Translate

En ny fri värld

Slaget om Aleppo är över, och Ryssland, tillsammans med regeringsstyrkorna och Iran, har segrat. Omplåstrade av Röda Korset, som inte beklagade de ryska sjuksköterskornas död, under FNs skyddande vingar, som tidigare svept över flygförbudszoner i andra olycksdrabbade länder, och

under tandagnisslan och gråt från Västerlandet, som har startat alla dessa "inbördeskrig", eskorteras terroristerna ut ur Aleppo. Den forntida staden, som sett ryttare och knektar från både öst och väst komma och gå i historiens skiftande epoker, blir nu symbolen för en ny tid i vardande. Liberalismens globala härjningar kan ha nått sitt slut i denna del av världen och förvandlas till ett regionalt problem inom EU. Syriska Nationalrådet återvänder till Uppsala tillsammans med sina väpnade kamrater med falanger i hela EU, medan Ryssland fortsätter sin eurasiska väg med energi och teknik som främsta redskap, i ny, ostlig riktning, men också med en ny mentalitet, som tillåter och förutsätter att varje land har sin egen vilja. Den är ett erkännande på djupet av att varje etnos strider för sin sak, och att det inte finns någon välvilja mot andra etnos. Välvilja mot andra är alltid falsk, det har kommunismen, för att inte tala om postkommunismen, visat, och liberalismen är dess syster. Den stora välviljan är att inse det. Leva och låta leva blir världens nya motto, medan folkens dödgrävare släpas ner i arkivet. Postliberalismen kommer att ledas av rysk energi, ryska vapen och ryska livsmedel, handelsområden som Västerlandet självmant avsagt sig på samma sätt som Ukraina avsagt sig status som industrination. Vi får aldrig glömma att om Syrien var liberalismens sista krig, var Ukraina liberalismens sista statskupp. För övrigt den enda med positivt resultat, då Krim och Novorossija äntligen blev fria.

Den stora glädjande nyheten i Ryssland under 2016 var att Donald Trump blev president, där ryssarna var det enda folk i världen som visste att han skulle vinna valet, eftersom han också lovat att leva efter den ryska mentaliteten att sköta sina egna affärer. Bara det att USA inte skulle blanda sig i världspolitiken skulle vara ett fall framåt, men om nu utnämningen av en bärare av en rysk vänskapsorden och chefen för världens största oljebolag efter Rosneft, vilka hindrades i sitt samarbete av den siste svarte presidenten i USA, till utrikesminister betyder vad alla förnuftiga hoppas på, kan ryska revolutionens jubileumsår bli raka motsatsen till sitt upphovsår och en start för 100 helt annorlunda år.

FNs vice chef är ju svensk, och i båda egenskaperna beklagar han att Aleppo "fallit". Han är alltså terrorist, i varje fall en sympatisör. En fantastisk tanke, det medges, men, viktigast, fullt sanningsenlig. Han är en funktionär, en begränsad människa, som inte är medveten om vad han gör eller säger. Det finns, förstås, en möjlighet att han är en medveten cyniker, men i båda fallen är han en man av den gamla ordningen. Det säger han själv, när han påstår att Syriens ledare är en diktator som måste avgå, för det har "VI" bestämt. Han förstår fortfarande inte att "VI" har förlorat. Ännu mindre förstår han att han varit med om att leda FN till en krigsorganisation, som egentligen borde ställas inför krigstribunal för brott mot mänskligheten.

Därefter kommer en svada om att "VI" borde ha agerat tidigare, att "VI" lider med det syriska folket och är allmänt humanitära. Han har redan glömt att det var "VI" som startade kriget i Syrien och det faktiskt hade varit bättre om "VI" inte hade agerat alls. Fraserna om att "VI" lider med det syriska folket från både denne FN-funktionär och de senaste svenska utrikesministrarna är lika tomma som de är fulla av hyckleri. Låt oss hoppas att vi inte får höra dem mer.

 

Det faktum att de som talar från maktens tribuner och via, som det står klart efter årets överraskningar lite varstans i världspolitiken, fullständigt statskontrollerade media i Västerlandet, talar om en verklighet som inte finns, är det viktigaste tecknet på en förskjutning som signalerar en ny ordning i världen. Denna postmediala verklighet, alltså en verklighet som media varken kan eller vill förstå, inleddes för 16 år sedan i Ryssland. Det har tagit sin tid att bygga upp ett försvar av en sund världsordning, men nu är det bygget klart, det har den fredsskapande militära insatsen i Syrien visat. Putin sade häromdagen att Ryssland nu har nått en militär styrka, som inte kan besegras. Till på köpet verkar det som om krigsliberalismen är på väg ut ur historien i USA, och för dem största optimisterna kan det för första gången sedan Roosevelt återigen vara tid för en rysk-amerikansk allians. Det skulle kunna bana väg för ett slut på alla krig som "VI" har startat utan mål eller mening. Det ska bli intressant hur tongångarna kommer att gå för dem som nu är rädda för både Trump och Putin, eftersom de känner marken gunga under fötterna. Därav alla idiotiska uttalanden, gjorda i panik över att EU mycket väl kan gå under revolutionsåret 2017, inte bara som resultat av fredliga val, utan också som resultat av hämndaktioner i hela Europa för 20 års lidande. Den ende som var smart nog att i denna postmediala verklighet inte offentliggöra sina lyckönskningar till den amerikanske presidenten och sitt hopp om en ny fri värld var den svenske statsministern. Han dolde sitt förhoppningsfulla budskap för egna media, som hade slitit honom i stycken för sådant förräderi, och det kan ju vara en symbolisk handling, typisk för det postmediala 2016. 

Vinaora Visitors Counter

1962369
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
4927
5410
21950
1900700
93644
181156
1962369
Your IP: 46.229.168.144
2019-07-17 17:39

Sök