Västerlandet behöver ett krig

 Vladimir Putin är framme vid målet. Det mål han satte när han som första uppdrag på presidentposten mötte de anhöriga till besättningen på ubåten Kursk. Målet är USA. Nästa ubåt som sprängs i bitar och går under med alle man ska gå till botten med ära och heder strax utanför den amerikanska kusten. På 4 minuter och 36 sekunder

kommer ubåten att skjuta iväg 40 överljudsraketer med kärnstridsspets mot amerikanska ledningscentraler. Alla raketer kommer med 100% säkerhet att nå sina mål, och det finns faktiskt en chans att ubåten den här gången kommer undan med livet i behåll, om USA kapitulerar. Men hittills syns inga tecken på att Västerlandet ens förstår vad som står på spel. Både militärer, politiker och journalister tror på allvar att Putin bluffar. Ryska analytiker tror å sin sida att Västerlandet i verkligheten förstår, men inte kan erkänna nederlaget. Båda sidor har fel, och det är farligt. Putin bluffar inte, medan västerländska makthavare faktiskt inte förstår. Västerlandet vill inte ens höra sina egna krigare, som vet att berätta hur det känns att möta ryssar i strid, ja de vill inte ens låtsas vid att de är medborgare i deras länder och hyrdes in just för att strida mot ryskt inflytande i Nordafrika och Mellanöstern. Det är alltså upp till bevis, då Syrien inte var nog. Ryssland under Putin har tagit på sig ett stort ansvar att freda sig självt och andra länder som vill skapa sin egen framtid utan Västerlandet.

Världens rikaste land heter Venezuela. Inte ens Ryssland har en chans när det gäller naturtillgångar. Jag vet ingenting mer om Venezuela än att dessa rikedomar och intäkterna från utvinningen finns i Västerlandet. Det är ett klassiskt misstag, som även Ryssland begått, att tro att det finns äganderätt i Västerlandet. Det är en myt begravd i krediter och juridik med det enda syftet att samla rikedomarna i en punkt - Västerlandet. Venezuelas ledare sällar sig till raden av dårar, som investerat sina rikedomar i Västerlandet bara för att upptäcka att de då förlorar kontrollen över rikedomarna. Ledarna blir därmed utbytbara efter behag, vilket Jeltsin kände på sig till slut och lämnade över till Putin, eller tvingades lämna över av de sista patriotiska krafterna i landet. Ryssland var på samma väg som Venezuela och skulle få en ny ledare, utsedd av Västerlandet. Butikerna var tomma, skolorna stängda, kriminaliteten ägde städerna, som saknade uppvärmning och dricksvatten, liksom dagens Venezuela och Ukraina. Det hade och har ingenting med socialism att göra, vilket Kina bevisar, utan handlar endast om simpel geopolitik och rikedom. I sin iver att komma över rikedomar och inflytande använder däremot både republikaner och europeiska högermän revolutionär socialistisk ideologi om förtryck av folket. De ignorerar folkrätt, demokrati, äganderätt och självbestämmande i revolutionens namn som den värste Lenin. De ser sig själva som moraliskt överlägsna. Men bara när motståndet är långt borta och svagt. Då är både moral och svansföring hög. När det handlar om hot som ligger nära och har en inneboende styrka framträder bara passivitet, handlingsförlamning och ynklighet. Civilkuraget är i botten över hela linjen, från den enskilde till parti, land, regering, union och till och med FN. Hela samhällen kännetecknas av feghet, ja den statliga politiken baseras på en dyrkan av svaghet och feghet. Självföraktet ligger och pyr under denna feghet för att regelbundet explodera i aggression och ilska mot försvarslösa individer och länder.

Så utan att mena det har feghetens högljudda företrädare rätt i en sak: de behöver ett krig mot Venezuela. Men inte för att visa Venezuela vägen, det klarar landets invånare på egen hand, utan för att bota den svaghet som utmärker Västerlandet. Ryssland och Eurasien har gått den hårda skolan och ligger i andlig styrka långt före Västerlandet. Livets lidanden och bördor har skapat starkare och intressantare människor där än vad den västerländska välfärdsstaten lyckades med. Därför kan det inte vara av godo för utvecklingen i världen om Ryssland skulle följa den västerländska vägen, medan det däremot skulle vara ytterst gott om Västerlandet följde Rysslands väg. Välfärdsstaten behöver moralisk styrka.

Det finns en möjlighet att Venezuela kan ge denna moraliska styrka åt Västerlandet. En invasion av landet med trupp från flera svaga länder skulle kunna väcka rysk ilska och beslut om militär hjälp. Då skulle Västerlandet ställas inför den slutgiltiga moraliska frågan, nämligen att för att kunna försvara sig, måste man vara redo att dö, särskilt de som för att främja sin egen värld är redo att mörda andra.  I det förra fallet blir man en bättre människa, i det senare en sämre.

Den 23 februari, Fosterlandsförsvararens dag i Ryssland, var det körkonsert i Isak-katedralen i St Petersburg. Kören framförde en del sovjetiska verk, bland annat den häftiga melodin Ubåten med kärnkraftsmotor. Den inleds med att beskriva ubåten, som "har tio bomber på 100 megaton" och besättningen får plötsligt order att "Sikta in målet, Petrov, som är Washington". Det gick rysningar genom publiken, både av skräck och förtjusning. Körledaren förklarade i media att sången var ett dokument över en svunnen tid och att kören inte skriver om texter för att vara politiskt korrekt. Föga anade han att bevarandet av texterna är just politiskt korrekt och moraliskt riktigt. Särskilt för en rysk ubåtsbesättning.