Russofobi

På senare tid har världssamfundet försökt komma till skott med stora problem som terrorism och klimat. Det finns en del experter och ledare som tragglar om att dessa problem endast kan lösas tillsammans. Underligt nog hör Putin till dessa ledare, trots att han ensam har räddat Syrien från undergång, trots, inte tack vare, Västerlandets ansträngningar att med stöd av IS utrota det syriska folket, som nu

har minskat med hälften inom det egna landets gränser. Vad han skall med Västerlandet har jag inte förstått ännu. Det finns också ett stort problem, som börjar bli populärt under benämningen russofobi. Vi har tidigare kallat det rysshat eller rysskräck, men det där med fobi säger lite er om var problemet hör  hemma - i psyket. För det mest framträdande tecknet på denna sjuka är att det inte spelar någon roll vad föremålet för den säger eller gör. Beteendet är oviktigt. Häri liknar den antisemitismen. Det går så långt att önskvärt beteende, om detta finns på den ryska sidan, överförs till den egna, som när Pentagons generaler rapporterar om den framgångsrika kampen mot IS - medan videon i bakgrunden kommer från ryska försvarsministeriets redovisningar av bombningarna i Syrien. Eller när SVT försöker framställa det som att Ryssland i kriget mot terrorismen gått med i den västerländska koalitionen. Men den västerländska koalitionen är ju terrorismen, liksom SVT är dess propagandamaskin och IS dess fronttrupper. Inget ryskt plan kommer att bomba syriska bröllopsfester. Inga svenska heller för den delen, för Margot vill inte skicka svenska plan mot dem stackars terroristerna. Då skulle ju Malmös befolkning minska och bara Allah vet vad straffet då skulle bli. Samma konstiga beteende uppvisades i dagarna när EU-delegationen, ledd av en hysterisk Cecilia Malmström, reste sig och gick från förhandlingarna om frihandelsavtalen mellan Ukraina och EU respektive Ryssland med orden Nu får det vara nog! Därefter kom ett pressmeddelande från EU om att Ryssland hade avbrutit förhandlingarna...

PÅ högsta nivå i utrikespolitik, nämligen i Foreign Policy, dyker det upp artiklar hela tiden om hur "vi ska segra". Nej, inte mot IS, om någon trodde det, eller i kampen för fint väder, utan mot Ryssland. Det publiceras på allvar fantasier om att samarbete med Ryssland i kriget mot IS är ett misstag, "eftersom det skulle kunna ge ryssarna intrycket att Putins taktik ger resultat". Samma problem oroar skribenter och reportrar i svenska media, både statligt kontrollerade och privata. Det hävdas att den ryska inblandningen sker på grund av att Ryssland motsätter sig europeiska värderingar, förvärrar terrorproblemet och den europeiska migrationskrisen. 

Det är kanske en och annan som tror att jag överdriver, men i skrivande stund kommer en rapport från Amnesty International om ryska krigsbrott i Syrien. Denna numera korrupta organisation går nu mot sitt logiska förfall, men det intressanta här är att samtliga, från Foreign Policy, media och Amnesty, är uppriktigt övertygade om riktigheten i sina utsagor. Därför återstår bara en förklaring - russofobi. Den är inte ny, den finns dokumenterad med säkerhet i varje fall från år 1054, när Västerlandet lämnade kristendomen och gjorde religion statlig, något som aldrig skedde i Ryssland. Det nya med den idag är att gemene man kan se den, ibland kommentera dess märkligheter i media, ibland skriva om att den ger lite konstiga slutsatser för tankeverksamheten. Putin har själv uttryckt det som att det finns en hel del människor i andra länder som är redo att ge Ryssland stöd och sympati i världspolitiken. 

Det kan också påstås att 2015 faktiskt blev russofobins år i Västerlandet, där Muren först nu, efter 25 år, börjar falla även på den västliga sidan. Tyskarna har döpt russofobins främsta kännetecken till Lugenpresse, Ljugarmedia, då de med hjälp av internet och ryska media har börjat förstå att någon försöker lura dem och att de alls inte har några fria media. Murens största förkämpe, Mörkrets Ängel, blev också Årets Person. Bakom det latinska ordet persona, en mask, döljer sig en östtyska som vill vara mer västtysk än västtyskarna, som vill kompensera judeutrotningarna med flyktingmottagande, som inte vill fira krigsslutet i Moskva, som vill erövra Ukraina genom statskupp och hets mot ryssar i Ukraina, samtidigt som hon vill att ryssarna skall betala för gasen till Ukraina på samma sätt som Sydeuropa får betala för den tyska och att Ryssland denna gång skall stå med skulden för alla döda i Ukraina. Men i Ryssland är en person ingen mask, den är ett ansikte, litjnost, och det är där russofobins kärna ligger gömd. Det är svårt att visa sitt rätta ansikte, särskilt när avsikterna är onda.