Älska din nästa

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad onsdag, 10 oktober 2018 20:33

Skriven av Stefan Gehander

Det har aldrig legat för mig att känna mig svensk, att vara svensk. Tvärtom, jag har levt i flera länder och lärt mig uppskatta både den tyska och den ryska kulturen. Det skulle kunna vara åldern som tar ut sin rätt, men jag tror inte det. Det finns ju också den förklaringen att etnos är en

levande organism med försvarsmekanismer. Människan hör samman med sitt folk genom språk, traditioner, ritualer, historia och landskap, men inte bara. Etnos är också biologi och genetik, där det idag är möjligt att spåra förfäderna ända tillbaka till istiden. Redan för 1000 år sedan kallade sig människor i grupp för namn, etniska beteckningar. Att möta sin kvinna på Dneprs strand precis som svenskar för 1000 år sedan, är en historisk upplevelse av igenkännande. På det viset är etnos en konstant i ständig förändring på grundval av individers öden och beslut. Individen måste fatta beslut om sig själv, familjen, gruppen och, i slutänden, sitt folk. Det är tack vare individens ansvar för folket som etnos kan leva och bygga stater och länder. Det är därför etnos kan bygga hela civilisationer. Det finns de som säger att denna syn på folk och historia leder till Auschwitz, men det är ett billigt trick. Den vägen anträds av dem som inte har lust med ansvar för vare sig själv eller någon annan. När människor kräver rätt att leva utan ansvar, bara rättigheter, visar historien att det går totalt snett. Då lyder imperativet Var vem du vill!

När den där vikingen för 1000 år sedan seglade in till strandkanten i Zaporozhye rådde ett imperativ, som lydde Var den du är! Det var ett beteendemönster, som vi sedan har observerat och hört talas om i berättelser och till slut skrivit ner och återberättat. Handling blir till ord på 1000 år. Röde Orm som bok och teaterföreställning i Malmö 1978 väcker minnet och medvetandet om en historia, som går att upprepa. Det är etnos.

Orm fann skatten i Dnepr liksom jag, men den skånske författaren envisas med att bygga berättelsen om den bereste ynglingen kring dennes fångenskap och slavarbete under den muslimske inkräktaren i Andalusien. Författaren har till och med hävdat att berättelsen om den skånske vikingen aldrig hade kunnat skrivas utan denna muslimska gestalt. Guillou gör samma misstag i historien om Arn. Det är en historiens ironi att dagens skåningar är i samma slaveri under islam och ser samma behov av den muslimska gestalten, fastän skatten finns i Österled liksom då. Den svenska litteraturens mest spännande bok, en av de mest lästa, är faktiskt en historieförfalskning. Inte så att Orm inte var en riktig viking, men hans resa går i helt fel riktning i den tidens historia. I trots mot nordmannateorin kommer Orm inte ens fram till Miklagård, där hans bror dock fått tungan avskuren. Svitjod finns ju med i historien, men mest som skattgömma, som sagt. Det var därifrån vikingarna hämtade mjöd, från ryskans mjod (honung), vilket finns kvar i dagens ryska honungsvodka. Vin från islam har aldrig funnits, förutom i Guillous fantasier.

Vad är det då som gör att en författare flyr från den mera verkliga historien och inte talar om, liksom blygs för det egna folkets historia, och då hellre tar till en skröna? Bengtsson har ju fått allt om bakfoten, det fanns inga vikingar i Cordoba-kalifatet, varken galärslavar eller soldater, det var ofria och inköpta slaver, sikalabi, medan skånska vikingar reste längs Dnepr som Orms bror Are. De skandinaviska vikingarna hade ett intensivt utbyte av rikedomar och kvinnor med slaverna, och det var de slaviska krigsherrarna som tog med sig muslimska hustrur tillbaka till hemtrakterna, inte vikingarna. Det var också slaver, som blev muslimer och sedan härskare i de olika kalifaten. Nu gjorde ju Bengtsson vad jag vet inga anspråk på historisk undersökning, men den ypperste historikern är alltid den skönlitteräre författaren. Bengtsson har liksom Moberg skrivit svensk historia i det kollektiva medvetandet, och de har en sak gemensamt i sina hjältehistorier: den svenske hjälten reser bort från fäderneslandet och skapar sitt öde utanför gränserna. Hjälten vill bli något annat än det han är, att bli svensk hjälte är svårt innanför gränserna. Utvandrare och vikingar blir amerikaner och muslimer lätt som en plätt, ja de blir till och med soldater och härskare, drottningar och helgon, i österled. De tar sig in i världshistorien via andra etnos. En kort period under 1960- och 70-talen var Sverige i världshistorien av egen kraft, och främmande hjältar strömmade till landet i norr, där dryga svenskar pös av självgodhet i kärlek till sig själva. Med rätta. Men vi hade glömt hjältehistoriernas viktigaste budskap, nämligen att vägen till det goda och sanna livet går via andra folk. Att älska sin nästa är både svårt och viktigt, och den enda förutsättningen är att man älskar sig själv. Och vice versa. Det är viktigt att veta att det ena förutsätter det andra. Det går inte att älska andra utan att älska sig själv. Nationalism är en förutsättning för internationalism. Men det är av avgörande betydelse att begreppen inte blandas så att internationalismen missuppfattas som av godo för landskap och etnos, dvs som nationalism. Då blir inte bara historieskrivningen falsk. Även om den är njutbar läsning.

• Tillb
• Nästa