Den ryska själen

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad tisdag, 06 februari 2024 09:33

Skriven av Stefan Gehander

Världen har väntat länge på den ryska själens definitiva inträde på den historiska scenen. Ingen har sett den, men alla vet att den finns. Många är de utlänningar som har försökt berätta om den. Jag har själv skrivit

en bok om den ryska mentalitetens historia, förhoppningsvis i den franska historiografins anda, där själen är ett allvarligt historiskt fenomen. Annars brukar själens vandringar bli föremål för hån och löje, ungefär som den som inte tror, skrattar åt Gud. Här finns ett samband, då själen naturligtvis har band till tron. Det skulle väl vara märkligt att religionshistorien inte har medverkat till mentaliteters historiska utveckling. De okunniga och begränsade slänger sig istället med begrepp som myt eller stereotyp. Återigen skulle det vara märkligt om vi inte betedde oss i linje med vad vi tror eller har trott.

Det säger sig självt att olika folk har utvecklat olika tro, av vilket logiskt följer att de beter sig olika. Det är lika självklart att beteenden kan studeras. Pusjkin kallade Peter den protestantiske tsaren och drev med överklassens västernisering. Poeten såg att Ryssland inte så mycket var delat i relationen med Västerlandet, utan mer mellan folk och överhet; den ryska arméns generaler åkte hem till Ryssland endast vid de tillfällen då krig var på tapeten. Annars trivdes de bäst i Västerlandet. Men både det ryska folket och Västerlandets borgerliga katoliker såg de ryska aristokraterna som främlingar, ungefär som dagens ryska oligarker nu står med byxorna nere, där fickorna är tömda. Jesuiterna kan inte sluta skratta. 

Från Pusjkin gick ropet vidare i den ryska historien till Dostojevskij och Solzjenitsyn. Ropet har långt om länge nått den ryska ledningen med Putin som Peters diametrala motsats i själslivet. För första gången sedan Aleksander Nevskij och Stalin under andra världskriget står folk och ledare enade, inte bara i beteende, utan också tro. Den judiska versionen av den ryska själen som slaveri och lidande, en projicering av det egna ödet, blomstrade under Sovjetunionen och vantolkades till medlidande med proletariatet. Men gråt och tandagnisslan har ingenting med den ryska själen att göra. I den ortodoxa påsken, som inte kunde firas i Sovjetunionen, finns bara den triumferande livsglädjen.

Den ryska själens potential blir som tydligast i krig. Det är handlingens och gärningarnas tid. Tron kommer till uttryck i vad du väljer att göra. Den som däremot tror att den rätta tron i sig ger rätt, är västerlänning. Denne behöver inte göra rätt, bara tro rätt, så får själen nådens frid. Därför sliter västerländska historiker med omskrivningen av världskrigets historia, och därför är lögnen på groteska nivåer i våra dagar. Så kallade intellektuella försöker med föga framgång hamra in en skrivning, som säger att Ryssland har invaderat ett land som heter Ukraina, där det inte finns nynazism, som leds och rustas av Nato. Det nynazistiska styret beskrivs i Västerlandet som en demokrati i frihet i en absurd lögn, som ligger på en nivå som om Förintelsen inte var ondska. Den som tvivlar på själens existens, på att ondska och det goda är dess beståndsdelar, borde logiskt sett också tvivla på att Förintelsen var ondska. Men det går inte. Inte än i varje fall. Det är också omöjligt att tvivla på att den sovjetiska segern var det goda, även om många försöker. 

Det går heller inte att tvivla på att Västerlandet och Nato har angripit den ukrainska delen av Ryssland med hjälp av ett gäng judar med nynazistiska böjelser. Att dessutom påstå att detta faktum är propagandalögn är som att uttala tvivel om Förintelsens ondska. Ja, det är ondska. Liksom ondskan lärs ut i svenska skolan om både Sovjetunionen och Ryssland. 

Men hur kan svenskar och övriga västerlänningar tro på ondskan, hur kan de inte veta att Västerlandet har angripit den ryska civilisationen och ställt till ett blodbad utan annat mål eller mening än att visa vem som bestämmer, anger reglerna och har anspråk i hela världen? Hur kan de inte veta att de är i krig och framställa kriget som ett försvar av eviga värden? Därför att det är den rätta tron. Utan denna blir människan utkastad ur gemenskapen och får inte vara med i själens svängningar.

Det går att spåra den här skillnaden mellan tro och gärning i ryssars inställning till politik, nämligen likgiltigheten. Om däremot gemenskapen och landet är i fara, koncentreras den ryska själen till bristningsgränsen. Västerlänningen, med svensken som främsta exempel, tror på politik, så till den grad att vad som än sägs i politiken eller dess trumpeter i media, tror västerlänningen och svensken på att detta är det rätta, inte så mycket för att han eller hon tror på det, utan för att denna tro ger en inträdesbiljett till gemenskapen. Den sociala kontrollen är total. Sekler av tro på den rätta tron, vars grundval det är att säga att det är den enda rätta tron, har givit upphov till en lång rad massakrer, vilka i sin tur givit upphov till tron att religion är krig. Den ryska ortodoxin har aldrig krigat.

Ryssland är en litterär civilisation, och det finns inga motsvarigheter i Västerlandet till Pusjkin, Dostojevskij eller Solzjenitsyn. Att säga sin mening rakt på sak är den ryska själens främsta signum. Men aldrig tidigare har ordet varit starkare än under Putin, som inte talar så mycket politik, utan gör det rätta. Ord och handling är idag ett i Ryssland. Resten är, som han uttrycker det, "(av)skum på ytan". som kommer att sköljas bort.

Så när nu ryska män och kvinnor frivilligt ger sig ut i krig mot Västerlandet är det i den djupa tron att de gör det rätta. Den aggressiva enfalden västerifrån är samma djupa tro, men bara en tro, utan handling. En tro med handling hade erkänt att den drar ut i krig, att den angriper för att ställa världen till rätta, men det kan den inte. Tron kan inte erkänna sin ondska, bara sin helighet. Denna medeltida efterblivenhet, släkt med den judiska arkaismen i sin självhävdelse, missade att Ordet är en handling, en god gärning. 

Bara en gång har Ordet varit en lögn i Ryssland, nämligen i sovjetisk tid, en tid märkt av protestantisk etik, för övrigt som under Peter I. Annars har den ryska själen klarat sig ganska bra och skapat en av världens bästa kulturer. Därav rädslan i Västerlandet, då den ryska själen för första gången i historien har berövat tron dess materiella bas. För dem med den rätta tron är beviset härpå rikedom, nådens välsignade ljus. Men ljuset har fram till Putin kommit från öst. 

Den västerländska tron är seg, men inte evig. Västerlandets heliga krig driver på massfattigdomen, politikens besvärjelser och heliga skriverier är utan handling, utan mening. Protesterna sprider sig och eurokraterna sammanträder febrilt bakom taggtråd och beväpnad polis. Kriget går mot sitt oundvikliga slut samtidigt som Ryssland blir rikare. I den västerländska tron skulle denna rikedom vara beviset på den rätta tron. Men den ryska själen tror inte den rätta tron, den gör den. Ryssland ser nu att den är god. 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

• Tillb
• Nästa