Translate

Sanningen haltar

Folkhushållningens framtidsexpo är en mastodontisk park i Moskva som föddes i slutet av 1930-talet och skulle demonstrera den sovjetiska utvecklingens framsteg i jordbruket, industrin och rymden, men framför allt

vänskap mellan folken. Inom Sovjetunionen, alltså. Utåt kom parken att symbolisera segern över herrefolken i väster med Brandenburger Tor som huvudentré och Versailles i jätteformat som svar på det europeiska storhetsvansinnet. Men trots att parken stod stadigt i europeiskt 1700-tal med exotiska växter och djur i bur, hade och har ingen sett någonting liknande i världsarkitekturen. 

Framstegsexpot är även i historien en unik företeelse, men den påminner om en världsutställning, med den skillnaden att ingen världsutställning har överlevt mer än som enstaka monument, till exempel Eiffeltornet. Baltiska utställningen i Malmö hör också till den här historien, som gav oss Pildammsparken. Men annars försvann de västerländska utställningarna som de groteska skrytprojekt de var, kommersiella jippon utan andra syften än att förhärliga makten och härligheten. Idag skulle vi kanske kalla projekten för fejkade framstegsrapporter, men här sker en märklig förskjutning av begreppen. Om Baltiska utställningen var ganska tidsenlig och sannfärdig, trots att Malmö stad stal en värdefull rysk konstsamling, som ryssarna råkade glömma, skulle en liknande utställning idag vara en absurditet, en anomali, eftersom staden befinner sig i förljuget förfall.

Så är inte fallet i Moskva, där jag i tidningen möts av nyheten att muslimernas alldeles egen stad i Sverige har infört dresskod för kvinnor på bussen. Den redan kaotiska kollektivtrafiken av blattebussar och kebabtaxi, som stannar till i korsningarna för at be en bön eller bara för att prata en stund mitt på torget ger föga hopp om att kunna visa världen framsteg, ännu mindre slå upp en park med framsteg som motto. Baltiska utställningen finns kvar som ett minne om fornstora dagar.

VDNH har gått en annan historia till mötes, där Moskva stad spelar en huvudroll. VDNH var en utopi om en stad som skulle växa fram bara människorna ansträngde sig tillsammans, Om Moskva växte ur VDNH, är det nu utställningen som växer in i staden, en modern mönsterstad i teknikens absoluta framkant. Men också i moralens framkant, där de tidigare sovjetmedborgarna efter den sovjetiska utställningen vet vad som är sant eller falskt, ont eller gott. VDNH föddes nämligen i lögnen om kolchosekonomins framsteg, där bambuträd och citroner prydde den georgiska paviljongen, där georgierna i historien framstår som lögnens mästare, en defekt som bara rusat på och idag är framme vid samhällets kollaps. Citronerna var mer sanna då än idag, då Georgien går mot medeltiden. Ryssland är däremot världens största exportör av livsmedel, ytterligare ett exempel på att VDNH har gått från lögn till sanning. VDNH lovade heller inget annat än en ljusnande framtid, en ordkonstruktion som blev ett sovjetiskt slagord och senare ett skämt. Ungefär som begreppen urholkas i dagens Västerland. Malmö stads makthavare och politruker kommenterar sharia-bussen med allehanda bortförklaringar, den statliga televisionen kallar fram etikettexperter för att stämpla den unga kvinnan. De ersätter verkligheten med ord, precis som en gång den sovjetiska utställningens direktörer, bara för att i nästa steg förlora sina barn till den råa verkligheten.

 

VDNH var en bluff om kolchosgårdarnas revolutionerande framsteg, precis som Västra hamnen är ghettots moderna fasad, men resterna av alla djur och växter har bevarats och blomstrar igen i Moskva som en lekpark för barnen. Djuren är mindre exotiska, växterna vanliga ryska plantor, och barnen är förvisso framtiden. Det tar en sekund innan de bildar ett kollektiv och leker tillsammans i naturen, reglerna skapas under lekens gång och de gäller för alla. Ingen frågar efter det enskilda barnets neurotiska indvidualitet. Lek är en kollektiv uppgift, inte en scen för adhd.

Bluffen stegrades i takt med att mörkret lade sig över parken. Jordbruksministrarna avrättades en efter en, ledningen för VDNH försvann i terrorn, till folkets jubel över framstegen både i parken och verkligheten. Som de trodde. Då kom kriget, och VDNH stod på höjden av sina illusioner med den jättelika Stalin-statyn planerad i mitten av sagoparken.

Men det mest exotiska inslaget kom efter kriget, då de olika folkens paviljonger utformades som palats med asfalt och belysning. Ju värre verklighet, desto härligare utställning, och efter kriget var illusionen på hysterisk nivå. Makten introducerade då ett nytt element, nämligen multikulturalismen, och människor inbillade sig att någonstans hade utvecklingen nått ännu längre, de kulturberikande vinsterna förde den moraliska segern närmare. 

Framstegsparken fylldes på med nya folkpalats, då all rysk mark som förlorats i revolutionen i en explosion av öppna hjärtan och öppna gränser återbördades. Till och med Karelen blev republik och fick ett palats på utställningen. Efter segern i kriget fylldes sagan på med framstegen i rymden, och VDNH blev en park, där folk kunde se underverk produceras. Men nu var sagan lite mer i överensstämmelse med sanningen, och halten av propaganda minskade. Sakta men säkert förvandlades VDNH till sin motsats och blev en park, där människor kunde vila från information och propaganda och studera verkligheten. För många som ville åka in från provinsen och se huvudstaden, blev VDNH Moskva.

Barnen har lekt färdigt och det är dags för kvällens konsert. VDNH blir en teater för sagolik musik, men den här gången är allt på riktigt. Moskva har blivit en utställning över folket framsteg, där parken bara är en del. Vi går hem i mörkret och lyssnar av ett samtal när vi passerar Lenin-statyn, där den ena unga kvinnan försöker övertala den andra att ta ett jobb i samma företag. Lönen är 100 000 plus provision (i köpkraft samma summa i kronor), men hon tvekar. Kanske finns ett bättre jobb någon annanstans? I Moskva, som vi vet, kan sagan bli verklighet, för att inte tala om att verkligheten kan bli en saga. Sanningen haltar ibland, men når alltid sitt mål. Men att döma av kvinnans klädsel, skulle hon inte ens kunna stiga på bussen i Malmö. Men så liknar staden idag mest en kolchos.

 

Vinaora Visitors Counter

2471834
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
6699
9018
64295
2346072
196701
223797
2471834
Your IP: 46.229.168.146
2019-09-21 03:34

Sök