Translate

100 år av tryck

Det har kommit ut en ny bok på den svenska marknaden. Den handlar om bokhandelns Fader i Sverige och är skriven av chefredaktören för en tidning, som ägs och styrs av Familjen. Den kommer säkert att sälja bra, om inte annat så ser Förlaget till att

kopiorna går åt. Det är också ganska enkelt att räkna ut innehållet utan att läsa boken, för annars hade den inte kommit ut. Sådan är inte bara den svenska marknaden för tankar och känslor, alltså begränsad av den kultur den är innefattad i. Det är lätt i en sådan kultur att skriva böcker om sådant som är bra och positivt. Eller att skriva om sådant som är dåligt och negativt, fast någon annanstans, såklart. Jag har aldrig träffat en svensk, som förstått helt och fullt denna uppenbara motsättning. De som är kritiska till något förhållande är det bara i den mån de skulle vilja vända på dikotomin, så att de kom överst i samma system. Om du inleder en diskussion med en svensk, uttrycker han eller hon denna dikotomi i sitt resonemang genom att påkalla uppmärksamhet mot en vänster-höger-skala. Svensken kan inte tänka utanför denna skenbara motsättning mellan höger och vänster. Det betyder att jag ibland uppfattas som kommunist, ibland som fascist. Jag är ingetdera. 

Samma dag som Boken om Fadern utkommer, publicerar samma tidning en kulturartikel om Ryssland med anledning av händelserna i Vitryssland. Ursprunget är en fråga från Nobelprisförfattaren till den ryska intelligentian. Hon ställer frågan varför denna tiger. Eftersom jag själv ser mig som fostrad av och i rysk intelligentia, även om jag är född svensk, vill jag inte bli svaret skyldig. Att vara intelligent på ryska är just att gå utanför vänster-höger, en strävan mot rent förnuft och kritik. Till bilden hör att Nobelprisförfattaren är ukrainska, uppvuxen i Vitryssland, till språket ryska. Hon kan varken ukrainska eller vitryska, bara ryska, ett språk som hon vill förbjuda i både Ukraina, där detta nu är ett faktum, även om alla talar ryska ändå, och Vitryssland. Om hon således följde sin egen logik, skulle hon sluta tala och skriva, men då skulle det ju bli tyst. Så hennes fråga är ganska dum vad gäller de ryska intellektuella som lever i Ukraina och Vitryssland.

Men i artikeln sägs en annan tystnad vara viktigare, nämligen den kring solidaritet med sådana som Nobelprisförfattaren och andra vitryska damer. Det sägs råda demonstrationsförbud, rädsla och medial marginalisering i Moskva. Den följer inte ryskt samhällsliv som påstår sådant, det gör bara den okunnige eller lögnaren. Liksom i Vitryssland, där ingen är rädd för att demonstrera, lika litet som i Ryssland, råder full frihet att uttrycka sig, till skillnad från Sverige, där till och med ett bensinuppror kväses. Jag vet nog ingen intellektuell i Moskva som inte har sagt sin politiska mening om både det ena och andra, och en av de större författarna, betydligt större än Nobelprisförfattaren, har också bildat ett parti. Den samhällskritik som utövas, skulle i Sverige ha betraktats som landsförräderi, minst, men framför allt är den helt enkelt otänkbar. Just på grund av rädsla. Det enda som oroar intellektuella i Sverige är vem som knullat vem, och vilken kvinna som är mest metooad. Det är minst sagt komiskt att påstå att ryska intellektuella är rädda, till och med genetiskt, ett så groteskt uttalande mot den ryska författarhistorien ända fram till idag att håren reser sig på huvudet.

I slutklämmen kommer det allra roligaste. För att visa att det trots allt finns modiga röster i den ryska tystnaden får fyra intellektuella komma till tals. Fyra judar uttalar sig om den ryska verkligheten, fritt, på ett sätt som är helt omöjligt i Sverige, en verklighet där de hämtat priser och utmärkelser, kulturprogram och bokklubbar. Mestadels med statligt stöd. De förstår inte att det de gör, sker i en rysk verklighet, som tillåter det som är otänkbart inte bara i Sverige, utan i hela Västerlandet. Det mest makabra är att de säger samma saker som nu är vardag i det förtappade Ukraina, där nazisterna nu står statyer och ekonomin är tillbaka på 1992. I landet som räddade deras förfäder, fäder som besegrade dem som nu står staty. 

Det slår mig att jag bara känner till en svensk författare med ryskt temperament, han som i rätten för sin samhällskritik fick stöd av Fadern. Båda tänkte utanför sina kulturella identiteter, den ene i sin samhällskritik, den andre i sin litterära gärning. De som idag försöker diskutera Vitryssland och rysk intelligentia har inte dessa förmågor, och de synes mig representera historiska ekon, båda med kulturbundna påståenden som liknar citat med 100 år på nacken. Ur boken Ryssland sådant det är. Utgiven av Förlaget. 

 

  KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

 

 

 

 

 

 

F

Sök