Translate

Etnicitetens persona

Varje etnos har sin personlighet. Liksom individuella personligheter kan de studeras i sitt beteende på gruppnivå. Liksom hos individen finns det en bas i biologin och sedan överbyggnader i sociologi och kultur. Det skulle kunna betyda att etnos kan iakttas på en psykologisk nivå. De fenomen som är samstämmiga kan tolkas som

utsagor, som alla är överens om och som därför kan sägas utgöra ett påstående eller omdöme om verkligheten från etnos' persona. Det senare är den mask (persona) med vars hjälp etnos döljer vad som egentligen ligger på tungan. Psykologin studerar ju det som inte sägs, när någonting sägs. Psykologin studerar också människans historia för att försöka utröna vad som ligger bakom ett beteende och olika påståenden om verkligheten, och att etnos är ett historiskt fenomen borde stå klart för de flesta.

Jag funderar på sådana här saker medan jag läser alla möjliga fantastiska historier om Pussy Riot, som uppträder mot betalning i svenska folkparker och journalister på statsstyrd TV som får lön för att skriva om svaga ryska män, en kvinnlig journalist från ett land där män är feminister. Ryska män som hittills i historien har vunnit alla krig och fortfarande utan att blinka offrar sig för fosterlandet. Jag undrar som vanligt varför sådana här påståenden produceras, vad som är mål och mening och hur det kan komma sig att folk lyssnar och läser. Samtidigt sker det motsatta i Ryssland, dit västerlänningar reser mot betalning för att berätta hur fantastiskt livet är - i Västerlandet. Ryssarna har börjat le en smula åt de här spektaklen, men de går fortfarande att sälja. Det där med pengar spelar ju också en roll, men bara i andra hand. Det går inte att sälja in en normal rysk tänkare i en svensk folkpark, på samma sätt som det inte går att sälja in en västerländsk samhällskritiker i Ryssland, om det nu finns någon kvar. Normaliteten i studierna av samhällstyper och etniska personligheter har marginaliserats.

Men vad är det som inte sägs i dessa samtal, vilken är den skugga som alltid följer persona? Det kollektiva omedvetna är det medvetnas undertryckta och förnekade egenskaper. Det verkar som publiken i folkparken under berättelserna om hemskheterna där, uppfattar dessa som sina, medan samma sak sker i den ryska publiken under västerlänningens föreläsning. Det är märkligt att etnos och deras kulturer kan komma till så olika slutsatser om vad som är eftersträvansvärt, dvs om var dygd och moral finns. Dessa strävanden och deras motsatsställning komprimeras någon gång till ett enda ord. I ryskan är ordet för "gäst" detsamma som i europeiska språk, "gost". Det har lånats in utan att ta med sig dess konnotationer om fiendskap i europeiska språk. "Ghost", Gast. "hostile", "hostel" handlar om spöken och oönskade människor, skräck för främlingar och gastkramande krav på att bjuda på sig själv. Den som varit föremål för rysk gästfrihet vet vad jag menar, och det är denna aspekt, låt oss kalla den dygd, som gör sig gällande i lyssnandet på den västerländske föreläsaren. Han är ju gäst, och det är en dygd att tro gott om främlingen. Hur skulle livet annars se ut, frågar ryssar, och jag skulle säga: som i en svensk folkpark, där publiken ÄR dygden, medan handlingen är att lyssna på skitsnack och (låtsas) tro på det. Dygden göms bakom persona, dygden är persona, en låtsad bekymran om andra människors öden, egentligen bara en skräck för det annorlunda och farliga, där den skenbara viljan att känna medlidande med "det ryska folket" är ett bakslugt sätt att frammana ett behov av medlidande, som dock ska förtjänas, mottas med tacksamhet och därmed behärskas. Den talande gästen ska inte bara förnedra sig själv och sitt land, utan också känna tacksamhet mot dem som lyssnar. Publiken uppfylls av tyranniets självgodhet, för i tyranniet är allt perfekt, det är inte ens tillåtet att tvivla, att se problem eller att känna av livets lidande. Då är du sjuk och får medicin, eller fördöms, eller åtalas.

Det är möjligt att se relationen mellan Västerlandet och Ryssland som relationen till ikonen, som en ikonoklasm. För västerlänningar, liksom för muslimer, är avbildningen, målningen och bilden en styggelse. Det betyder egentligen att Gud är en styggelse. Det som är bättre än människan är en styggelse. Om det finns något som är bättre, som avslöjar människans ondska, skall det förtrampas och tystas. Ryssar och ikoner påminner oss om ondskan, därför gillar vi att gå till folkparken och höra om deras elände. Eller åka till Ryssland och berätta om våra framgångar på området. Ryssar gillar båda historierna, precis som vi. Men det är persona, som ju också har en skugga. Den senare är den intressanta aspekten, där ikonen bär på ett märkligt svar. Det finns en central rysk ikon som heter Den oväntade glädjen, som är den glädje som kan upplevas i de sällsynta ögonblick när människan känner att hon är på rätt väg, när hon blir sig själv, efter ha varit nedtyngd av synd och ånger och lidande. Det är denna känsla ryssen söker i folkparksspektakel eller under fantasifulla föreläsningar. All skit som sköljer över dem ger dem hopp om den oväntade glädjen att ta sig ur eländet och helt plötsligt stå framför ikonen, förlåten, renad, som segrare. Att övervinna synd, lidande och till och med döden är ljuvligt, det är den ryska skuggan. Folkparkens mening är att skjuta bort skuggan, att medlida för att inte lida, för att inte känna livets lidande, och skulle det sticka till någonstans i kroppen, så det någon annans skuld. Vi ser här att i båda fenomenen är det ryssen som lider och känner skuld, de vet att de själva bär skulden för sina problem. De känner sin skugga och visar upp den som vi visar upp persona. Vi får ett märkligt resultat: De som i främmande land berättar om alla hemskheter i Ryssland, älskar sitt land, medan de som i Ryssland berättar om alla förträffligheter i hemlandet, hatar sitt land. Det är etnicitetens Persona.

Sök

Vinaora Visitors Counter

1049107
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
5163
2878
16790
1009361
44163
61677
1049107
Your IP: 54.36.148.157
2018-12-13 14:29