Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Året som gick. Sagomedia och ljugarpress

För oss som gillar språk, ord och texter, analys och försök att förstå vad som pågår, var 2015 ett intressant år, där utvecklingen av ett nytt språk i media och press hade stora likheter med några av

litteraturens bästa beskrivningar av en tänkt totalitarism och förvrängning. För mig personligen är det helt underbart att se hur det sovjetiska språket nu har kommit till oss och blomstrar i bästa kommunistiska stil. En dikotomi mellan media och människor tar form och har den egenheten att de båda fjärmar sig från varandra för varje ord. Lokaltidningar producerar sagor för att övertyga människor om att landet berikas, medan priserna sjunker, allt färre är arbetslösa och den svenska industrin ångar på ut i världen och skriker efter arbetskraft. Men människorna ser hur landet förfaller, allt blir dyrare, jobben färre och endast med försänkningar uppnåeliga, samtidigt som den svenska industrin försvinner antingen i nerläggning eller till andra länder. I Tyskland har begreppet Lügenpresse fått fäste, i Sverige kan vi gott tala om sagomedia. I Sovjetunionen kallades det propaganda. Jag minns hur de sovjetiska analyserna förklarade att det fanns varor i västerländska butiker med att människor inte hade råd att köpa dem. Det var ju till en viss del sant, för vid ett visst pris försvann varan. Så är det också med ord. Vid en viss nivå blir de tomma och försvinner. När de blir alltför billiga, äts de upp i massor utan en tanke på smak, kvalitet och hälsoeffekt. Bukfylla, kallas det. En vara som är dyrköpt, uppskattas på delikatessens nivå, tuggas med omtanke och sväljs med välbehag. Massproducerat skräp föraktas och skapar protester och motvilja. Vi vill inte äta skit.

Men vad vill ljugarna och sagoberättarna? Varför vill de få oss att tro på den skit de skriver? Den hänger inte ens samman på blygsam intellektuell nivå, så jag har hela året undrat vad de sysslar med. Svaret kanske finns i Sovjetunionen, där också sammanhanget var detsamma: världen skulle räddas, även om det betydde att sovjetmedborgarna blev lidande. För vad är väl egen välfärd mot missionen att se de exploaterade få sina rättigheter förverkligade, att se de förtryckta resa sig och de fattiga ta del av rikedomarna? Halva Europa, Centralasien, Kaukasus, Ukraina, Vitryssland plus ett otal kommunistpartier över hela världen skulle dela på det Ryssland producerade. Det sovjetiska kommunistpartiet hävdade med hjälp av sagomedia och ljugarpress ända till slutet att resurserna fanns, oljan svämmade över bräddarna och guldet och diamanterna låg på marken och väntade, den tillverkande industrin och jordbruket ångade på som stridsvagnar under kriget. Priserna stod stilla eller sjönk, det fanns ingen arbetslöshet och det muslimska Centralasien var på god väg att utgöra häften av den sovjetiska befolkningen. Sagomedia och ljugarpress producerade historier om författare från Kirgizen, ingenjörer från Georgien och geniala filosofer från Moldavien som lärde sig ryska på ett halvår och sedan ryckte ut i arbetslivet för att producera mera välfärd åt sovjetmedborgarna. Den som inte ville fabricera sådana här reportage eller artiklar, som inte var helt falska men inte helt sanningsenliga, blev avskedade. Så enkelt var det. Den som till och med dristade sig att mellan raderna trycka in tvivel eller en stilla undran, anklagades snart för att vara "kapitalist" eller något annat hemskt. Karriären var över och det var bara att söka nytt jobb i någon annan bransch. Den som kritiskt granskade tillvaron och den rådande situationen, fick ge ut sina verk i underjorden och riskerade inremittering på mentalsjukhus. Sovjetmedborgarna, sades det i media, kände sig djupt kränkta av dessa psykopater och hatiska skribenter, som väl troligen var överlevare från en annan tid, kanske hade de insjuknat i bourgeoisins eller fascismens ideal?

I Sovjetunionen var det ingen som läste tidningen för att få veta vad det stod i texten. Tidningen lästes för att få veta vad som inte stod i texten. Information om verkligheten hämtades ute i marginalen, i självtryckta tidningar som delades ut för hand och via radio från andra länder. Medlen är lite annorlunda i dagens Sverige tack vare internet, men målet är detsamma: att kringgå maktens ljug och fabrikationer, att förbanna och undvika hycklarnas skriverier, att behålla greppet över den verklighet människorna lever i, inte tvingas in i en verklighet som inte finns för att leva ett liv som inte existerar.

Sagomedia och ljugarpress hatades i Sovjetunionen för sitt hyckleri, sitt dubbelliv. Det var väl en sak att ljuga för att rädda världen, men att ljuga om att rädda världen för att helt enkelt sko sig och vinna förmåner i ett falskspel, var det som skapade hat och ledde till undergång. Då var det många sagoberättare och förljugna skrivare som fick äta upp vartenda ord de skrivit. Men det var också förbluffande många, som berättade tårdrypande historier hur de hade tvingats av makten att skriva vad de skrev och att de nu var fria att skriva vad de ville. Över en dag svängde de och började skriva åt andra hållet, om hur hemskt det hade varit att vara förtryckt och censurerade, hur de som var inblandade, världens räddare och de nödställda, hade roffat och snyltat på ett land som de ju aldrig hade varit medborgare i, egentligen, hur de sett resurserna sina och idéerna torka, men inte kunnat stå emot frestelserna att dikta om verkligheten, trots att de fasade för sina barns framtid. Men de tänkte att de skulle kunna rädda dem genom att roffa och snylta och bygga nätverk av försänkningar både i politiken och i yrkeslivet, för att skydda dem från den verklighet de själva skapade. Trodde de. Men det var bara ord. Intetsägande ord. Som när de läses idag tydligt framstår som lögner från en ond sagovärld.

Lås oss hoppas att vi får ett nytt språk, nya ord och texter, under 2016. Som går att läsa. 

 

Sök