång rad länder sedan Muren föll. Den andra beståndsdelen i det tal som använder masspsykologi är systematiseringen, där varje pogrom sedan Jugoslavien har fått ett vackert namn med en färg eller en blomma, och där varje pogrom kallas efter den årstid då allt blommar. Scenariot har upprepats på exakt samma sätt och med exakt samma ord i varje land, på samma sätt som det står samma nyheter med samma tolkning i varenda svensk tidning av dessa pogromer. Denna mekaniska upprepning är uppenbar och i sig själv en spegling av fascistisk mentalitet, och det ligger nära till hands att dra slutsatsen att denna propaganda har en fascistisk struktur och ett samlat ordförråd. Det är just fascismens vapen att upprepa samma sak hela tiden och med samma ord varje gång; det är fascismens teknik. Det här fenomenet att se samma sak och beskriva verklighetens olika skeenden med samma ord hela tiden har likheter med paranoia.

I Gruppsykologi och analys av Ego bygger Freud en modell för förståelse av fenomenet. Freud var ganska ointresserad av fenomenets politiska aspekter, men han lyckades ändå förutspå fascismen som psykologiskt fenomen. Efter första världskriget framkastade Freud teorin om narcissism, som han kopplade till tidens nedbrytande effekter på individen. Den enskilda människan höll på att knäckas av massrörelserna i samhället, vilket Freud uppmärksammade. Han såg och studerade den liberala människan bli en massprodukt och förundrades. Den enskilda människan började bete sig på ett sätt som stod i motsats till människans rationalitet. Det måste finnas någonting som binder individerna samman till en massa, och denna faktor är det som skapar gruppen. Fascismens propaganda suggesterar fram det band mellan individer som Freud sökte, det band som får människor att agera mot sina egna intressen. Miljoner människor. Han fann bandet i libido. Det finns inga primitiva människor med flockinstinkt, utan de som ansluter till massan njuter av att släppa loss sina omedvetna instinkter. Durkheim hade i sociologin också beskrivit denna upphetsning i gruppen. Hitler skulle visa sig vara en mästare i libidons propaganda, när han fick åhörarna att njuta av sin passiva roll. Gruppens psykologi drivs av homosexuell libido, för kärleken till en kvinna bryter alla rasmässiga, etniska, sociala och ekonomiska band. Vi känner igen den fascistiska libidon från vårt eget samhälle.

Freud ställde också frågan hur sexuell energi omvandlades till den fascistiska känslan av samhörighet. Libido ska inte missförstås så att det handlar om kärlek, för varken i kyrka eller armé finns kärlek mellan medlemmarna i samhörigheten. Libido är den sexuella kraft som förtrycks och görs omedveten för att manipulera massan, ungefär som en hypnotisör kan suggestera fram ett beteende hos patienten. Libido i samhörigheten övergår i aggression mot den som försöker avvika, det blir en sado-masochistisk libido. Hitler uppträdde aldrig som den älskande fadern, som Stalin, utan stod modell för den tyranniske fadern. Massan njöt av skräcken, den egna och de utvalda offrens. Kärleken till Tyskland, eller dagens kärlek till Demokrati, övergår i sado-masochistisk lydnad. Ingen hatar både främmande folk och sig själva såsom svenskarna, den svenska nationalismen är sado-masochistisk, medan den svenska stoltheten över demokratin är könlös, kanske könsförvirrad, och fri från både etnicitet och religion, eftersom dessa bär på kärleken. 

Det fascistiska samhället använder historien i ett sado-masochistiskt perspektiv och ser tyranniet som den process som måste avbrytas och öka avståndet till, där den mörka historien representeras av Fadern, den auktoritära sadisten, patriarken, som på ett monotont sätt hämtas utifrån, i våra historieböcker oftast från Ryssland. Den Store Fadern Stalin och hans son Putin kan bara mötas med en sado-masochistisk lydnad mot den egna demokratin. Putin är Hitler, jovisst, men bara för oss, eftersom vårt samhälle inte kan bygga sin auktoritära irrationalism, man kan nästan kalla det irrnationalism, på förnuftsargument, utan måste ta till arkaiska känsloargument. Den övertygelse med vilken de fascistiska medborgarna törstar efter lydnad mot demokratin baseras inte på det som kan observeras eller förnuft, det är ett erotiskt band till fadern. Det är här Freud menar att den fascistiska propagandan har sin psykologiska styrka, för Fadern som straffar är en personalisering och sexualiseringen av makten. 

Men bilden av Den Store Ledaren och det auktoritära tyranniet är identifieringsbilder, alltså förstorade bilder av det egna jaget och det egna Det, ett slags primitiv narcissism. Vi anar i denna identifiering och idealisering den sadistiske Putin vi skulle vilja vara, om vi vore Putin. Enligt Freud älskar vi Putin. Han är allt som vi inte kan vara, självsäker och oberoende, grym och hotfull. Han älskar ingen, alla älskar Putin, särskilt de som uttrycker denna kärlek i hat. Sinnebilden för den fascistiska libidons kraft är Elton Johns sadomasochistiska längtan efter att få träffa Putin, där homosexualitetens stjärna lyser upp av tanken att Putin under lång tid inte har haft någon kvinna vid sin sida.

Auktorität nach unten, Verantwortung nach oben är den ledande principen i den fascistiska gemenskapen, särskilt i vänsterfascismen, som identifierar sig med jämlikarna från Lampedusa för att frambringa kamratskapet. Sexualiseringen av kamratskapet har i vårt fascistiska samhälle trängt ända in i märgen, i statens funktioner, och stöper om landet till en vänsterfascistisk bordell.  Utnyttjandet av de svaga drivs av en lika stark lust som hatet mot dem som står utanför. Freud talar om in-gruppen och ut-gruppen. Han var den förste, mig veterligen, som såg att denna indelning var så stark att den påverkade även de grupper vars idéer utesluter sådan indelning, som vänsterfascismen. Freud insåg som förste forskare att civilisationens marsch mot toleransens rike, ett rike utan våld, var en liberal illusion. Liberalismen skulle lösa frågan genom att bli utan tro och helt likgiltig, vilket är den pyskologiskt bästa lösningen på fascismens problem. Men likgiltigheten blev också grunden till Auschwitz. Toleransen avskaffade det kristna medlidandet mot ut-gruppen.

Den narcissistiska grunden till fascismen är lätt att förstå; den som är med, är bättre, renare och högre stående än de som är utanför. Öppna hjärtan inom gruppen, slutna utanför. Kritik inom gruppen möts med aggressivitet, eftersom den är en förlust av narcissistisk kärlek. Hatet mot utsidan är nödvändigt för att hålla intoleransen inom gruppen utanför. Då kan in-gruppen bada i tolerans mot varandra, mot alla missfoster, alla kvinnor, som erkänns som människor men inte som kvinnor, alla trashankar, våldtäktsmän, terrorister och vanliga mördare. Denna ondskefulla jämlikhet, detta broderskap i total förödmjukelse, är fascismen. Ingen får sticka ut, till exempel hyra ut sin lägenhet, för att tillfredsställa sina egna lustar. Förtryckande jämlikhet istället för lika möjlighet att nå olika resultat är den fascistiska mentaliteten. Social rättvisa är när alla nekas välfärd, som delas ut inom broderskapet i hierarkisk ordning. Broderskapet, å sin sida, stämplar alla i ut-gruppen som parasiter, djur, undermänniskor, snyltare, där alla i in-gruppen lever i skräck för att utsättas för samma hat.

Men har nu alla de här fascisterna, chefredaktörerna och journalisterna, Göbbels och andra politiker, experter och forskare, läst Mein Kampf för att studera den fejkade historiens djuppsykologi. Eller Göbbels och dagens svenska tidningar hade Freud på nattduksbordet? Har Greta förläst sig på Freud och markis de Sade? Besitter Putin de magiska krafter han tillskrivs. Naturligtvis inte, de här analyserna måste avfärdas som ytliga, vilket ger det enkla svaret att Freud har rätt, att psykologin är sann.

Den västerländska fascismens källa är den sadomasochistiska dyrkan av Putin. Den senare känner till detta behov, vilket han ibland skämtar om. Putin säger vad vi tänker och agerar som vi borde. Men det han säger och gör är rationellt, vilket betyder att det måste tolkas irrationellt av massan för att reducera denna till demokratins omedvetna, undergivna stödtrupp. Det här tänkandet i massan har standardiserats sedan Hitlers dagar och har en lång historia dessförinnan i den västerländska kyrkan. Det är en stereotyp. Den garanterar evig repetition och igenkännande. Det är viktigt att här komma ihåg att det inte finns politiska uppdelningar i psykologin; en liberal massa är densamma som den fascistiska massan.

Fascismen bygger på det omedvetna, liksom psykologin, och människan blir fri först när det omedvetna blir medvetet, när id blir ego. Fascismen går i fel riktning och främjar de omedvetna drifterna, och fascismens hemlighet är att den ser människor för vad de är, en irrationell massa, standardiserade råvaror utan originalitet eller autonomi. Med Freud är fascism att blunda utan att sova, eftersom fascisterna, som är vi, vet att hela spektaklet är fånigt, men vi spelar med ändå. Charlie Chaplin fångade in denna fånighet i sitt porträtt av fascismen, men idag finns ingen begåvning i den klassen. Snarare är det så att fånigheten har blivit verklighet medan Den Fruktade Ledaren är det enda som finns kvar av rationaliteten. I den meningen är det gott och av nöden att vara fascist.

 

 

Sök