Den glada vetenskapen

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad måndag, 20 Maj 2019 09:11

Skriven av Stefan Gehander

En ledsen forskare beklagar sig över att en tidning har publicerat artiklar om att denne skulle vara med i eller medverka i eller ha kontakt med Natos och Storbritanniens underrättelse- och desinformationscentraler i "informationskriget" mot Ryssland, där de senare säger sig

försvara demokrati mot desinformation. Det är denna forskares direkta uppgift som chef för det statliga propagandaorganet, men han ser det som förtal. I denna märkliga logik går han vidare och påstår att detta förtal är grundat i rysk desinformation, vilket ju visar att människan inte är vän med logikens lagar. Det innebär ju att brittisk underrättelsetjänst, som inte har något emot att förknippas med sin egen organisation i det här fallet, eftersom den ju försvarar demokratin, i sitt spioneri mot Ryssland och propagandakrig mot landet utövar en förkastlig verksamhet. Det är illvilligt förtal att ens fråga om en forskare har varit delaktig i sådan smutsig verksamhet. Den information som meddelas av brittiska media och myndigheter om organisationen skulle också, enligt den ologiske forskaren, vara rysk desinformation, en slutsats som är häpnadsväckande, särskilt för britterna.

Att inte vilja kännas vid arbetet med att försvara demokratin mot denna ryska desinformation torde vara just det som tidningen anklagar forskaren för, nämligen att han är ett problem för demokratin. Han blir också ett demokratiproblem för brittisk underrättelsetjänst, som enligt forskaren försvarar demokratin med hjälp av rysk desinformation. 

Men vetenskap kan vara ändå roligare. Forskaren tror att tidningens reaktion på att ha blivit utpekad som rysk desinformationskanal har gett upphov till en flod av fördömanden av forskarens arbete med att leta ryska desinformationskanaler, vilket har lett till ett bekymmersamt liv. Men om både den svenska tidningen och den brittiska underrättelsetjänsten är ryska desinformationskanaler kan vi bara hålla med forskaren att förutsättningarna för meningsfull forskning har raserats, vilket ju är den ryska desinformationens mål. I varje fall enligt den gängse förståelsen, som dock är en förenklad syn på underrättelseverksamhet. En mera insatt version är att underrättelseverksamhet är en oerhört stimulerande uppgift, som går ut på att förstå fienden och få denne att tro på sina villfarelser om det andra folket. I det avseendet är forskaren en tydlig produkt av rysk underrättelseverksamhet, då han är bergsäker på sin version av den ryska historien och verkligheten. Han lever i ett rus av rysk desinformation, som finns överallt utom i den egna, klara hjärnan. Men det är lätt och alltid lika roligt att se detta resultat, eftersom rysk desinformation endast finns i forskarens hjärna. Det är också vad tidningen påpekat.

Tidningen är numera lika ledsen, eftersom forskaren nu går till domstol för att visa att tidningen hindrar forskningen genom att sprida rysk desinformation, som förstör grunden för all forskningen. Till på köpet hindrar dessa publikationer forskaren från att forska i desinformation. Men om rysk desinformation hindrar forskaren från att forska om rysk desinformation hamnar forskaren och forskningen i en intressant situation. Den innesluts i rysk desinformation från alla håll; den blir sin egen desinformerade forskning, och gör alla ledsna. Sedan kommer det verkligt roliga i denna ledsna vetenskap: tidningen anklagas för forskarens depression, som har sin grund i en flod av mejl från missnöjda läsare och intresserade. Tidningen har tolkat forskarens arbete och presenterat det på ett sätt som gjort att ingen tror honom. Men det är ju den glada nyheten, att en storm av missnöje nästan har svept bort en ledsen forskare, och vi anar varför. Fallet kompliceras av att den famöse forskare som faktiskt står nämnd svart på vitt i den brittiska underrättelsetjänstens dokument inte har dragit samma slutsatser som den ledsne forskaren. Han har heller inte blivit anklagad av tidningen för att vara ett demokratiskt problem. 

Under tiden är den ryska underrättelsetjänsten fullt sysselsatt med den glada vetenskapen, alltså av studier i hur fienden biter sig själv i svansen på grund av okunskap, både om forskning och om Ryssland. Det mest anmärkningsvärda i den här processen är att den ryska underrättelsetjänsten aldrig haft så många anhängare i Sverige som idag, bara det en glad nyhet. Även om det gör en och annan forskare ledsen.