Hat

Det är äckligt att se den moraliska indignationen mot det folk som bär ansvar för nedskjutningen av planet, medan samma media och politiker rättfärdigar det inledande mordet. Denna systematiska skevhet i bedömningar av folk och individer är betecknande för

hatet, en känsla eller ett personlighetsdrag eller en social konstant som definierar motparten som genetiskt bestämd ondska. Det mest kända hatet är antisemitismen, som också har lett till politiskt agerande. Det är i denna punkt som hatet mot Iran är detsamma, vilket fick en amerikansk raket att avlossas. Det var en bekant rädsla som gick över världen, när detta hat blev så uppenbart. Det var samma rädsla som var förhanden när Hitler visade sitt hat i politiska beslut. Det amerikanska hatet var av kortare datum, men det uppvisades tydligt för världen; 52 raketmål för varje gisslan från 1979. Det är typiskt för hat att grundas i en händelse, som sedan blir lite suddig i minnet men själva hatet lever kvar, i historiens gång allt mer frikopplat från den ursprungliga händelsen. Ett typiskt exempel för svensk del är Poltava, ett nederlag som grundlade ett hat som fortfarande är starkt. Sedan den dagen har varje svensk utrikesminister uttryckt sitt hat mot Ryssland i Hitlers anda. Folk i allmänhet har följt med i hatet, trots att de flesta aldrig har sett en ryss, precis som Donald knappast har träffat en pers eller en syrier. Intressant nog har han i sin ungdom träffat ryssar, till och med varit i Ryssland. Det är en av anledningarna till att han riskerar riksrätt. 

Det kan invändas - med rätta - att hat är av godo. Annars skulle vi inte kunna skilja mellan ont och gott, mellan dem som vi bör umgås med och dem vi bör undvika. Det viktiga är att inte göra hatet till aktionspotential, dvs att agera på hatkänslan. Nyckeln i detta arbete heter bildning, i motsats till utbildning, som överför hatet mellan generationer. Bildning betyder att försöka komma närmare och studera hatobjektet på dess egna villkor. Dess främsta verktyg är resandet, vilket är anledningen till att Sverige behåller visumtvånget mot Ryssland, medan Ryssland lättar på kraven och avser att avskaffa det. 

Ryssland är ett märkligt land på många sätt, men ett av de viktigaste är att hat inte är en faktor i utbildning, politik eller media. Det allra märkligaste exemplet är att ryssar inte hatar tyskar, samtidigt som de hyser en viss beundran för finnar. Om denna ryska mentalitet hade fått råda i Mellanöstern, och en del andra ställen, hade världen sett annorlunda ut. Med en sådan mentalitet hade det inte varit möjligt att håna de döda med smileys, utan de döda hade begråtits som landsmän. Hatet är den avgörande faktorn här, där en jakut, mordvin eller ryss alla är "ryssar", ja det finns till och med ryska tyskar, medan andra folk på grund av hat aldrig kommer att bli svenskar. 

Det sägs ofta att hat beror på rädsla för den andre, men det tror jag inte på. Mina tankar om ryskt och svenskt tar fasta på rädslan för sig själv. Vi ser i ryssar oss själva, rättare sagt, vi tillskriver ryssar all skit som egentligen är vår egen. Vi svenskar har ett omättligt behov av att vara goda, men det är vi inte, så vi måste göra oss av med all skit. Vi skyfflar över den på andra, där ryssar är särskilt lämpliga. Men inte ens rysshatet kan längre konsolidera samhället, där hatet under de senaste decennierna har fått fotfäste på flera nivåer. Vi tror att hatet kan hjälpa oss att bli av med osympatiska drag, men hatet bara föser undan det osympatiska i själens djup och ropar därifrån på medicin.

Motgiftet mot hat heter bildning, som leder till medlidande, inte bara med andra, utan framför allt med oss själva. Det finns väl inget mer beklagansvärt än dagens svensk. Det är självklart att hata sig själv med sådana egenskaper, och det är därför vi hatar andra, för bara den som känner medlidande med sig själv, kan känna det mot andra. Det är viktigt att komma ihåg att frälsningen inte går det motsatta hållet. Att älska sin nästa går inte utan kärlek till sig själv. Det blir bara hyckleri.

Vad gäller den politiska historien är det lätt att se att den svenska, och västerländska, utrikespolitiken präglas av strid och hat, i milda fall av konkurrens. Det finns en rädsla för samarbete, eftersom ryssar då skulle kunna få reda på saker om oss, och då menar jag inte militära hemligheter. Därför fostras vi i hat mot ryssar, och andra som inte är vi, och därmed mot oss själva. Det borde vara dags att avsluta rysshatet, eftersom vi redan har förlorat striden, både militärt, ekonomiskt och socialt. Ryssland är i alla avseenden ett framgångsrikt land, Sverige ett misslyckande. Att fortsätta på den vägen kommer bara att leda till mer hat. På en viss nivå framtvingar hatet självmord, och det är där någonstans vi är idag. Jag är dock helt säker på att ingen ryss kommer att sätta en smiley i nekrologen. Men en och annan svensk skulle nog göra det. I blint hat.