Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Det skandinaviska mörkret

Politik är ett smutsigt hantverk, och skandaler med mänskliga svagheter har alltid varit ett sätt att göra sig av med motståndare och fiender. Om inte det fungerar, återstår bara det politiska mordet, som med

Kennedy och Palme. I samband med EU-valet kom ytterligare exempel på detta mörkervälde, där makthavarnas grå massa av medelmåttor, lågintellektuella och rent av mentalt störda visade upp sig i all sin prakt. Tafsande på bröst, inhyrda baltiska damer, som får fungera som ryskor, inställda seminarier och konferenser med ryska intellektuella, inofficiellt per mejl, utan förklaring, ursäkt eller ens skam, öppet och tydligt rubbade ministrar, som får stöd av statsministern, ja en hel soppa av oanständig förvirring kantar den europeiska cirkusen. Men det är bara dödsryckningar, för liksom väljarna i USA ignorerade kampanjerna, sker samma sak i Österrike, Ungern och Polen: de protesterande partierna går ännu mer framåt. Det sjukaste symptomet återfanns i Storbritannien, där Farage gick framåt med stormsteg i ett parti som heter Brexit. I ett land som inte ens kan utträda ur EU. Men det viktigaste är nu att EU måste räkna med den nya, sunda nationalismen, när "premiärminister" och "president" ska väljas, rättare sagt utses. 

Bland Europas nationalister finns en rad politiker med intellektuell kapacitet, som Orban och Le Pen, Kurz och Salvini. De inspireras av ljuset från Öster och växer för varje skandal, som arrangeras eller hittas på för att försöka skrämmas med "rysk påverkan". Den stora, ledande undersökningen i USA i detta fenomen slutade efter nästan tre år med en rapport, som tydligt visar att den arrangerades av medelmåttor och lågintellektuella. Det hindrar dock inte den likaledes lågintellektuella liberala pressen från att påstå att rapporten innehåller belägg; för dem är redan det faktum att rapporten existerar, ett belägg för att den har ett innehåll. Men allt den bär på är just ryktesspridning, lögn och skrämselpropaganda. 

Den liberala pressen i Västerlandet säger att skandalerna i folkliga proteströrelser visar på rysk påverkan, som alltså avslöjas. Men de här pajaserierna har funnits sedan USAs president blev avsugad i Ovala rummet, ja de har alltid varit vapen i det politiska spelet. Utom i Ryssland. Det är sant att rysk underrättelsetjänst har utnyttjat kvinnans sköna sidor för att locka män i fördärvet, medan motsatsen inte är sann. Ingen rysk spion har fallit offer för sexualdriftens lockelser. Det faktum att västerländska politiker gör det, uppfattas i ryska media och i rysk debatt som om de här människorna är lågintellektuella, alltför "folkliga" och inget för den ryska staten att beblanda sig med. Men det är en felanalys, eftersom skandaliseringen fungerar, i så måtto att de folkliga politikerna får lämna sina poster, samtidigt som, absurt nog, deras partier går framåt i skandalen. Det är också tydligt att det i Västerlandet är långt mellan de fungerande hjärnorna, desto mer på den liberala sida som anordnar skandalerna, det räcker med en flyktig blick över scenen för att förfäras. 

I Ryssland har sex ingen plats i det offentliga rummet, bara i sovrummet. I Ryssland finns det offentliga sexlivet bland film- och estradstjärnor som en krydda i skvallrets värld. Bara den som lider av sexuell nöd kan fångas i de liberala skandalfällorna, medan den som är tillfredsställd har mer kraft över till statens angelägenheter. I det ljuset kan de som företräder mörkrets krafter enkelt kvantifieras till en negativ attityd mot Ryssland, där vilken statsman som helst kunde falla i tårar av lycka över den välfärdsstat som byggs. Siffrorna för negativ attityd mot Ryssland blir så ett mått inte bara på antalet mörkermänniskor, utan också på sexuell nöd. Det visar sig att svenskarna är mest negativa till Ryssland, en följd av avund, rädsla och sexuell nöd. I detta land är till och med nationalisterna negativa till Ryssland, troligen för att de vill tafsa på bröst och leka ut gruppsexfantasier.

Så läxan för ryska statsmän är den mycket enkla slutsatsen att brösttafsande är det mest spännande som diskuteras i västerländsk politik, och för den som inte vill diskutera sådana frågor, finns inget att tala om. Västerlandet är försatt i intensivt pettingsyndrom, som kanske upplyser oss om de inblandades problem, men bara ökar på motsättningar och problem i unionen. Processen är rolig och av ett visst intresse, men inte produktiv för statsmän som vill bygga staten. Den viktigaste läxan just nu är att detta bara är början. Det skandinaviska mörkret kommer att lägga sig över Europa ännu tyngre innan det blir tid för ljuset från Öster.

 

 

Sök