Att leva fel

Mina damer och herrar, ni lever fel, sa Gogol att Tjechov ville säga med sina pjäser. Det stämmer nog fortfarande på nyårskvällen 2018, då Onkel Vanja går för miljonte gången i teaterhistorien på Vachtangov-teatern. Så länge den går, har samhället inte trätt över självgodhetens tröskel, som i Sverige, där den klassiska ryska teatern

fått klä skott för en våg av sexuell hysteri. Det menas nämligen att den ryska teaterkonsten inte svarar mot modernitetens sexuella problem, att den döljer de "verkliga" problemen. De här teaterskribenterna är som Serebrjakov i pjäsen - fulla av skit. Fast de skriver om konst, har de liksom Serebrjakov, inte den minsta aning om konst. De gör just vad Tjechov så elegant beskriver: de lever fel, de ersätter sitt eget tal med samhällets strukturer. Den tendensen gäller för övrigt inte bara teaterskribenter, den är utmärkande för det svenska samhället. Fenomenet brukar kallas demokratisk konsensus eller politisk korrekthet. Vad som göms i dess djup visas på teatern på Arbat i Moskva den här kvällen. 

Tjechovs pjäs handlar om - ingenting. Den har helt enkelt ingen handling. Hela spektaklet går ut på att fånga hur människan ser ut när hon tvingas leva som strukturerna säger och vad som händer under denna nivå med människans önskningar, strävanden och mål i livet. Professor Serebrjakov blir en parodi på kunskap och vetenskap, hans unga, vackra hustru Jelena Andreevna ett tråkigt fruntimmer med uppdämd sexualitet och fängslad skönhet, som skriker, stönar och rör sig på ett sätt som skapar irritation till och med hos min lilla dotter. Jelena Andreevna är en arketypisk föregångare till dagens svenska skådespelerskor, utsatt för sexuella trakasserier av samtliga män i pjäsen. Utom sin make, vilket är orsaken till hennes mansförakt och frigiditet. Men den är självvald enligt strukturernas krav. Välstånd, anseende och ett lättjefullt liv kräver sin tribut. "Fy, vad jag är tråkig", säger hon själv, och det stämmer ju. 

Doktor Astrov kämpar mot tyfus, smittkoppor och annat elände samtidigt som han är en miljöaktivist med stor kärlek till den ryska skogen, som i den ryska historien och litteraturen står för det sköna. Han planterar ny skog istället för den som skövlas och funderar på om människor om 100 år, alltså vi, kommer att sätta värde på hans ansträngningar, både för sjuka människor och för ett bättre klimat. Ibland förtvivlar han och tar sig ett glas, utmattad och undrande inför livets och arbetets mening. Han missar kärleken från Sonja, professorns dotter från första äktenskapet, eftersom han inbillar sig vara förälskad i Jelena Andreevna. Så är hela pjäsen upplagd, alla missar sina mål och meningen med vad de gör; skönheten missar det goda i livet, det goda försummar kärleken, och samtliga går miste om sanningen om livet, om varandra, om allt som egentligen är viktigt och når i slutet av pjäsen konsensus igen efter ett mellanspel av sanningsenliga men klumpiga utbrott av de där andra, verkliga känslorna. 

Onkel Vanja är det centrala exemplet på vad som händer med den korrekt strukturerade människan; hon drivs bort från verkligheten och allt hon säger och gör är inte till för att övertyga någon eller övertala till goda gärningar, inte för att informera om det verkliga läget på godset eller i familjen, utan för att förnedra - sig själv och andra. Det verkar som om Tjechov vill säga att ju längre bort från verkligheten, desto bättre är talet. Det är bekant så till den grad att jag baxnar. Strukturens språk och politikens propaganda, journalistikens falskhet i dagens svenska samhälle är densamma som förljugenheten i en 100 år gammal pjäs. Världens mest spelade pjäs berättar om hur människor tvingas till tystnad, även när de möter uppenbara lögner i livet, ja de måste till och med lära sig dem och säga dem, och förlorar på så sätt sin anständighet och värdighet. Att hålla med om uppenbara lögner som i dagens svenska samhälle är att samarbeta med fan själv, det är att bli en del av ondskan. Det betyder att motståndet är besegrat och att samhället är lätt att kontrollera.

Onkel Vanja försöker visserligen döda professorn, men kommer snart tillbaka till konsensus, där sanningen är undertryckt och berättelsen kontrollerad. Det påtvingade talet och samhällets krav, som inte får ifrågasättas, vilket kan jämföras med dagens tal om invandring, jämlkhet och hot från Tjechovs hemland, förstärker känslan av maktlöshet. När människor kan fås att gå med på sådant tal, upprepa det och införliva det, alltså att ljuga för sig själv, kan de fås att göra och säga vad som helst. 

Onkel Vanja har ett sår i själen, han har gett upp och föredrar pragmatism framför rättskaffenhet, han förkastar förnuftet för att överleva. Han har ingen skam längre, ingen stolthet heller, ingen motståndskraft, ingen kraft att leva ett rättfärdigt liv. Att leva rätt går inte, att leva fel är lättare. Det finns ingen annan utväg. Mer än att förbjuda Tjechov.