Docendo discimus: debatt i Dagens Arena

Uppgifter

Kategori: Samhälle

Publicerad onsdag, 06 september 2017 09:10

Skriven av Stefan Gehander

Lars Ingelstams artikel finns här och min bantade replik här. Den fullständiga repliken finns nedan.

En gång i min ungdom läste jag Lars Ingelstams bok om det framtida samhället. Det var en hisnande upplevelse för en revolutionärt sinnad, och jag kom att leva större delen av mitt liv i socialismens Ryssland. Teorierna stämde inte, och jag kom

på helt andra tankar. Idag är problemet våra relationer till det Ryssland som befriat sig från de värsta avarterna i socialismen, ett område där vi själva inte varit särskilt framgångsrika, utan tvärtom har drivit avarterna in absurdum. Ingelstams uppmaning till samarbete är så en inte bara rimlig utan också nödvändig tanke. Våra medborgare har inte bara rätt att se att det finns andra, bättre typer av samhällen, vilket öppnar vägar för ett uppvaknande av samhällskritiken, utan borde också kunna diskutera samarbete på en helt annan nivå än dagens intellektuellt begränsade.

Förhållandet mellan Sverige och Ryssland är efter Sveriges agerande i Eastern Partnership och den västerländska katastrofen i Ukraina samt Sveriges stöd åt terrorismen i Syrien, framför allt, sämre än på länge, även om diplomaterna med sammanbitna tänder beskriver tillståndet som normalt. Med en utrikespolitik som skriker hysteriskt om ryskt hot och gör Gotland till en amerikansk militärbas, skulle jag kalla den svenska utrikespolitiken rubbad. Vi kommer att förlora Gotland, men inte till den makt vi såg som angripare.

Rädslan och fiendebilden i Sverige har gått så långt att värnplikten har återskapats för att möta "den lede fi", som vi ju alla vet vem det är. Det visste vi redan när jag läste Ingelstams bok. Men kontakterna är, skulle jag tro, svårare att upprätthålla idag än de var då, eftersom en rysk organisation eller till och med person numera per definition är propagandamakare, spion eller samhällsfiende. Att överkomma denna spärr är samarbetets mål. Ryssar i gemen har inte denna spärr. En svensk är alltid en välkommen gäst. Dock inte i stridsplan längs den ryska gränsen eller som svensk utrikesminister med lögnaktig agenda och synpunkter på hur ryskt samhällsliv borde se ut. Det är här det har gått snett. Den ryska gästfriheten och kontaktviljan uppfattas av självgoda svenskar och svenska organisationer som om dessa skulle vara "bättre" på något sätt. Sverige är ju en demokrati, Ryssland inte, kan tanken gå. Den tanken har gått vilse i sin egen självbild. 

Vänorter kan vara en väg att gå,  men den nordiska modellen måste förkastas redan som utgångspunkt. Den är inte bara genomsyrad av en falsk nordism, som aldrig har utvecklats, den är också källa till det missförstånd som uppstår när en sida försöker lära den andra att leva. Svenska skolor, körer, kyrkor (!?) har ingenting att lära ut i Ryssland, men däremot mycket att lära. Detsamma gäller lokalpolitiker, som i min hemstad har tagit emot ryska journaliststuderande och försökt pracka på dem att kommunen själv informerar tidningarna om sin verksamhet. Detta presenterades som höjden av demokrati, och de ryska studerande lyssnade andäktigt. De uppfattade det som att kommunen själv informerade om korruption, mygel och fifflande. Men det gör den ju inte, den till och med förnekar existensen av sådana fenomen, vilket media i kommunen gärna understryker. Ibland sker ju misstag, men de begås av enskilda, det finns inget system. I Ryssland finns det, som vi vet, ett sådant korrupt system. Det vet vi, eftersom lokalpolitiker inte sällan åtalas och hamnar i fängelse. I Sverige hamnar inga lokalpolitiker i fängelse, vad de än gör. Alltså finns ingen korruption. Vad de ryska utbytesjournalisterna inte får veta, är att lokalpolitiker i Sverige har straffrihet. Här kunde svenska utbytesjournalister i Ryssland lära sig en hel del om hur lögn och fusk avslöjas och saker och ting kallas för vad de är.

Det här är bara ett, ytligt behandlat exempel på att vänortsutbytet från starten lider av allvarliga brister. Vi ska inte åka till Ryssland eller umgås med ryssar för att lära ut något, vi borde istället lära oss ett och annat. Det gäller särskilt mellanmänskliga relationer, vilket ju är vänortens kärna och samarbetets grund.

Därmed inte sagt att Sverige inte har något att erbjuda i samarbete, till exempel vägbyggnad och avfallshantering, men teknik finns även som möjlighet på den ryska sidan, till exempel rymd- och transportteknik. Men jag är böjd att hålla med Ingelstam om att samarbetet i norr är mänskligare och därmed mera fruktbärande än den gotlandsfixerade militarismen.

Turism är en mycket stor industri i Ryssland, särskilt om potentialen räknas in. Den har för övrigt ett intimt samband med miljöarbetet, och president Putin är en varm anhängare av naturvård och miljöskydd. Här finns enorma möjligheter för nyfikna och kunniga svenskar. Den ryska nyfikenheten på kultur är gigantisk, men turismen till Sverige har minskat på grund av det växande föraktet för Västerlandet, alls inte på grund av minskade inkomster, som Ingelstam påstår. Det kan jag intyga från mitt hotell på Krim. Hit borde fler svenskar komma för att känna på rysk kultur, religion, idrott och barnuppfostran i den lekfulla gästvänlighetens tecken.

Ett samarbete på sunda principer utgår inte från den gamla och förlegade idén att de egna medborgarna skall propagera för den egna livsstilen, utan för att lära sig se sig själv. Ingen har ännu blivit klokare av att inte se sig själv i klart ljus. Påståenden som "Ryssland behöver moderna och välfungerande institutioner" är meningslösa och direkt skadliga, eftersom Ryssland har dessa institutioner, för det första, medan det, för det andra, är osäkert om Sverige har det, för den som vågar se att järnvägen inte fungerar och vattenförsörjningen är i förfall, till exempel. Inom skola och vård finns en hel del ryskt att hämta för ett Sverige i förfall. Det som hände i perioden 1991-2007 med barn och unga i Ryssland skall uppvisas som avskräckande exempel på handel med barn för adoption från Västerlandets sida, särskilt den barnhandel som gick till homosexuella. Ryssar minns perioden med vämjelse.

Östersjön kunde förvisso vara en mötesplats för samarbete på de flesta områden, där en god början kunde vara inte bara avskaffade studieavgifter, utan också visumfrihet mellan Ryssland och Sverige, kanske Norden. De amerikanska missilanläggningarna i Polen diskvalificerar landet från samarbete i Östersjön. 

Västerlandet, med nordiska länder i de främre leden, har angripit Ryssland två gånger, tre med Ukraina, under de senaste 200 åren. Sedan 1986 har svensk utrikespolitik mot Ryssland varit ett totalt fiasko och en europeisk säkerhetsordning är så långt borta den kan vara. Det beror inte på att Putin skulle vara särskilt hårdhjärtad, snarare på svensk träskallighet. Att övervinna den kommer att kosta betydligt större ansträngningar än 2 miljarder i statsbudgeten. Det är, tyvärr, en nästan omöjlig uppgift. 

• Tillb
• Nästa