Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Landet som inte är

De nya transnationella kulturerna, allt från otraditionell sexualitet till fascislam och IS, är två sidor av samma fenomen som också har ett och samma syfte, nämligen att ta död på den traditionella världen och förbereda byggandet av en ny. LGBT skapades för att

ta död på den europeiska kulturen, samtidigt som idén om ett världsomspännande kalifat väcktes med samma syfte. Det världsomspännande kalifatet är samma idé som den globala avsexualiseringen av mänskliga relationer. De här globala strömningarna strider på liv och död, men de har samma syfte. Att spränga antikens monument är samma sak som att propagera för homosexualitet.  Men striden har en förutbestämd segrare, eftersom den könlösa fortplantningen inte har någon chans att överleva i en föränderlig miljö, det vet till och med en amatörbiolog. Försöken till könlös fortplantning via ensamkommande barn och befruktning genom våldtäkt är dömda att misslyckas. Leken mellan man och kvinna garanterar att generna förändras i takt med miljön.

I båda de här frågorna står Ryssland som den traditionella världens beskyddare, en position som blir allt attraktivare för andra ledare i världen. Därmed inte sagt att det handlar om att härma efter, utan det betyder att liknande problem får liknande lösningar. Det mest uppmärksammade exemplet är Donald Trump, som representerar det traditionella USA, där människor arbetade, blev rika och levde i fred. De har inget behov av den permanenta revolutionen och det primitiva berikandet på Wall Street. Även om han inte skulle vinna presidentvalet är han ett tydligt bevis för att ledarna har hamnat långt vid sidan av folket. Trump uppmanar amerikanerna att sluta med globaliseringen och genomgå samma process som Ryssland under Putin, nämligen att starta upp industrin igen och sätta upp realistiska mål för landet.

Detta är en av anledningarna till att Ryssland diskuteras som ett existentiellt hot möt Västerlandet. Därför har svenska försvaret ställt sig under NATOs kommando. I en mening är det en riktig slutsats, för visst är Ryssland ett hot mot den totalitära liberalismen, som mobiliserar sina anhängare ända in i sängkammaren. Ryssland kan inte annat än hysa aggression mot sådana anspråk, och landet är per definition ett hot mot den världen som bevakare av den traditionella världens sekellånga, ja tusenåriga traditioner. Men den europeiska idén om existens som viktigare än essens, jaget framför kollektivet, kan inte annat än sluta i dyrkandet av Den Store Ledaren, Stor-Inkvisitorn. "Jag är fri" är nonsens, men ur denna fras kommer hela resonemanget om "europeiska värderingar". Gud är död, utropade existentialisterna, och blev till slut marxister. Deras fruar vände sig till den totalitära feminism som Popper ser som den tredje ondskan efter fascism och kommunism.

Existens är tråkigt, det är bara lidande och strid, visserligen för friheten, men livet förlorar sin mening, som i Ryssland 1917. Existentialisten måste därför hela tiden hitta en fiende och "befria" folket, någon annan mening med existensen finns inte. Den enda valfrihet som då återstår är friheten att välja sida. Därefter tar "europeiska värderingar" slut. Ingen existentialist har någonsin presenterat för världen något positivt samhällsideal, vilket ju är fullt logiskt, eftersom existentialisten är helt koncentrerad på sig själv, utan har både hos Nietsche och Sartre utmynnat i de stora kollektiva handlingsfilosofierna fascism och kommunism, där bara Stor-Inkvisitorn agerar och väljer fritt. I Onda andar gjorde Dostojevskij upp med denna tankemodell och hävdade att antingen har människan Gud i hjärtat eller är hon inte människa. 

Det essentiella Ryssland tillåter inte det fria valet och förtrycker därmed de stackars homosexuella och är fiender till dem islamister, europeiska och semitiska, som befriar folk i hela Mellanöstern och hjälper till med den könlösa fortplantningen i Västerlandet. Existentialisten hamnar alltid i det dilemmat att det är inte bara existentialisten som har ett fritt val, även essentialisten har det, visar det sig.

Men den viktigaste skillnaden mellan existentiella hot och vanliga hot är att de senare ingår i existensen, är en del av livet, som man "måste lära sig leva med", enligt president Hollande. Det betyder att flyktingvåg och terrorism inte hotar, utan ingår i de europeiska värderingarnas värld, medan Ryssland är ett hot mot Västerlandets själva existens. Därför oroas de som mördat och mördar hundratusentals människor i Jugoslavien, Irak, Libyen, Sudan, Syrien, Jemen, Afghanistan och Ukraina av Rysslands aggressivitet. Det är egentligen ganska synd om existentialismen som filosofi att bli utsatt för denna absurditet, som är en följd av att existentialismen som politik betyder, att det fria valet endast kan vara det fria val som politikerna bestämt, dels att ansvaret för det fria valets konsekvenser alltid ligger hos den andra sidan, eftersom de inte stödjer det fria valets anhängare. Ansvaret för atombombernas konsekvenser och koncentrationslägrens tragedi ligger hos offren. Hade de och alla andra valt rätt och fritt, hade de inte behövt gå under. Men atombomben och lägren var inte avsedda för japaner och judar egentligen, det var vapen som uppfanns för att undanröja det existentiella, ryska hotet. Japaner och judar var bara smuts på den vägen.

Västerlandets fria val och grundläggande värdering har nu koncentrerats till valet av sängkamrat, där sängen blir ett kärlekens altare, precis som Stavrogin bekänner sitt övergrepp på den 10-åriga tjänsteflickan för munken Tichon med att båda var fria att välja, och att flickan sedan hängde sig av fritt val framför ögonen på Stavrogin, medan han lugnt såg på. "Gud är död efter det jag gjorde", tänkte flickan. När västerlänningen i lugn och ro ser videon på Youtube när barnet halshuggs av "rebeller", som finansieras och beväpnas av Västerlandet, och sedan i lugn och ro läser att de ryska barbarerna bombar stackars Syrien, känner vi igen Stavrogin. Han förfäras inte heller av det han själv gör eller medverkar till, han bara studerar sig själv och offret. Andras lidande är inget existentiellt problem för västerlänningen, det väcker som mest en lust att teckna en karikatyr. Men att föda den kreativa lusten med död och pina är ett essentiellt hot, där liv står på spel. NATO-generalerna får läsa sin Sartre en gång till. Om de finge välja fritt, skulle Ryssland inte finnas mer. Under tiden är Ryssland landet som inte är, en negation av en hel filosofisk världsbild, ett existentiellt hot.

Det är emellertid inte möjligt att bygga ett land på vad det inte är. Då vet varken statsmaskineriet eller folket vad de sysslar med, det blir ren administration. Ett land och dess folk, en civilisation, måste veta vad den bygger, vilken kultur och social sammansättning den ska innehålla och omgärdas av. Det måste finnas intresse och engagemang. Någonting betydelsefullt måste ske, någonting måste locka och väcka förhoppningar. Vad är meningen, vilken är idén, vad är målet?

Putin har svaret: någonting aldrig tidigare skådat. Vi ska bygga landet som aldrig varit. Vi ser vårt land som öde, obebott, men spännande, med stora möjligheter. Vi kommer själva att bli förvånade, inspirerade, det blir ett magiskt land, men det mest spännande är att det är möjligt.

Det gäller att förstå att olika människor drömmer om och vill göra olika saker. Det finns en mängd samhällsmodeller i filosofin, både vänster och höger, för rika och för fattiga, för traditioner och framåtskridande. Men Putin och de flesta ryssar har sett hur det går, och ser det i hela världen än idag, när en vilja leder folket till totala lösningar med läger, humanitära krig och demokratisk hysteri över den ljusa framtiden.

Ryssland har gjort det viktigaste valet genom att inte tro på något, och särskilt inte förlita sig på den sekulära, existentiella tron på den enda vägen. Den ryska civilisationen håller sig borta från alla trosbekännelser när det gäller att bygga landet. De första stegen i det positiva, aktiva valet finns i den ryska civilisationens kärna, där de fem religionerna kan utövas fritt, där 100 folk lever vart och ett sitt liv. Det finns möjlighet för var och en att leva som denne föredrar. Bara du inte försöker pracka på dem andra din livsstil. Det pågår ett medvetet statsbyggande, som riktar in sig på ökad mängd livsvillkor i systemet. Lösningen för landet som inte är består i att hitta på och skapa det som aldrig varit. Att ge liv åt ett system betyder också att kvalitet skapas, att ge och skapa liv är det intressanta, det aldrig slutförda bygget. En människa kan vara rik, genial och vacker, som Stavrogin, som uppfyllde alla sina moraliska och erotiska fantasier, men inte blev människa för det, tvärtom var han bara en ond ande. För liv är inte att döda eller att vägra föda, liv är att önska liv åt andra och beundran inför sköna livsformer. 

Ryssland idag är landet som är upptaget av möjligheten att skapa ett land som väcker en längtan att leva och ge liv. Denna önskan eller tanke, eller både och, är fylld av energi, diskuteras intensivt och övergår sakta men säkert i handling.

Ryssarna vet inte vad livskvalitet är. De vet inte riktigt hur det ser ut som de vill ha. De flesta lever i föreställningar, en del i instinkternas värld. De tror ibland att det "naturliga tillståndet" inte går att övervinna, ibland styrs de av ideal, värderingar, passion. Ofta av pengarnas passion. Men det är bara upprepning av det som redan finns, även om de redan har gått om oss i livskvalitet, utan att vara medvetna om det. 

Landet som ännu inte finns är ett enormt land med hittills aldrig skådad livskvalitet, ett förstaklassland med en mängd livsstilar och levnadsformer. En existentialist, uppfödd på individualism, medveten om sin genialitet och överlägsenhet, älskad av alla, män som kvinnor, styrd av logik och gudlöshet, som Stavrogin, skulle kalla detta kaos, ett misslyckande. För honom skulle det vara ett land som inte är, men ur denna polyfoni skulle makten över andra inte längre vara en relation mellan övermakt och undersåte som i demokratin. Makten i ett sådant land kommer att ha som funktion att skapa och föreslå fördelaktiga regler för alla, gemensamma mål och olika grupper, som rör sig åt olika håll, inte korsar varandras väg och inte stör varandra. För att bevara systemet som en helhet kommer makten att kommunicera med alla och dela kommunikation mellan alla, organisera utvecklingen och formerna, som gör det möjligt för alla att dela de erfarenheter som kommuniceras av de olika grupperna.

Makten blir då en plattform, där det skapas, presenteras och blandas i autonoma livsstilar. Nu kommer det ironiska. Makten baserar sig på den enskilda människan och den enskilda gruppen, vilka blir källorna till nytt liv. Med andra ord, på existentialism. Då blir Ryssland ett verkligt existentiellt hot.

 

Sök