Not me

Att feminismen är den tredje totalitära ideologin efter fascism och kommunism är det väl ingen som undgått att märka. Mannen är samme ”folkfiende” som kommunismen stämplade och satte i läger, och kvinnorna i norra Europa och den anglosachsiska världen har fått sina egna Vyshinskij som åklagare. Ledande juristfirmor har

redan hängt på och fördömt folkfiender i anklagelseakter, som lätt kan arkiveras i papperskorgen av den enklaste kvarterspolis. I Ryssland gäspar människor åt spektaklet och minns Den Stora Terrorn, då även de stora makthavarna erkände sina brott som folkfiender mot proletariatets diktatur så snart anklagelsen blev offentlig. De bad om nåd i stora skenrättegångar för allt ont de hade gjort och svor kommunismen evig trohet. De var övertygade om att de var oskyldiga och att anklagelsen var ett missförstånd, och de trodde att de skulle skonas, om de bara erkände. Ytterst få gjorde motstånd i förhör och under rättegång. Var och en var helt säker på att det just i detta fall rörde sig om falska anklagelser eller ett grymt missförstånd, men varje gång fick folkfienden en fällande dom. Varje anklagelse som framfördes fick brett stöd bland folket, som i stora kampanjer krävde räfst. De hade minsann sett och hört misstänkt beteende och tal, om de ansträngde minnet en aning. Företagsledningar samlade de anställda för att be dem vara på sin vakt mot oönskat beteende och tal, och det var ju bättre att förekomma än att förekommas, så rapporterna strömmade in från alla som ville vara säkra på att hamna på oskuldens sida. Om de hade gjort någonting fel, så var det ju folkets fiender som hade konspirerat och frestat med livets lockelser. Alla organisationer i hela landet hade tremannadomstolar, som höll de anställda i proletariatets tukt och förmaning.

Ideologerna såg varje fällande dom, ja redan anklagelsen, som en bekräftelse på att teorin stämde. Folkets hat mot folkfienderna övertygade den ideologiska ledningen om att de folkfiender de hade anat låg bakom allt det onda, faktiskt var en verklighet. Det kunde inte vara fel på teorin, den var strikt vetenskaplig, ansåg de, så det gällde att hitta felet. Låga löner var folkfiendernas fel, teorin sade ju att alla skulle få vad de behövde. Åt alla efter behov, som det hette. Men liksom feminismen var kommunismen vetenskap baklänges, det var faktaresistens, som botades med ideologiskt fejk. Det som skulle bevisas, antogs som redan för handen, vilket sedan formade verklighetsbilden. Det var inte så viktigt att verkligheten i verkligheten inte passade in. Precis som studenterna vid KTH tvingas infoga feminismen i de tekniska ritningarna, läste kommunistiska ingenjörer marxism-leninism. Journalisterna skulle läsa av och skriva om verkligheten enligt marxismens postulat, precis som dagens svenska tidningar beskriver verkligheten som en kvinna läser en kärleksroman. I Lund har feministiska fjortisar tagit makten över institutionernas litteraturlistor, och de som inte hänger med, hängs ut som kvinnotrakasserande, medelålders vita män. De är lätta att komma åt tack vare sitt omättliga sexbegär. Nästa utrensningsvåg kommer att dra över universiteten. Paradoxen är att feminismen produceras vid universiteten, som ju befolkas av vindflöjlar. Men de som tillät feminismen att göra sitt intåg, inte som vetande, utan som ideologi, kommer nu att ätas av sina lärjungar, rättare sagt lärjungfruar, precis som revolutionen käkar sina barn. Precis som vi då har jurister utan lag, ekonomer och ingenjörer utan matematik, journalister utan kritik eller analys, får vi vetenskapsmän utan kunskap. I samhällslivet symboliseras denna utveckling av ett liv där kvinna står utan man. Som en kommunist utan produktionsmedel.

Rysslands räddning blev en brokig samling av kristendom, dissidenter, säkerhetstjänst och patriotism. Kommunismen letade efter folkfiender, som den själv producerade. Feminismen letar efter mansgrisen, som den själv producerar. Räddningen för Västerlandet skulle kunna finnas i kvinnan - den ryska. Mitt eget exempel visar hur en man kan bevara förståndet, nämligen genom avhållsamhet. Från den västerländska kvinnan. Sedan feminismen kom till vårt samhälle för en 30-40 år sedan har jag inte haft en endaste kontakt med en kvinna av detta snitt. Det är en historiens ironi att kommunismen löste den egentliga feministiska frågan, den om lika lön, för 100 år sedan. I Ryssland. Feminismen i Västerlandet har inte kommit ett steg närmare på ett halvt sekel. På samma sätt som Ryssland var platsen för lika lön är landet platsen för lika sexualitet. På Rysslands gator får jag under en vecka lika många sexuella inviter som jag fått under snart 40 år i Sverige.

I Ryssland är mannen inget svin, det skulle betyda att kvinnan är en sugga. Den ryske mannen är en bock, en lite dum, mycket envis varelse med horn som stångas hela tiden. Oftast utan resultat, men stångandet finns med i alla beräkningar hos kvinnan. Själv är hon ett sött får, som ger både ull och ost, och de där hornen på bocken betyder att han alltid är bedragen. I de klassiska romanerna letar både kvinnor och män efter den skyldige, och som vanligt är det Dostojevskij som ger svaret. Hans utsaga om att alla bär del i skulden för allt används liksom Stanislavskijs teaterteori i den västerländska debatten för att legitimera den kollektiva skulden, rättare sagt dess placering hos alla andra utom sig själv. Det är makabert. Men så går det när journalister och allsköns förståsigpåare läser mer genusvetenskap än litteratur- och teaterhistoria.

Dostojevskijs allomfattande skuld finns på en nivå som allas skuld inför Gud. Den är inte aktuell. Men Bröderna Karamazov är uppbyggd för att visa en annan skuld, den som vi alla bär för allt vi har gjort, någon gång någonstans. Zosima hämtar skulden inför Gud hos kyrkofäderna och tar den till sig som primär, dvs vi bär alla skuld inför alla människor. Vi kan inte anklaga eller döma, för vi är alla tyngda av skuld. Mordet i romanen klaras inte upp, eftersom Dmitrij blir oskyldigt dömd, medan mördaren tar sitt liv. Men Dmitrij har felat många gånger i sitt liv och drömmer fortfarande mardrömmar om det barn, vars förälder han skymfade. Barnet kan inte glömma händelsen och dör i sjukdom, men å andra sidan har barnet en gång misshandlat en hund, så på det viset fick barnet sitt straff. Men det var lakejen Smerdjakov som drev barnet till djurplågeri, samtidigt som han utförde mordet i romanen. Han begår självmord när han plågas av sin skuld, men det var Ivan som drev lakejen till mord, och Ivan blir galen av alla tankar om sin skuld i den infernaliska planen. Romanen är en enda lång kedja av skuld, inte den uppenbara, utan för något.

Dostojevskij skulle lätt kunna identifiera skulden i dagens debatt. Kvinnan är den skyldiga. Inte för att hon är vacker och lockar till frestelse, inte för att hon är begåvad och väcker missunsamhet, inte för att hon är trevlig och lockar till intima samtal, utan för att hon genom förtal vill undkomma skulden för allt. Hon vill ställa sig utanför och titta in i skuldens kollektiv. Det går inte, det kan bara Gud, och han är inte aktuell här och nu. Kvinnan är skyldig till att den mannen finns på jorden, till att den pojken fostrades dåligt, hon har förfört, flörtat och tagit sig fram med sin sexualitet. Hon har tävlat med andra kvinnor, hon har intrigerat och spelat ut sitt register. Hon har infört en djävulslära vid alla läroinstitut från förskola till universitet om sin egen oskuld för allt hon har gjort. Det är hennes skuld. Liksom Dmitrij funderar över sin skuld i fångtransporten och Ivan grubblar sig galen efter undanröjandet av fadern, kommer det att finnas anledning för kvinnor att tänka igenom sin skuld, när lönen förblir lägre, anställning vägras och döttrarna befläckas.