Translate

Välj språk

Logga in

FaceBookTwitterGoogle+

Det kognitiva kriget

Den svenska opåkallade aggressionen mot  Ryssland fortsätter. En svensk tidning intervjuar den ryske utrikesministern, bland annat om det hot som Sverige kommer att utgöra för freden främst kring Östersjön när landet inom kort ställer sitt försvar under NATOs kommando. Det hör till saken att NATO inte är en försvarsorganisation, utan en

militär styrka med offensiva mål, där Ryssland är "det största hotet", dvs främsta målet. Ryssland har förstås aldrig hotat något land eller invaderat något land i fredstid på samma sätt som NATO gör i våra dagar, utan hotet är snarare ett hot mot NATOs offensiva mål. I dessa ingår att framkalla krig i Ukraina och Georgien för att därefter anklaga Ryssland för aggression, invasion och annat lämpligt. I den politiken har Sverige deltagit med liv och lust via Eastern Partnership. Den ryske utrikesministern är diplomat ut i fingerspetsarna och torde ha en självkontroll som få när han ständigt får frågor som ställer allt uppochner, där västerländsk statskupp blir till rysk invasion, NATOs hot och expansion blir till rysk aggression och där svensk hysteri över hela linjen blir till något som vill kallas utrikespolitik. När den ryske utrikesministern besvarar frågor i svensk tidning kallar den svenske statsministern detta för opåkallat. Skulle han ha låtit bli att svara? Eller skulle han svarat att Ryssland välkomnar svensk trupp vid den ryska gränsen? Med det uttalade syftet att vid behov angripa Ryssland på samma sätt som organisationen gjort med andra fredliga länder? När den ryske utrikesministern så svarar att svensk trupp och militära medel kommer att mötas av rysk trupp och militära medel, tar det hus i helvete: "HOT, AGGRESSION, KRIGSFARA!" Det ropas stolt att svenskarna själva bestämmer (vilket ju kan diskuteras både i relation till USA och vad gäller folkopinionen i NATO-diskussionen), samtidigt som ryssarnas eget bestämmande i frågan kallas "opåkallat" och "hårresande". Om det inte är sjukt beteende, så är det väl jag som är sjuk... Inom psykiatrin kallas det störd verklighetsuppfattning, i svåra fall paranoid schizofreni. Men kan det verkligen vara så att svenska folket, dess media och statsminister är allvarligt sjuka? Att döma av tvärsvängningarna i opinionen och den politiska korrektheten från dag till annan, för att inte tala om den absurda politiken mot Ryssland, där alla drag av tvångs- och självskadebeteende är för handen, finns det fog för tanken om att samhället  inte är helt friskt, på samma sätt som Tyskland under nazismen, Sovjetunionen under stalinismen eller USA under mccartyismen, ja, för den delen även idag. I ett sådant allvarligt läge gå med i en lika förvirrad krigsorganisation är helt logiskt i all sin dumhet men också livsfarligt. Inom sjukvården finns begreppet kognitiv svikt, i samhällsforskningen kognitiv dissonans och det som nu pågår mellan Ryssland och Västerlandet kan med fog kallas kognitivt krig. Som Sokrates sade, är det "den som vet" som skall leda polis, men det har liksom blivit tvärtom, så att den som leder polis blir den som vet. Statligt och politiskt finansierade och styrda media för sedan ut detta vetande på det demokratiska torget. Sokrates, som i varje fall visste att han ingenting visste, tvingas sedan av den demokratiska pöbeln att tömma giftbägaren. Att känna sig själv är som att dricka en giftdryck. Den smakar vedervärdigt.

Det kognitiva kriget nådde sin höjdpunkt i det som på ena sidan kallas statskuppen i Kiev och den begynnande etniska rensningen i sydöstra Ukraina och på den andra för annekteringen av Krim och aggressionen i östra Ukraina. Problemet med den här polariseringen, där den sokratiska rösten inte ens hörs, är inte så mycket att den ena bilden är fel och den andra är rätt, för troligen är de mer eller mindre sanna båda två, utan att kronologin och orsakssammanhanget är förvirrat. För den som är noga med sådana detaljer är det till exempel uppenbart att Sverige hotar Ryssland med NATO, vilket innebär potential för kärnvapenanfall från Sverige och svensk trupp vid den ryska gränsen, och att Lavrov reder ut begreppen kring denna situation för Rysslands del. Den som inte ser dessa empiriska fakta kan sägas vara en kognitiv krigare. Samma resonemang gäller för det kognitiva kriget om Ukraina, där det faktiskt skedde en statskupp och det första beslutet var att förbjuda ryska språket och där Krim faktiskt numera tillhör Ryssland och där det finns krigande ryssar i Ukraina.

Även i detta kognitiva krig är sanningen det första offret, helt enkelt för att lögnerna, särskilt de om Ryssland och Putin, helt enkelt är ett försvar av den mentala hälsan. Det skulle innebära kognitiv svikt att erkänna att det är Ryssland, Putin och ryska media som är demokratiska, fria och sannfärdiga. Men de onyanserade, rentav löjliga lögnerna i svenska media, i svensk utrikespolitik och försvarspolitik, ja allt som gäller Ryssland, kanske bevarar den mentala hälsan, men de har ett högt pris: total okunskap om Ryssland. Även de mest firade analytikerna och mest anlitade experterna försöker på demokratins torg kränga en bild av att Sverige och svenskarna skulle kunna påverka utvecklingen i Ryssland. Det finns inte ens någon som redan här ifrågasätter varför vi skulle göra det överhuvudtaget och med vilken rätt. En sak är säker: varken Europa eller USA kan rubba Ryssland en endaste millimeter med sin dagisdiplomati eller med sitt tramsiga vapenskrammel vid den ryska gränsen. Ryssland har sett allvarligare ting. Orsaken till att det kognitiva kriget håller på att vinnas av Ryssland, i den meningen att till och med västerlänningar som fortfarande är vid sunda vätskor och har tillgång till internet inte tror på statligt finansierade organisationer, där den halvt galna publiken ropar att vi måste göra något för att rädda de stackars ryssarna från Putin och Kreml, är att Ryssland har satsat på att tala sanning. Kognitiva framgångar kan nås på två sätt, antingen genom lögn eller sanning. Antingen hamrar du in lögnen på demokratins loppmarknad och säger att du har dina fakta från tillförlitlig källa, statligt styrda BBC eller politiskt styrda SVT, eller så försöker du hävda logik, empiri och tankekraft. Aten eller Sokrates.

 Det ska sägas att det kognitiva krigets viktigaste beståndsdel för det öppna samhället, för Atens pöbelvälde, är fördumningen av den egna publiken. Det sker genom att lögnen får breda ut sig och sanningen trängs ut ur läroböcker, debatter och andra kunskapskällor. Röda armén finns inte längre i ukrainska historieböcker. Därför finns det idag miljoner unga människor i Ukraina som firar nazismens triumfer mot den ryska fiendearmén. För att se fördumningen är det bara att slå på ukrainsk TV inför Segerdagen den 9 maj. Det är just denna fördumning som fått ryssarna att inse att sanning är att föredra. Sanning ligger i Rysslands nationella intresse, och därför kommer Ryssland att segra i det kognitiva kriget. Sanningens främsta fördel är ju att den är betydligt enklare att påvisa, den finns där att se, höra och förstå. Lögnen, däremot, måste finnas på, den är konstgjort konstruerad, svårsmält och en kognitiv katastrof. Så den 9 maj ska du inte tro på Obama, när han säger att hans farbror var med och befriade Auschwitz, eller Guillou, för den delen, och du ska inte tro på balterna, när de säger att de stred för fred och frihet under hakkorsets fanor för att sedan ockuperas, och du ska absolut inte tro att det var ryssar som våldtog tyska kvinnor, och du ska inte tro på polackerna, när de påstår att de inte förföljde judar och slogs tappert mot Hitler, ja det är inte många du ska tro. Du ska bara slå på rysk TV och se vem som segrade.

Sök

Vinaora Visitors Counter

802493
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1136
1960
10004
777099
34466
79450
802493
Your IP: 54.36.148.26
2018-08-16 18:17