Translate

Pinocchio och kosackerna i trollfabriken


Sedan Putin avskedade den ryske utbildningsministern 2006 och avbröt hans införande av västerländsk skola i landet, har Ryssland lyckats vända förfallet och segrar nu i alla ämnen i samtliga internationella mätningar. Ryska elever har sex år i rad och tio gånger de senaste tolv åren, dvs från 2006, tagit

förstaplatsen i programmering i världen. St Petersburg är världens datacentrum. I biologi, fysik och kemi vann ryska elever som vanligt under senare år i Holland i år på International Junior Science Olympiad. Den viktigaste tävlingen bland världens barn gick av stapeln för en tid sedan och vanns av ryska 10-åringar, såklart. Den handlade om läsning och litteratur och visade att den ryska skolan definitivt var räddad. Det är självklart för den ryska självbilden att ryska barn ska läsa och förstå litteratur bättre än någon annan i världen, och det är nu ett faktum. Det finns en del utbildningsministrar som muttrat om doping av ryska barn och fusk, särskilt i den anglosachsiska världen, ja den brittiske ministern uttalade ändå en förhoppning - eller var det övertygelse - om att den brittiska skolan var bäst i världen. Det är betecknande för Västerlandet i vår tid att påstå saker som går på tvärs med det som kan observeras och mätas och sedan tro på det - och få andra att tro det. Frågan ställs i dagarna på sin spets i Sverige, när en ukrainsk fabulerande flicka får plats på både SVT och Journalisthögskolan för att berätta om ryska trollfabriker. Svensk tro på det som sägs och ukrainskt fabulerande är en livsfarlig kombination, som gör människor till åsnor. Det här problemet avhandlas i en särdeles intressant bok om Pinocchio, som förvandlas just till en åsna och som är än mer intressant av det faktum att det finns en rysk variant av Pinocchio som heter Buratino. En viktig detalj i det ryska språket är att det finns två grupper av substantiv, med själ och utan själ. Det enda ologiska ordet i denna indelning är ”docka”, som uppfattas ha en själ. Det har stor betydelse i A. Tolstojs berättelse om Buratino.

Pinocchio finns i två västerländska versioner, en italiensk sadistisk, som få numera ens vågar läsa på grund av alla bestraffningar Pinocchio genomgår innan han kan bli en riktig, lydig pojke, och en amerikaniserad version i tecknad form från Disney. I den senare berättas sagan om Västerlandet, där marionetter blir riktiga pojkar när de börjar lyda sin far och slutar fabulera. Den som fabulerar får åsneöron och lång näsa, ja den växer för varje lögn, men det märkliga är att lång näsa på alla språk jag känner, även ryska, betyder det motsatta, nämligen att bli lurad. I Buratino är det också den största skillnaden att Buratinos näsa förblir som den var även när han fabulerar. Näsan är lång, men den växer inte. 

Både Pinocchio och Buratino är dockor av trä, skapade av en Fader. De möter båda ett Samvete i form av en syrsa, båda hittar ett ägg som de försöker äta, båda fäderna säljer sina sista ägodelar för att de båda sönerna skall kunna gå i skola, men båda sönerna säljer sin ABC-bok på väg till första skoldagen för att köpa biljetter till dockteatern. Trädockorna är ju barn och strävar inte efter kunskap, utan söker sig till teaterns värld, de är ju trots allt marionetter. En spratteldocka kan styras med hjälp av yttre påverkan, det är bara att dra i trådarna. Dockor har ingen fri vilja, så de beter sig som yttre makter vill. Härom handlar sagan. Först är det Fäderna, sedan dockteaterns medborgare, ägare och kvinnor. Men de båda sagorna, den ryska och den västerländska går här skilda vägar, alltså när det gäller yttre makter. Pinocchio blir helt och hållet indoktrinerad av den värld han inträder i och slutar som fars lille, lydige gosse, medan Buratino vinner kampen och öppnar upp sin egen dockteater med hjälp av Guldnyckeln.

Buratino har inte mycket till övers för allt viktigt här i livet, han leds av sunt förnuft och fysisk styrka, han är skarpsint, djärv och framåt. Han blir barnens bästa vän för livet, och alla ryssar kan Buratinos fraser från både bok och film. I början av sagan är Buratino en busunge, lite egoistisk, mycket nyfiken och energisk. Han söker äventyret i alla hörn, han godtar inte vardagen utan hittar alla möjliga och omöjliga tillfällen till äventyr, eller så kommer äventyren till honom. Buratino är ett barn, som undersöker verkligheten, och han är inte det minsta besvärad av det faktum att han inte passar in bland människor, docka som han är. Han är den borne optimisten, uppfinningsrik och intelligent, ibland alltför godtrogen, och under äventyren visar han upp den bredaste repertoar av mänskliga känslor. Två känslor är honom helt främmande: sorg och lidande. Buratino skulle aldrig ta offerrollen.

Pinocchio är helt annorlunda. Han ser docknatur som en brist, och det enda han strävar efter är att bli människa. Pinocchio är en docka, som lider av att vara en docka, en känsla som Buratino inte känner, och Pinocchio följs av de typiska känslorna i Västerlandet: rädsla, oro, sorg, förtvivlan. Till skillnad från Buratino gråter han ofta när det tar emot. Pinocchio kritiserar sig själv för sina misstag och minns vad Samvetet i form av en syrsa varnade för, medan Buratino inte tänker på sig själv, han är mest upptagen av att tänka på andra. När Pinocchio hittar ett ägg och darrande av hunger tänker äta, men en fågelunge kläcks och springer iväg, rasar och gråter Pinocchio. Buratino skrattar i samma scen, av glädje för den lilla fågelungens nya liv. 

Alla personer runt Pinocchio är olika, några är människor, några dockor, älvor, eller åsnor, men i Buratinos värld finns bara dockor. Men de är alla hans riktiga vänner. När de råkar i fara, kommer Buratino störtande för att slåss mot makter som vill förslava dem genom att rycka i trådarna. Buratino och hans vänner lyckas, de startar sin egen teater och spelar sina egna roller.

Pinocchio har och får inga vänner, förutom Fadern. Men han har heller inga fiender, som han måste kämpa mot. I själva verket kämpar han mot sig själv, sina brister, han liksom biktar sig och lovar att bli en bättre människa. Han är en navelskådare och moralist. Han belönas med status människa först när han offrar sig för saken, rättare sagt för Fadern. Hans docksjäl tar plats i en människokropp. För Buratino är detta otänkbart, han är redan mer mänsklig än de flesta människor, och det faktum att han har en dockas kropp är av ingen betydelse. 

Det centrala temat i både Pinocchio och Buratino är lögnen. Pinocchio straffas med växande näsa när han ljuger, eller fabulerar som ett barn, fritt ur själen. Han har inte friheten att yttra sig som han vill, han skolas in i en berättelse, som redan är överenskommen. Buratino säger vad han vill, beskriver verkligheten ur sin egen synvinkel, och straffas inte det minsta av dem som tycker om att dra i trådarna. Trådarnas härskare är ju också dockor, och de har sin teater. Men Buratino vill säga vad han vill, han leker livet på sin egen scen.

I vår verklighet har Pinocchio tagit sällskap av Buratino. Makten fantiserar om än det ena, än det andra, precis som Pinocchio i Lyckliga landet snärjs in i kosackernas trådar. I Buratinos land spelas fortfarande den fria dockans föreställning, numera på en annan scen, men med samma frihet att uttrycka sig. I Sverige uppträder Älvan med Blått Hår på SVT och Journalisthögskolan och berättar hur farligt det är att lyssna på Buratino och hans vänner. Nickedockorna i trollfabriken lyssnar och lyder medan näsorna blir längre och längre och åsneöronen växer ut.

Vinaora Visitors Counter

648809
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
4671
8010
20978
603764
62468
52511
648809
Your IP: 46.229.168.75
2018-06-21 23:12

Creative Contact Form

Kontakt
Fråga på