Det sägs ofta att Vladimir Putin arbetar i tandem med Medvedev för att bygga upp Ryssland igen, och att Putin är den singularitet som denna gång gjort det möjligt för Ryssland att resa sig igen, för andra gången i sin historia. Första gången var efter mongolernas ockupation av landet, och den andra resning vi nu är vittnen till är än mer imponerande. För medan den mongolska ockupationen var materiell, dvs skatteuttag, var den västerländska en hjärntvätt om 100 år från början av 1900-talet. Den förra var enkel att förstå och åtgärda i väpnad kamp och list, den senare börjar först nu sjunka in i insikt. Men det är inte Medvedev som är Putins partner i detta uppvaknande.

 Goethe var poeten som blev premiärminister och Churchill var premiärministern som blev författare. Men deras politiska respektive litterära betydelse står långt efter den författare som ruskade om världshistorien. Solzjenitsyn var den singularitet som förändrade och förändrar ryssarnas syn på sig själva och världen. Solzjenitsyn var författaren som inte såg någon större skillnad på kommunismens Ryssland och Västerlandet, vilket ju blev en chock för publiken vid västerländska universitet och i media, som skulle göra reportage om kommunismens ondska. Putin har inte tagit ett enda steg utan att läsa Solzjenitsyn. Krim och Novorossija, självständighet och folklig demokrati, självförsörjning och välfärd, avståndstagande från Västerlandets demokratiska apbur och ekonomisk utveckling öst- och norrut, sympati med det egna folket och en defensiv militär styrka, allt finns i Solzjenitsyns skrifter långt innan Putin. 

Solzjenitsyn skrev inte bara historiska romaner, han skrev den historia som nu skrivs i ryska läroböcker. Pjotr Stolypin, premiärministern som reformerade Ryssland in i 1900-talet, Aleksandr Parvus, dåtidens Soros som finansierade den Röda revolutionen och drev Ryssland in i den västerländska moderniteten, Nikolaj II, den siste tsaren, Trotskij, judarnas historia under 200 år i Ryssland, alla fick sitt omdöme av Solzjenitsyn och har blivit statens kurs i historieundervisningen.

Som varje äkta historiker var Solzjenitsyn medveten om geografins roll i danandet av nationen. Han uppmanade ryssarna att strunta i Atlanten och förlägga sin verksamhet vid de arktiska haven. Han blev utskrattad och dumförklarad av experterna, som påminde honom om att den riktiga benämningen var Ishavet. Men Putin trodde honom, och nu finns en isfri Nordostpassage i ryska händer, gigantiska olje- och gasfyndigheter och arktiska militärbaser. Rysslands fastland har utökats med miljontals kvadratkilometrar och skolbarnen upptäcker och namnger nya öar i den ryska geografin.

Det var Solzjenitsyn som varnade Västerlandet för andlig degradering och förlust av kristendom, det var han som fnös åt historiens slut. Putin upprepade 2007 i Munchen Solzjenitsyn tal vid Harvard 1978. Idéerna i talet, eller talen, är idag Rysslands utrikespolitik. Men det viktiga i den singularitet som Putin och Solzjenitsyn representerar är en och endast en aspekt: det ryska folkets väl och ve. Grundtanken är en nationalism, som vill och kan vara sig själv nog. En nationalism som tar fasta på den egentliga betydelsen av demokrati. Varje annat styre leder till fascism eller kommunism. Demokrati som vilar på värderingar är kommunism i dess värsta form. I demokrati med värderingar som grundval är folket verktyg i ett experiment eller i en utopi, vilket dagens svenskar vet med besked. Å andra sidan är nationalism, som ser folk som foder åt expansiva projekt som globalism, kolonialism eller annan modernism, helt enkelt fascism, som dagens araber vet med besked. God nationalism betyder för duumviratet Putin/Solzjenitsyn att det som är gott för ryssar, är gott, det som är dåligt för ryssar, är dåligt. Därmed inte sagt att det som är gott för ryssar, är gott för andra, eller att det som är dåligt för andra, är dåligt för Ryssland.

Mellan västerländsk kommunism och västerländsk liberalism öppnade Solzjenitsyn en glipa, där ljuset inte kom från Upplysningen, utan från dess motsats, nämligen kristendomen. Därifrån vet vi ju att det ibland räcker med en enda människa, i singularis, för att något ska hända.