Translate

Harrissons långkalsonger

I den revanschistiska historieskrivning som blivit populär i takt med att Putin besvarat den västerländska aggressionen från 1989 på ett framgångsrikt sätt har lundahistoriker

utmärkt sig på ett hiskeligt sätt. De har producerat teser om att Sovjetunionen inte vann världskriget, att Sovjetunionen startade kriget och att kriget var en fortsättning på en historisk rysk aggression. Ungefär som en utrikesminister hävdade att ryssar är genetiskt aggressiva. Revanschismen i historieskrivningen följer en politisk revanschism inom EU, där det nu har fastställts i direktiv att tesen (numera ett faktum) att Sovjetunionen startade kriget skall in i läroböckerna. Aggression är ett personlighetsdrag, som finns hos oss alla, fråga Freud. Att yrkeshistoriker använder den som förklaringsfaktor är beklämmande, och mot bakgrund av den västerländska aggressionslust som förslavade halva världen, tog kål på tiotals miljoner människor och tvingade sitt styre på andra människor, framstår Stalin som en skolpojke.

I den revanschism, som säger att amerikanska ledare och politiker aldrig har försökt påtvinga någon försvarsförbund eller politisk regim, blir lojaliteten till EUs historiedirektiv av en sådan dignitet att man baxnar, men det är också en konsekvens av den aggressiva dröm om amerikanskt världsherravälde som enligt samma revanschism aldrig har funnits. Häromdagen förklarade den utnämnde presidenten att han är "ready to rule the world". Det betyder att den aggressiva drömmen lever. Därmed lever också krigets möjlighet.

EU-historiens strävan att flytta tillbaka det kalla kriget både i tid och rum leder till att det kalla kriget startade redan innan det började, alltså 1939, då det enligt mera sansade historiker bara var dags för det riktiga kriget. Men förspelet till både det varma och kalla kriget var den västerländska aggressionen med den polsk-tyska pakten 1934, de brittiska kungabarnens Hitlerhälsningar 1935, Spanien 1936 och, förstås, 1938.

Den sovjetiska expansionen 1945 var ett resultat av västerländsk aggression, är en läxa väl värd att minnas, nu när svenska soldater leker krig vid den ryska gränsen 20 mil från St Petersburg under det hysteriska krigsropet Ryssen kommer! Eller när Nato-chefen på fullt allvar manar till beredskap, eftersom ryssarna närmar sig. Om Finland, Baltikum, Polen och Rumänien hade allierat sig med Sovjetunionen, eller bara öppnat upp för militärt samarbete, hade kriget aldrig blivit hemsk verklighet, och dessa rättsligt sett ryska områden hade inte blivit skådeplats för historiens hemskaste brott. Inga koncentrationsläger för ryska barn hade byggts i Karelen, inga finnar hade deltagit i blockaden av Leningrad, inga balter hade utrotat judar värre än tyskar och inga polacker hade plågats av sitt samvete än idag till den grad att det är förbjudet att tala om saken.

Den logik som revanschismen omfattar blir extra tydlig, när det hävdas att Polens angreppskrig mot Ryssland 1918-1920 var Rysslands krig för att återta ryska områden. Det är den lätt komiska Nato-logiken som talar. Då kanske även den brittiska invasionen i norr, den amerikanska i öster och den tyska i söder bara var gester av vänlighet och broderlig hjälp? För det kan väl inte ha varit fråga om en synnerligen aggressiv utrikespolitik? 

Men vi kan också gå på samma historistiska linje och hävda att det kalla kriget startade år 1054, när Västerlandet gick vilse i kristendomen och kungar började krönas av kyrkan, en ritual som gav västerländska ledare grava inslag av hybris, synlig än idag i statschefers beteende. Den ryske tsaren kröntes aldrig av kyrkans män, utan satte själv kronan på huvudet, väl medveten om men inte beroende av den andra makten. I detta långa perspektiv får historikern dra på sig långkalsonger för att inte ertappas med byxorna nere när ryssen kommer.

 

 KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet! 

 

 

 
 
 

Sök