En kontrafaktisk historia

 

Det sägs att kontrafaktiska resonemang inte har någon plats i vetenskapen i allmänhet eller historievetenskapen i synnerhet. Det som har hänt har ju hänt. Men det är en förenkling. Vad som skulle ha hänt, om inte det hänt som hände, är en mäktig kraft, som vi alla blir medvetna om någon gång i vårt liv, när det som

inte fick hända, ändå hände. Så är det också i folkens historia, där nationella trauman och depressioner också skapas, när motgångar hopar sig. För att inte tala om de katastrofer som sker i historiens vändningar och gör folken besatta av det förflutna. I Sveriges historia finns flera trauman, där Karl XII har blivit den yttersta symbolen för nederlaget, förnedringen och förminskande. Jag minns de upprörda diskussionerna på historielektionerna, där tanken "om inte", "om bara" den där generalen inte varit så feg, eller den där truppen hunnit fram, då hade Sverige både då och nu varit...När sedan förnedringen späddes på 100 år senare, var det en och annan som upplevde en direkt motvilja mot historielektionerna, som tycktes bestå av en serie nederlag efter en ärorik period om 200 år. Ett helt land föll nedan på grund av små, klantiga misstag på den militära fronten och utrikespolitiska ödesdigra felsatsningar. Tänk om bara de där detaljerna hade klaffat, då hade...Kontrafaktiska tankar är medvetna och kontrollerade, och de är så starka att de nästan omöjliga att få ur huvudet. Inte ens när vi säger att det kanske är dags att sluta tänka i det förflutna och gå vidare, är det möjligt att stänga av det kontrafaktiska motståndet. 

Det här grubblandet får snart ett drag av sjuklighet, det ger oro och depression, även i folkens historia. Det är bara starka folk som utnyttjar det kontrafaktiska tänkandet för att inte upprepa misstagen i det förflutna. Men det gäller att se upp, för de kontrafaktiska tankarna kan vara bedrägliga, eftersom de inger hopp om att nästa gång, så ska det fanimej gå vägen, ungefär som tanken gick 1809. Men det gjorde det inte. Men om inte den där landsförrädaren, så jävlar hade vi...Det är svårt att undvika att det skapas en mytologi kring misslyckanden, de får en heroisk klang för att dölja dumheten. Berättelserna om hjältefolket lever vidare som myter, som egentligen är bortförklaringar av misstagen. På något underligt sätt lever vi sedan i detta kontrafaktiska påhitt. Till skillnad från individer, kan ju folk inte medicineras, även om de kollektiva symptomen är desamma som de individuella. Men det vore kanske en idé med historieterapi och läkemedel istället för historielektioner, som väcker orediga tankar och fantasier?

Det kontrafaktiska tänkandet är i högsta grad levande i dagens Sverige. Det intressanta är att det löper en tråd från folkets historia ner till individnivå, där hämndens onda avsikter ruvar i praktiskt taget hela folket. Minsta lilla chans att ge igen för nederlagen på slagfälten ger sig till känna i minsta lilla by, där traktens stolthet, flyktinganläggningen, blir ett mikrokosmos av kontrafaktiska myter. Terrorns barn får vårdnad om segerfolkets barn i en utstuderad, ondskefull och illvillig hämndaktion, som är så motbjudande i sin låghet att den bara kan ha funnits på av människor i kontrafaktisk psykos. Det viktiga med kontrafaktiskt beteende är att det varnar andra folk hur det kan gå, om förmågan att släppa tvångstankar, grundade i historiska nederlag, inte kan vändas till tankar om hur folk inte får bete sig. Det kallas insikt, ett tillstånd som är motsatsen till kontrafaktiskt tänkande. Den är få förunnad, och på folkens nivå är det väl bara tyskar och ryssar som någotsånär har lyckats inse vad historiens nederlag och segrar egentligen betydde. Fast det finns nog en och annan där också, som undrar vad som hade kunnat hända, om inte om hade varit.