Kognitiva kalsonger

Det finns allt oftare stunder, då jag tänker att det skulle kännas fint att skriva till journalister och forskare som producerar artiklar om Ryssland innehållande en hel massa ord men desto färre tankar. Forskare eller ledare i en gång ansedda tidningar spelar ingen roll, analyserna

har låga halter av logik och hänvisningarna till det som sagt i ryska media eller av presidenten är en uppvisning i felaktiga översättningar och vad jag förstår som medvetna feltolkningar. Hittills har jag lyckats hejda mina ilskna impulser och undvika att sjunka till samma nivå, till och med när samma människor sedan gärna talar om kunskapsförakt och faktaresistens, fenomen som mot denna bakgrund snarare bör förstås som sundhetstecken i ett sjukt samhälle. Det finns kognitiva teorier, som försöker reda ut hur detta tänkande ser ut, rättare sagt hur oviljan att tänka blir till.

Den övertygelse med vilken sådana usla ledarjournalister och forskare skriver och framför sina övertygelser om höga ideal är inte ett mått på evidenskvalitén, utan helt enkelt ett mått på sammanhanget i den historia deras hjärna har konstruerat. Det handlar om mentala genvägar genom tänkandet, vilka leder fel, och dessa fel avslöjar detta tänkande och det sammanhang det producerar och produceras i. Så den som vill karakterisera något som lågintellektuellt måste leta efter felen som dessa förvirrade hjärnor ger upphov till när de försöker få ihop sammanhanget, eftersom det är felaktigheterna som visar vad som händer. Det korrekta sammanhanget säger ingenting om processen, mer än att det är påbjudet. Sammanhanget är politiskt korrekt och har snarare sin grund i ett slags intuition, en kognitiv process som oftast leder tänkandet fel. En tanke uppstår antingen genom att regler som är fastställda tillämpas eller genom att vi använder våra sinnen och sedan gör prognoser om vad som sägs och vad det innebär. Att se och höra Putin är tillräckligt för att denna intuition ska komma till liv, sedan spelar det ingen roll vad han säger. Vad han ska säga är nästan redan klart innan han sagt det, liksom tolkningen av vad han kommer att säga. Det finns ingen eller en suddig gräns mellan intuitionen och perceptionen. Perceptionen innehåller redan en prognos, och om denna skall förstås är det bra att orientera sig i perceptionen, eftersom reglerna är desamma. Intuition och perception ser dock helt olika ut. Intuitionen har hand om språket, den innehåller en massa ord, som strömmar ur skrivarna, som inte bryr sig så mycket om perceptionen.

Vetenskapen om kunskap säger att det finns två slags kunskap. Den första är automatisk, den sker utan ansträngning och bildar ett sammanhang. Den andra är kontrollerad, medveten, logisk och kräver ansträngning och logik. Både perception och intuition tillhör den första sorten. Den andra sortens kunskap går långsamt, följer alla regler och har den egenskapen att den helt enkelt är bättre. Det märks att vi tycker så, eftersom vi alltid tror att det är denna kunskap vi ger uttryck för. Men den kognitiva vetenskapen har lett i bevis att vi använder den första sortens kunskap för det mesta, samtidigt som vi inte är medvetna om det; vi tror att vi använder den andra sorten. 

Den första sortens kunskap är särdeles tydlig när det gäller Putins presskonferenser, där de västerländska skrivarna bara kopplar in autopiloten, precis som när man cyklar. Att vara ute och cykla betyder att hjärnan öppnar upp ett paket av tankar och idéer, vilka binds samman både kausalt och på andra sätt samtidigt som tankar och idéer påverkar andra tankar och idéer och lyser upp en fläck i hjärnan, som är ett sinnrikt nätverk av färdig kunskap. Det finns inget medvetande om denna kunskap. I de sällsynta fall medvetandet låter sig dras med i cyklandet, faller cyklisten.

Istället förstärks sammanhanget enligt principen om att den ena faktorn förstärker den andra, som...och så vidare. Liksom perceptionen bara lägger märke till vad den vill lägga märke till, vill sammanhanget bara förstärka sina mönster och avvisar belägg för motsatser eller till och med dumheter. Därför är Vladimir Putins konferenser en rysk angelägenhet, som bara kan förstås av ryssar eller människor som lever i ett ryskt sammanhang. Allra tydligast blir det när Putin själv inte förstår att det västerländska läkemedelsbolaget inte önskar ett samarbete, utan ser sig tvingat till det för att undvika fiasko och kanske förbereda en syndabock, som kan anklagas för att ha hällt gift i ampullerna. Han säger naivt att det västerländska bolaget "har gått med på" att samarbete, och förstår inte att det egentligen är det ryska bolaget som går med på att hjälpa.

Det intressanta med det kognitiva systemet är att det blir en stabil representation av verkligheten. Men den har ett pris. Sammanhanget kan bara ta emot en tolkning, tvetydigheter sopas bort. Idéerna som förstärker varandra inuti sammanhanget, blir starkare i sina samband ju tätare sammanhanget är. Det finns ingen som är så säker på sin sak som idioten. Samtidigt är vi tvingade att få sammanhang i tolkningen för att världen ska hänga samman, vilket den egentligen inte gör. Men brist i sammanhanget leder till tveksamheter, vilka för all del ökar livets nyanser och skapar kreativitet, men rädslan för andra tolkningar lockar oss till säkra, bekanta och bekväma tolkningar, även om de bara delvis eller inte alls hänger samman med verkligheten. Det är denna första typ av kunskap som förtjänar förakt. Den hittar på och blandar ihop orsak och verkan per automatik, det är barnets perception. Vi föds med förmåga att upptäcka kausalitet. Men perception undanröjer tveksamhet och överdriver sammanhang och säger till vår hjärna att det vi ser är allt som finns. Vi tar den information som finns och skapar en historia, utan att tala om vilken information som inte finns med i historien. Därefter dras slutsatser, som skapar problem, ibland krig. 

I mitt arbete för KGB var det förbjudet att konstruera analyser baserade på antaganden, eftersom de leder till övertro. Den analytiker som byggde upp först en tro och sedan en övertro på en bra historia, ett väl utvecklat sammanhang, fick ofta höra att historien var så bra att den måste innehålla mycket lite evidens. Men människor tror starkt på fantasifulla historier, till exempel om förgiftade kalsonger.

Det är nämligen så, att övertron utnyttjas till att ge historien trovärdighet. Den senare kan spridas i organisationen och övertyga alla om någonting som är osant. Medarbetarna börjar svara på andra frågor än de som ställs med en djup övertygelse, utan att vara medvetna om att de inte svarade på den riktiga frågan, utan den fråga som de behärskar men som inte har med saken att göra. Medarbetaren som gör så, känner sig som expert, skit samma om resonemanget är galet, det känns ju rätt. Det spelar ingen roll om informationen är begränsad eller riklig, den subjektiva känslan är densamma som om du vore expert. Det viktiga är att framstå som sådan och för allt i världen inte byta åsikt. Eller kalsonger.

 

 

 KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!