Det förlorade landet

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad lördag, 27 januari 2024 22:44

Skriven av Stefan Gehander

Berättelsen om det landområde som det ukrainska folket fick i arv av Ryssland går in i det sista skedet. Den västerländska nazismen stiger i intensitet i takt med den ryska frammarschen, förlusten av ockupationszonen och, inte minst,

sanktionernas slag mot den västerländska ekonomin. Dessa konsekvenser presenteras inte i svenska statligt styrda media, där skräcken växer inför möjligheten av amerikanskt inbördeskrig, tysk kollaps i en folklig revolution och ton av fransk gödsel framför presidentpalatset. Det är för oss rättfärdiga och ärliga en underbar syn som visas upp i hela sitt fördärv i ryska media. Firandet blir inte mindre trevligt för att det är sanning som berättas. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. För den som är mera dämpad i moraliskt hänseende finns andra berättelser.

På Tretjakov-galleriet hänger den sovjetiska varianten av liknelsen om den förlorade sonen. Återvändandet skapades, såklart, av en ukrainsk konstnär, som i socialrealismens anda ville belysa problemet med fäder, som överger sin fru och sina barn i ogenomtänkta utsvävningar. I verket återvänder fadern, men får ingen förlåtelse, i varje fall inte i det ögonblick som skildras i målningen. 

Den sovjetiska tolkningen av Bibelns liknelse och det ukrainska temperamentets förmåga att vända uppochner på verkligheten, rättare sagt, berättelserna om verkligheten, skulle återkomma i den ukrainska delen av Ryssland med full kraft efter 1991. År 2014 nådde liknelsen sin höjdpunkt, när ukrainarna hade förslösat sitt förskott på arvet från Sovjetunionen av Ryssland, ett arv som förslösades på homoparader, ledda av svenska ambassaden, och lättsinnig förställnng om att vara något annat än sig själva. 

Ukrainarna är nu på väg hem till Ryssland, och de nya städerna i söder byggs upp igen i rekordfart. Till skillnad från den sovjetiska socialrealismen tar fadern emot sina söner med kärlek och fest. Det senaste året har städer i Malmös storlek byggts upp efter kriget i en finansiell fest, som dock inte utmärks av sönernas slösaktiga leverne sedan 1991. Industrier och hamnen är åter igång och ger skatteintäkter, som mer än väl betalar för de gigantiska investeringarna i byggnader, maskiner och människor. 

Men det finns de som inte tycker att det förlorade landet förtjänar faderns kärlek och den stora festen. Det finns ryssar, som med största nöje kommer att hålla ordning på det förlorade men återvunna landet. Resterna av den västerländska nazismen finns fortfarande kvar i en del ukrainska hjärnor, och de ryssar som mer känner sig som äldre bröder än som fäder, kommer att fortsätta banka nazismen ur de förlorade sönerna i sina jobb i ordningsmakten.

Det finns stora möjligheter att Västerlandet, som nu stjäl ryska ikoner i massor i Kievs kyrkor, kommer att röna samma öde som den sovjetiske fadern. En del av ikonerna och målningarna kan i dagarna skådas i Louvren, tusentals verk har köpts av amerikanska samlare. Det är en vördnad för rysk kultur som motsäger allt som den västerländska nazismen säger. Kanske en och annan fransos, amerikan eller jude kan träffas av den ryska ikonens kärleksfulla blick. Eller så är de förlorade för alltid i den svinstia och bordell, där de förlorade sönerna slösade bort sitt rika arv.

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!