Från barn och dårar sanningen

Uppgifter

Kategori: Samhälle

Publicerad lördag, 15 september 2018 21:51

Skriven av Stefan Gehander

Demokrati är när alla får vara med och bestämma, säger fröken. Min dotter var lite osäker när hon berättade hemma att hon inte riktigt trodde på det. Fröken är ju en

auktoritet, och det är lite skrämmande för ett barn att inte tro på vuxna. Men framför allt kunde hon inte begripa hur alla skulle kunna vara med och bestämma, det blir ju kaos. Hennes analys är riktig, och fröken har fel, såklart. Kaoset kan observeras med sinnena av Sveriges befolkning, men jag skulle tro att de flesta väljare i sina mest svagsinta ögonblick håller med fröken. Men det finns ingen frihet utan ordning. Den senare är, enligt min tidigare text Så sant som det är sagt, det som är överenskommet. I dagens samhälle har detta fält minskat betydligt, och makten kämpar förtvivlat för att behålla greppet. Men begreppen har inverterats, så att kaos sitter vid makten, och ordningen har blivit en individfråga. Även för små barn, som genomskådar vuxna. Men vi vuxna är också skyldiga att genomskåda, och inte blunda för försöken att få oss att känna oss som medbestämmande med alla andra, med risk för att betecknas som resistenta, ett ord som egentligen betyder "motstånd" och därför kan ses som en komplimang.

Det gäller inte att ta till sig sanningen, utan att kritisera den. Sanningen är alltid övergående och mångsidig. Det är alls inte fel att vara faktaresistent eller kunskapsresistent, det är tvärtom mål och mening med sanningssökande. Om det presenteras en bild, framförd av en professor i filosofi, som vanligt en kvinna i dagens Sverige, att det finns en sanning, kunskap och vetande som inte får utmanas, kan det antas att filosofin har blivit politik, den har degraderat till att bero på annat än kompetens och tankeskärpa. Filosofin har blivit kunskapsresistent, och det är livsfarligt. En professor i teoretisk filosofi som angriper en politiker, i det här fallet - naturligtvis - Trump för att han sägs ha påstått att hans inauguration var den mest sedda i amerikansk historia, är detta en fråga som inte har det minsta med filosofi, kunskap eller vetande att göra. För det första är påståendet helt ointressant för personer som är intresserade av hur verkligheten ser ut, i synnerhet i ett filosofiskt perspektiv. För det andra går det inte att beräkna hur många som såg inaugurationen, även om media vanligen talar om antalet besökare, tittare, lyssnare och - i och med Trump - antalet youtubare, streamare och allt vad det heter. Om de sistnämnda uppskattas, var Trumps inauguration troligen den mest sedda i amerikansk historia. Om vi tar Trumps berömda tweet om att den hade 10 miljoner fler åskådare än inaugurationen 2013, var hans påstående troligen också riktigt. Men den hade färre antal besökare än de flesta inaugurationer, verkar det som på de foton från händelsen som publicerats. Men foton går inte att lita på, vet vi efter EU-ledarnas manifestation i Paris efter en terrorattack, där närbilderna på ledarna på led och folkmassan bakom publicerades med tårar och trumpeter, men i flygbilder visade sig vara två rader ungefär och tomma gator och torg i övrigt. Den manifestationen väckte inga filosofiprofessorer. Till bilden hör också att Trump knappt fick några röster i Washington, då han har sitt stöd i ett annat Amerika, medan Obama helt och hållet var en produkt av New York och Washington. Men det intressanta är varför det svenska samhället ska påverkas av sådana pseudohändelser och "filosofiska" diskussioner om sanningen, varför makt, media och medelmåttorna känner sig manade att förklara för alla hur lite kunskap de har och att verkligheten baseras på fakta, som på något sätt skulle vara dolda för oss vanliga dödliga. Att tala om andra som kunskaps- och faktaresistenta, dvs dumma i huvudet, låter sig bara göras i två fall: när någon uttalar sig om något som inte ens har undersökts eller på annat sätt utsatts för nyfikenhet; när någon talar okunnigt och svepande från en position som är inbäddad i auktoritet, till exempel lärare eller professor. Det finns en rysk berättelse om vad som händer när auktoritet försvinner och barnslighet får råda.

När Lillebror ställs i skamvrån, kommer Pappersdraken till honom och tar honom med på en resa till Olydnadsfesten, där barnen har varit så hemska att föräldrar och far- och morföräldrar har lämnat staden. Barnen har slängt sina skolväskor, äter godis och glass, röker och svär så det osar och njuter av friheten. Barnen blir snart sjuka och oroliga av sitt beteende och skriver ett brev till föräldrarna, där de ber dem komma tillbaka, för föräldralösa barn är som barnlösa föräldrar, alltså om det faktum att frihet utan ordning är som ordning utan frihet. Och det är ju sant.

• Tillb
• Nästa