Translate

Solzjenitsyns 100-årsdag

Det fanns en tid, då litteratur och Nobelpris hade en stor, världsomfattande mening. Den ryska kulturen framfödde århundradets störste författare och det svenska samvetet lyste upp Ordet och bokens magiska värld. Aleksandr Solzjenitsyn blev

den siste i Ryssland bosatte ryske författaren som fick Nobelpriset. Priset är idag historia efter kvinnornas inmarsch och den därmed tillhörande besattheten av sex, och den ryska litterära traditionen drar sin sista suck nu när Ryssland blir en välfärdsstat av sällan skådat slag. Konflikter mellan stat och författare är den röda tråden hos både Tolstoj och Solzjenitsyn, och den är inte längre aktuell. De försök som görs idag belönas visserligen i Västerlandet på samma sätt, men de har ingen relevans för dagens Ryssland, precis som Tolstojs konflikt var den grundläggande signalen till 1917. Att göra om Tolstojs misstag är av intresse för få ryssar. Solzjenitsyn är dock lika aktuell idag som 1970, och även om det idag reses en staty i Moskva, finns det en intensiv polarisering kring Solzjenitsyn i dagens ryska samhälle. Den negativa bilden av författaren som landsförrädare produceras av dem som ännu inte begripit att marxismen var en västerländsk ideologi som planterades i Ryssland, på samma sätt som Ukraina idag går under. De ryska "patrioterna" vägrar helt enkelt erkänna att kommunism och nazism är syskon, medan Solzjenitsyn alltid drog en röd linje mellan ryssar och kommunister, Ryssland och Sovjetunionen. Han visste varifrån ideologin och katastrofen kom, och han berättade historien både hemma och utomlands. Han hade idag inte fått Nobelpriset, särskilt inte mot bakgrund av hans tedrickande och samtal med Putin, vilket fick dagens ryska liberala landsförrädare, som under farsartade former försöker ge sig själv sanningssägarrollen, att gå i taket. Å andra sidan finns det inte ens något Nobelpris att få. Moralen har ju lämnat Nobelkommittén, och det var den som gav Solzjenitsyn priset, enligt prismotiveringen. 

Dagens naiva ryska författare tror att Solzjenitsyn fick det moraliska Nobelpriset först och därefter blev en klassiker i den ryska romanens historia, men så är det naturligtvis inte. Han fick priset för sin litterära gärning under 1960-talet med Cancerkliniken och Första kretsen som framträdande exempel. Alla de kulturmänniskor, till exempel författarfamiljen Tjukovskij, som satt och skrev av hans förbjudna romaner för hand visste vad de läste - en blivande rysk klassiker. Men dagens naiva generation rusar därför till Västerlandet redan innan de är lästa av en enda invånare i Ryssland i tron att det var så Solzjenitsyn blev författare. Men det sista Solzjenitsyn kan anklagas för är att vara författare i Västerlandet, där han snarare var profet i frågor som gällde kommunismens undergång. Att han sedan satte likhetstecken mellan liberalism och kommunism blev en obehaglig överraskning.

Den moral Nobelkommittén då upptäckte hos Solzjenitsyn och den klassiska ryska romanen var det beteende som författaren och hans hemliga vänner och engagerade läsare uppvisade. Solzjenitsyn reste sig mot samhällssystemet och väckte författarförbundet ur den sötsliskiga självbeundran som litteraturen stelnat i. Samhällsproblem är centrala för ryska klassiker, och att låtsas som om GuLag inte fanns eller hade funnits, var omöjligt för författaren. GuLagArkipelagen var grävande journalistik eller kanske historia, baserat på egna upplevelser och vittnesmål från dem som var där, en gigantisk undersökning i tre volymer med konstnärliga ambitioner och radikal samhällskritik. Många är de som undrat över hans mod. En man mot hela Maskinen. Det minsta straffet för subversiv verksamhet var livstid, familjen skulle förföljas, barnen bespottas. Men det finns två typer av samhällen: råttornas och vargarnas. I det förra står människan ensam med sitt öde när katten kommer, och principen går ut på att rädda sig den som kan. I det samhället finns ingen kritik mot ordningen, bara ett evigt gnagande i kanten. Individualismen i detta samhälle tror att Jesus dog ensam på korset, den säger att individen är den punkt där ansvaret för totalitarismen ligger. Individens värde ger individen ett enormt ansvar. Solzjenitsyns öde tycks stödja tesen om individualismens stora värde, en tes som vår tids store tänkare och talare ivrigt hävdar. Men den är fel i grunden. Den verkar naturlig mot bakgrund av att kommunismen och nazismen är kollektiva läror, men egentligen är de Upplysningens dyrkan av Ledaren, Den Nya Människan, en sorts fantastisk individ, aldrig tidigare skådad i historien. Kollektivet hade ingen chans mot denne Ledare, som tvingade kollektivet att applådera tills de svimmade. Ingen ville vara den förste som slutade applådera. 

Solzjenitsyn stödde sig både i lägren och under sin dramatiska författargärning på en samhällstyp, som står i motsättning mot råttornas. Vargarnas samhälle är den typ som sluter upp och står enat inför faran, och vargen är redo att dö för familjen, flocken och sina valpar. Solzjenitsyn kritik mot de sovjetiska författarna i det välmående Författarförbundet var att de förlorat sin känsla av synd och skam när de glömde eller fördömde sina kolleger i lägren. De var råttor. De var råttor som tagit sig in i den ryska kulturen, den kultur som nu kopierade, skrev av för hand och spred, gömde och läste hans texter. Jag minns när en vän tappade sina pärmar i trappan vid Moskva-universitetet och GuLag fladdrade nerför trapporna och alla började samla in sidorna. Fragment av lägerhistorien presenterades för studenterna, som genast förstod och snabbt lämnade tillbaka sidorna med ett leende. 

Solzjenitsyn var redan innan GuLag ett exempel på att det kollektivistiska vargsamhället är överlägset det individualistiska råttsamhället. Han bars upp av en våg av råttjägare i Ryssland, inte i Västerlandet, som både då och fortfarande var råttans hemland. GuLag innebar slutet på den västerländska socialismens brott mot mänskliga rättigheter och på denna socialism. Efter GuLag begav sig den västerländska fascismen och kommunismen ut på nya vägar för att finna ett nytt proletariat att upplysa. Vi vet vart den vägen har lett. Just dit Solzjenitsyn varnade för.

Någon gång på sin väg besvarade han individualismens fråga med att människan är fri endast som en skapelse av Gud. Annars är hon inte fri. Att tillfredsställa instinkter eller nycker är inte frihet, ja inte ens individualism, för även då följer människorna modet, eller ideologin. Att vara fri som Guds skapelse är kollektivism. Solzjenitsyn talade aldrig ett ögonblick om mänskliga rättigheter, märkligt nog, utan bara om människans skyldigheter. Han skrev sina böcker med sådan frenesi just på grund av att han kände ansvar och skam för sitt land. För vad ryss hade gjort mot ryss. 

Efter förvisningen från hemlandet blev Solzjenitsyn historiker. I 20 år satt han och skrev om 20 år i den ryska historien. Under tiden förklarade han vad som skulle hända i Västerlandet, som trodde att historien handlade om rättigheter. Den fällan hade Ryssland redan fallit i och låg flera steg före den västerländska historien, som snart skulle slukas av det fenomen som i Ryssland gick under namnet sovjetkommunism, där alla var i minoritet när det gällde etnicitet, kön, religion, men där också alla hade alla rättigheter. 

Solzjenitsyn deklarerade att moralen var viktigare än rätten, och att krig mot kommunismen var den enda utvägen. Det fanns ingen anledning att tala om fred med ett system som baserades på våld. Västerlandet har idag tagit upp den tråden, som på 1970-talet utlöste förfäran och skräck. Men en sådan politik går inte att genomföra utan moral samtidigt som avsaknaden av moral är det främsta kännetecknet på råttans ideologi. Moralen har ju ingen individualism, det är ett missförstånd. För att tala med Solzjenitsyn, borde Ryssland idag gå i krig mot den ideologi som landet befriat sig från hemma men möts av utanför gränsen. Det är en intressant vändning i historien, och med våldtäkten på Ukraina i tankarna är jag benägen att hålla med. Befrielsen av Syrien visar att Solzjenitsyns linje är den riktiga, för att inte tala om glädjen på Krim och friheten i Novorossija. Det kunde vara värt ett krig med Västerlandet för att bespara Ukraina från råttornas ideologi. Men Sozljenitsyn var en fridens och moralens man, och hans förslag var att de ukrainska regionerna var och en skulle rösta om tillhörighet, liksom den norra halvan av Kazakhstan. Inte för att Ryssland skulle expandera, utan för att ryssarna skulle komma hem. 

För sina tankar om kollektivets förtjänster framför individualismen, moralens säte i Ryssland och lägerlivets helvete skulle Solzjenitsyn idag inte få vare sig Nobelpriset eller något annat pris utanför Ryssland, och han skulle den här gången troligen förvisas från Västerlandet, ja han skulle inte ens tillåtas resa in. Så slog profetens ord in.

Vinaora Visitors Counter

1655456
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
5001
6097
37719
1585489
125041
126805
1655456
Your IP: 34.207.82.217
2019-05-26 18:28

Sök