Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Hemma borta

Jag mötte en man på tåget mellan Moskva och St Petersburg. Han var helt övertygad om att korruption var Rysslands största problem, vilket inte är helt riktigt, och att korruption inte finns i Västerlandet i allmänhet och Sverige i synnerhet, vilket ju är fel. Den har bara

placerats inom lagens råmärken och försetts med straffrihet för politiker och andra mäktiga. Ingen minister i Sverige kan hamna i fängelse, som den ryske ekonomiministern. Hans världsbild krackelerade nog en aning, men jag tror inte han blev övertygad. Moskva är Västerlandets huvudstad när det gäller propaganda, tidningarna dryper av okunniga artiklar om världens bästa sjukvård i Sverige, utbildning på toppnivå och jämnt fördelat välstånd. I Sverige skulle nog en tågpassagerare ha den omvända bilden av Moskva och Ryssland. Det är en av historievetenskapens gåtor hur dessa bilder skapas och upprätthålls mot bakgrund av båda tågpassagerarnas villfarelser. Bilderna är gåtfulla, eftersom verkligheten är den omvända på båda sidor. Jag har vigt mitt liv åt att berätta hur det egentligen ligger till, med föga framgång. Ryssarna har under senare år börjat misstänka att bilden är lite skev, men bilden av ett Västerland av mjölk och honung hänger envist kvar i samtal på tågen, på samma sätt som bilden av Ryssland i Sverige.har förfallit till ren karikatyr av verkligheten. Om vi antar att dessa bilder av varandra av någon anledning är nödvändiga, kan de kanske jämföras längs en annan måttstock än verkligheten. Utgångspunkten är att ingen är intresserad av sanningen, vilket ju för ryssarnas del är ett oerhört påstående med tanke på Dostojevskij, Solzjenitsyn och alla andra. Men det är inte litteraturens värld vi lever i till vardags, den kräver en stunds eftertanke och duger inte för samtal på tåg, kanske. I vardagen hämtar människor kraft att leva i stela bilder, som snabbt plockas fram för att driva samtalet vidare. Deras betydelse ligger inte i sanningsvärdet, utan i den kraft de innehåller. En bild av att allt är gott, i varje fall hemmavid, medan bortaplan är ett skräckvälde, gör människor nöjda med livet. En bild av att det mesta är skit här hemma i Moskva, medan solen skiner och vinder blåser medvind på bortaplan, ger ett missnöje med livet. Det ligger en enorm kraft i missnöje med livet, en kraft som ger skaparanda i landet, medan övertygelsen om den egna förträffligheten ger handfallenhet. Ryssland har på cirka 20 år gått från utslagen vatten- och värmeförsörjning och tiggande barn på gatorna till gnistrande fontäner, vattenland och bordsvatten från Bajkalsjön i stilrena glasflaskor, samtidigt som ryska barnhemsbarn adopteras i massor av ryska föräldrar - som får betalt av staten. I Sverige råder den omvända ordningen, där får de som vill adoptera betala för nöjet att importera ett vilt främmande barn, medan de som inte vill bli föräldrar åt de främmande importbarnen får betalt. Svenska barn kan överhuvudtaget inte adopteras av svenska föräldrar, det skulle kullkasta tänkandet och bilden av att allt är gott hemma. För övrigt ser det till och med ut som om vattenförsörjningen i Sverige går mot sammanbrott. I varje fall planeras inga nya fontäner eller annat slöseri med vatten som att spruta vatten över alla parker och Röda torget för att åka skridskor. Skillnaden är ett direkt resultat av de ovan nämnda världsbilderna. Den ryske tågpassageraren och jag uppnådde kunskap om varandra, eftersom grunden för kunskap är samtal, oftast med en motsatt åsikt. Samtal med liksinnade är babbel utan annan funktion än kunskapens förfall. Språket är inte till för att prata med varandra, språket finns för att vi ska kunna tänka. Vi talar inte med hjälp av språket, vi tänker. Men vad betyder det att tänka-tala gott om andra, eller om sig själv? Det första resultatet är att den kritik av det egna samhället som är särdeles levande i det ryska samhället inte har någon motsvarighet i det svenska. Det betyder också att det förhärligande av det egna samhället som är särdeles levande i det svenska samhället inte har någon motsvarighet i det ryska. Men framför allt innebär det att när en svensk och en ryss möts på ett tåg, uppstår harmoni. Ryssen håller med om svenskens förhärligande av sig själv, och svensken håller med om ryssens kritik av sig själv. Om det inte är jag som är svensken. Då uppstår det som forskare kallar kognitiv dissonans, där svensken blir arg och ryssen förvånad. Termen kognitiv dissonans är förvirrande, för det som uppstår i denna disharmoni är kunskap.Om verkliga förhållanden, observerbara och mätbara, inte bara tänka-talade föreställningar. Då känner jag mig hemma, fast jag är borta. 

 

 

Sök