Translate

En sång för Ukraina

På samma sätt som mitt land och min utrikesminister i högsta grad, på gränsen till krigsförbrytelse, var med och bombade Jugoslavien och förföljde serber under en tjugoårsperiod, som för alltid kommer att gå till historien i en skam värre än undfallenheten under andra världskriget, har denna politik fortsatt i

ett program som ironiskt nog kallas Partnership for Peace i Ukraina. Det senare kriget är inte lika medialt och kallas ibland för det glömda kriget. På grund av det uttalat nazistiska budskapet från den ukrainska regimen, som absurt nog är ett gäng judar, kallas den strävan som ligger i denna politik av historiemedvetna för Neo-Lebensraum. Det är bara en from förhoppning bland dem som nu inte vill kännas vid Ukraina, mer än som ett störningsmoment i utrikespolitiken mot Ryssland, att kriget skall puttra vidare i glömska. Ingen ryss eller rysk ukrainare kommer att förlåta Ukraina 2014, och den gängse västerländska bilden att det handlar om ett krig mellan Ryssland och Ukraina och ett ställningskrig mellan Ryssland och EU, där Ryssland försöker splittra EU med hjälp av ett inbördeskrig i Ukraina, var nu den märkliga logiken kommer ifrån, kommer att avslöjas som en lögn den dag EU faller eller USA tar sin hand från den nazistiska regimen. Under den närmaste tvåårsperioden, när Ukraina förlorar sina sista inkomster, nämligen från gastransiten mellan Ryssland och EU, kommer EU att försöka ge sken av samarbete med Ryssland för att slippa betala för Ukraina. Det handlar om gigantiska summor, särskilt om det också beaktas att den västeuropeiska politiken har berövat Ukraina hela den industriella sektorn. Om det inte vore för billig import av ryska livsmedel, skulle Ukraina vara ett land i svält idag. Landet som för 100 år sedan var Europas kornbod. Landet som för tre år sedan exporterade maskiner, motorer och gasledningsrör till Ryssland för miljarder, kommer lagom till Melodifestivalen att släcka ner sin energiproduktion i likhet med Baltikum, det främsta tecknet på att EU är här.

Under tiden har leveranserna av industrivaror från östra Ukraina, som med bifall från EU och vapen från USA beskjuts dagligen för sin önskan att leva och tala på ryska, vänt om och går nu till Ryssland. De stora industriföretagen och gruvbolagen har tagits över av myndigheterna i Novorossija, vilket betyder att skatt inte längre betalas till Kiev och att energi blir en bristvara i Nazi-Ukraina. De novoryska id-handlingarna har godkänts som gällande i Ryssland, vilket betyder att människorna kan röra sig fritt i Ryssland och ungdomar söka till ryska universitet. Nazi-Ukraina har långt kvar till denna rörelsefrihet, som inte har kommit ett steg närmare på tre år. Ukrainarna fattar inte att deras uppgift är att hålla kriget igång, någon annan uppgift i den västeuropeiska gemenskapen har de inte. Kriget var hela meningen med den västerländska statskuppen. Oreda vid den ryska gränsen, angrepp på allt ryskt, var och är Ukrainas uppgift. EU har ingen annan uppgift än att hålla kriget igång för att vinna politiska poäng mot Ryssland. Det i sin tur är ett uppdrag från USA, som gärna ser oreda vid den ryska gränsen av gammal vana. Det ingen förstår är att Ryssland inte har något som helst intresse av Ukraina som det ser ut idag, inget intresse av kriget och ett förvånansvärt svagt intresse för östra Ukraina. Det finns i Ryssland ingen Ukraina-politik, inget program eller strävan att återföra Ukraina till den ryska civilisationen. Ukrainas enda funktion i den ryska civilisationen är att visa vad som hotar när europeisering blir ett alternativ. Det är det bästa med Ukraina av idag. Oförmåga att efterleva avtal, där Minskavtalet mellan Nazi-Ukraina och Novorossiya garanteras av Frankrike och Tyskland, medan Ryssland inte är en part i målet, är det tydligaste exemplet på att Västerlandet låter politiska poäng gå före rätt när så krävs. Därför är det också så tyst om och från kriget. Det finns egentligen bara i Ukraina, det har blivit Ukraina. Ukraina är ingen stat, inget land, utan bara ett krig. Mot sig självt. Mot det ryska i sig själv. Det är historiens första etniska självmord vi bevittnar. Ukraina går baklänges genom historien och når snart fram till 1600-talet, då allsköns rövarfolk rusade fram och tillbaka över steppen i ett gigantiskt Loca deserta, ett ingenmansland som inte blev ett land förrän ryssarna tuktade rövarna och nådde fram till Svarta havet. 

Det finns en sång om Ingenmanslandet, Dikoe Pole, där kosackerna slåss mot muslimerna för sin frihet, men friheten i Ingenmanslandet blir så stor att kosacken glömmer vart han hör hemma. Det är en vacker sång, och det är ingen slump att Ukraina aldrig har missat en final i den europeiska sångtävlingen. Det är heller ingen slump att Ukraina ligger i krig mot sig självt i ett Ingenmansland. De har ju åter glömt vart de hör hemma.

Vinaora Visitors Counter

1650101
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
5743
5479
32364
1585489
119686
126805
1650101
Your IP: 46.229.168.136
2019-05-25 22:19

Sök