Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

Mor tror

Mor tror att hon "ändå har det bra". Jag brukar fråga vad det där "ändå" betyder, och hon brukar dra till med alla de där fattiga och hungriga, till exempel de stackars ryssarna. Mor tror nämligen att de lyder och lider under en hemsk och elak Putin. Det har hon läst i tidningen eller sett på TV. Där har hon också sett eller läst att

konsumentpriserna i Sverige står stilla, vissa varor och tjänster har till och med blivit billigare. Synd bara att hon inte fått ta del av dessa trevliga nyheter, mer än i media. För potatisen har stigit med 20%, hemtjänsten med 1000%, smöret med 10% och hyran med 5%. Pensionen bara med 1,5%. Men mor tror att alltid är det någon som fått det bättre och blivit träffade av de där prissänkningarna. Mor tror att Sveriges regering är lite dum, men vill väl, särskilt i andra länder. För här hemma har vi det ju ändå bra. Hon Margot verkar ju rätt tuff, och nog behövs det ett fruntimmer i denna farliga värld. Så han Putin slutar kriga mot oss, särskilt i Ukraina. Och på Gotland. Vad håller han på där för? Jaa, det kan man undra, inflikar jag. Men, mor, vad har vi i Ukraina att göra? Jo, jag sa ju alltid att du skulle äta upp och tänka på dem fattiga, säger mor. Tänk så eländigt de har det, och så sitter vi här och äter oss mätta. Klart vi måste bry oss. Jag frågar inte var hennes kunskaper om Ukraina kommer ifrån. Men hon lyssnar med intresse till svärdottern från Ukraina, och bryr sig inte om att berättelsen inte stämmer. Hon förstår inte, kan inte ta in, att Ukraina var ett välmående land, där nu pensioner inte längre betalas ut. Mor tror inte på det, att den värld hon lever i skulle vara skuld till det. Nåja, ukrainarna har sig själva att skylla, men till en del ligger skulden på Sverige. Men mor misstänker att det är Putins fel. Där får hon stöd av hälften av ukrainarna. Paradoxen är att mor tror på vad ukrainare säger, eller rättare sagt vad ukrainare säger i svenska media, eller vad svenska media säger om ukrainare, men hon tror inte mig, efter ett halvt liv i Ryssland och Ukraina. Trots att hon vet att jag aldrig ljuger. Här uppstår ett intressant problem: mor vet att jag inte ljuger, men hon tror mig inte. Det är Kopernikus-syndromet, eller Darwin-komplexet. De som trodde att Jorden var i centrum, brändes på bål, de som trodde att människan härstammade från apan förbjöds att säga det högt.

Mor är inte ensam, jag har otaliga gånger fått höra att mina åsikter och texter inte går att förstå. Det kvittar hur mycket jag leder i bevis eller försöker göra mig tydlig, men det gör bara saken värre. Jag brukar trösta mig med att Foucault blev utslängd från Uppsala universitet för sitt mästerverk om vansinnets historia, men förvåningen, upprördheten, förolämpningen och ibland förtvivlan finns kvar. Miljoner människor läser och ser allt möjligt skit. Sedan säger de att de förstår texten eller handlingen! I mina ögon är samma text eller reportage totalt obegriplig.

Miljoner människor läser böcker och artiklar av västerländska journalister, diplomater och experter, där minst hälften är lögn och den andra hälften mer eller mindre obegriplig. Men ingen säger något om att texten och tankarna var obegripliga. Ja, människor kan läsa om möss och myror och förstå utmärkt. Men när jag säger något, förstår ingen. Det tycks gälla enbart den ryska världen; ju mer man vet om den, desto mindre begriplig blir man för omvärlden. Det är en gåta. Jag tror nämligen att mor förstår vad jag säger. Det handlar nog inte om förståelse.

I den ryska världen finns alla fenomen som finns i det västerländska samhället: egoism, lögn, strebermentalitet, falskhet, korruption etc. Dessa fenomen hör ju till normerna för samhällslivet, även om vi inte genast vill erkänna det. Men det är sådana företeelser som betecknar människan som en social varelse. Jag har levt i båda samhällena, så jag vet. Jag är helt övertygad om att Löfvén är samma fenomen som Brezjnev. Den senare var inget marxistiskt monster, snarare en europeisk framtid. Detsamma gäller för oss själva, inte bara för de komiska ledarna. Jag har sett vårt samhälle förr, för 20-30 år sedan. I Ryssland. Skillnaden var att sovjetmedborgarna var mera medvetna om Kopernikus-syndromet. Förljugenheten var där densamma som hemma idag. Men det förstår nog de flesta, även om ingen vill se sig själv i den spegeln. För det är tungt att förstå, det ger oro och ilska. Att förstå är att utveckla sin ansvarskänsla, lätt att förväxla med skuld för det som pågår. Medan då brist på förståelse är lättare, den befriar från ansvar och delaktighet i det som pågår. En person som inte förstår har alibi.

Det förklarar varför så många gör så mycket för att inte förstå sitt samhälle, särskilt i dagens Västerland. I mötet med det nya Ryssland gör alla allt för att inte förstå, allt går in i skallen utom sanningar. Därför förstår jag mor. Det är bittert att se systemet kollapsa och illusionerna brista. Så jag är ganska nöjd med att hon inte förstår mig. Men jag vägrar att tro att hon inte förstår.

Sök