Ryska nationen

Jag brukar le när västerländska journalister talar om rasism i Ryssland. Det blottar en djup okunskap om landet och dess historia, framför allt samtidshistorien, då det ryska folket för första gången i modern tid leds av en ryss och bygger en stat på ryska värderingar. Det är faktiskt en historisk vändning i det ryska folkets historia som vi bevittnar.

Det ryska folket är

varken Blut eller Boden, och har ingenting med rysk ortodoxi att göra. Ivan den Förskräcklige, som inte alls var förskräcklig, utan Groznyj, erövrade Kazan, Astrachan och Sibirien. Tatarer, basjkirer, tjuvasher, mordviner, udmurty, marier och en lång rad andra etnos, bara i Sibirien 37 stycken, togs upp i den ryska gemenskapen. När Ivan var färdig med sitt byggande av det ryska folket omfattade det också korjaker, aljuter, kereker och nganasaner. De finns fortfarande kvar och kallar sig vid samma namn, trots eller tack vare att de bebor världens största fyndigheter av olja, gas och diamanter. De tror fortfarande på sina gudar och andar och har sina egna shamaner. Men vi kallar dem ryssar, trots att många av dem inte ens är slaver. Själva kallar de sig vid behov "ryssländare", ungefär som det finns finländare. Ryssland är en politisk gemenskap, inte en etnisk, och det var otroligt korkat av Lenin och Stalin att ge varje etnos rätt till självständig republik och konstitutionell rätt att lämna Sovjetunionen. Det var nära att Ryssland gick under i den ryska befrielsen från alla snyltfolk i Sovjetnionen och dess allierade. Ryssland är idag åter vad landet alltid har varit, nämligen det multi-kulti som Europa drömmer om. Det är till och med så att denna politiska gemenskap inte ens är slavisk. I de tidigaste krönikorna nämns ett par slaviska etnos tillsammans med finska samt de berömda varjagerna, vem de nu var, skandinaver eller slaver från dagens Tyskland. Men krönikörerna kallar dem alla vid tiden för utsträckningen till Kiev för "ruser". I avtalen med "grekerna", som själva kallade sig "roméer", består den rusiska delegationen av slaviska, finska, skandinaviska, turkiska namn, för att inte tala om att rusernas drottning var Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter. 

Kiev gick under när steppens nomader drog in i riket och slaver och finnar flydde upp i skogarna i norr, där de byggde en huvudstad med det finskklingande namnet Moskva och inledde en fientlig samexistens med tatarer och mongoler ute på steppen. Samarbetet mellan skog och stepp formade ett etnos, som i våra dagar har vuxit fram som ett superetnos, ryssländare. Detta superetnos har under seklerna slagit sig fram mot ukrainare och vitryssar i förbund med svenskar, litauer och polacker till ledarskap i Eurasien, i mångt och mycket tack vare mongolsk och tatarisk krigskonst. Under långa tider kallades landet för Tartarien på europeiska kartor. Det var medeltidens Sovjetunion. Liksom våra dagars Sovjetunion gick denna under, den gången genom att tatarer och mongoler uppgick i det ryssländska och assimilerades i detta superetnos som ett av många. Samtidigt gick det medeltida Europa in i pest, folkvandringar, judeförföljelser och nationalistiska krig. Där var krigen alltid religiösa eller etniska, i Ryssland var striderna enbart politiska maktuppgörelser och ägde rum mellan alla möjliga ambitiösa män och kvinnor oberoende av etnicitet eller trosbekännelse i olika maktkonstellationer.

Ivan Groznyj kom till makten i ett arvrike, som ryssar och mongoler inrättat för att få slut på tröttande politiska strider. Den pragmatiska politiska gemenskapen Ryssland, där varken tro eller etnicitet spelade roll för socialt avancemang, rikedom eller makt, var född. Under de följande fyra seklerna skulle denna multikulturella gemenskap bli större för varje tsar och växa ut över hela Eurasien från Svarta till Stilla havet, genom hela Sibirien och Alaska längs den amerikanska kusten till Californien, på andra hållet drog gemenskapen fram mot Europa via Ukraina, Baltikum, Krim, Kaukasus, Polen, Finland, Bessarabien och Mellanöstern. Men i världens största land var det bara en tredjedel som talade ryska som modersmål. Den ryske tsaren i detta land över tre världsdelar var bara åttondelsryss, och tusentals, miljoner namn vittnar om alla dem som liksom jag gjort karriär och vigt sitt liv åt Ryssland. Många av oss räknar till och med sig själva som ryssar. Pskov och Schleswig-Holstein, Podolsk och Turkestan, Finland och Novgorod, Kabarda och Dietmarschen enades varken av blod eller tro, utan av en superetnisk idé om politisk gemenskap. 

Men gemenskapen gjorde ett misstag och föll för den etniska frestelsen. Västerifrån kom främmande liberaler och socialister, vilka alla skulle befria folken ur "folkens fängelse", särskilt det ryska folket, där den andra uppgiften i statsomvälvningen var en total sekularisering. Ironin var att rörelsen grundades och drevs i både teori och praktik av världens mest etniska och mest troende folk - judar. En repetition av dessa fasor pågår idag i Ukraina, där landet agerar levande historiebok för dem som vill studera statskupper av den här typen. Imperiet då fälldes av en grupp om 57 personer, som bildade socialdemokratiska partiet, och revolutionen genomfördes därefter av en ännu mindre grupp. Men hela förloppet hade ingenting med det ryska folket att göra, precis som dagens Ukraina har föga gemensamt med det ukrainska folket. Det som sker där i dag och skedde i imperiet då var långt, långt från folkets intressen. 

 

Men liksom i Ukraina idag hade det då i Ryska imperiet inte gått att få landet på fall utan ett krig. Just därför, tror jag, har Putin inte gått i krig för att försvara ryssar eller slaver. Han har lärt läxan och kan sin historia. De västeuropéer som genomförde statskuppen i Ukraina kunde också sin historia och räknade med att den skulle upprepa sig, men de blev lurade av sin determinism. Nikolaj II hade kunnat undvika första världskriget och försvaret av de slaviska folken precis som Putin skickligt drog fördel av den klantiga statskuppen. När rapporterna kom, åkte Putin skidor i Sotji, medan Nikolaj II spelade tennis när hans kusin, den tyske kejsaren, ringde på telefonen. Nikolaj fattade ett ödesdigert beslut, medan Putin först fattade beslut om krig, men sedan ångrade sig och såg genom fingrarna med dem frivilliga partisanerna. 

Så sent som 1980 krossade den sovjetiska statsledningen upproret i Polen och införde militär ordning i landet samtidigt som offensiven i Afghanistan rullade vidare. Det var som så ofta ett OS-år, den här gången i Moskva, och de västerländska underrättelsetjänsterna arbetade febrilt i både Polen och Afghanistan för att göra OS till ett fiasko. Liksom i Sotji 34 år senare blev OS i Moskva en enorm framgång för "ryssarna" och en sådan föreställning hade ingen skådat. Sovjetunionen lade gasledningar till Tyskland och härskade i Europa, som snart skulle sträcka sig från Vladivostok till Lissabon. Men tiden skulle vända igen, och under 1990-talet dog miljoner ryssar av umbäranden och radikala samhällsomvandlingar. Judarna länsade återigen landet på rikedomar, och Berezovskij, Nemtsov och Hodorkovskij kretsade runt Jeltsin som gamar. Israel var på vippen att få en premiärminister i Ryssland. Landet var fem minuter från statskupp nummer två under 1900-talet, men den hamnade istället i Ukraina under OS-året 2014. Ukraina gick som Ryssland 1917 i den etniska fällan, även här under judisk ledning, och började befria det ukrainska folket i ett land med hundratalet etnos, nästan lika många som i Ryssland, desamma som i Ryssland, medan det ukrainska folket skall befrias från "ryssarna". 

Denna etnifiering av Ryska imperiet (egentligen "ryssländska", rossijskaja, inte ryska, "russkaja") till betoning av vad imperiet inte var, alltså ett ryskt eller slaviskt imperium, skulle återkomma med Stalin, som av någon anledning bestämde sig för att befria Europa, liksom Nikolaj ville befria de slaviska folken på Balkan från osmanerna och Österrike-Ungern. Om Stalin hade varit det geni stalinisterna vill göra honom till, hade han stannat vid den polska gränsen och Ukraina fram till Kiev och sedan låtit historien ha sin gång. Den östeuropeiska befrielsen av snyltarfolk skulle bli en börda, som kostade miljoner ryssar livet under kriget och ett par till under 1990-talet, när otacksamheten fick fritt spelutrymme. Det är hög tid att bespara det ryska folket sådana dumheter. Men den västerländska byrackan fortsätter än idag att gläfsa. Varje artigt uttalande från Putin möts av en förolämpning, och varje tillfälle tas att säga någonting ännu lägre än det som sades igår. Putin räddar ansiktet på Obama i parti och minut, Obama svarar med otacksamma, nedsättande uttalanden, senast om Putins (?!) misslyckade krig i Syrien. Men Putin vet vad han gör. Skulle han följa den ryska folkviljan och ta kraft från samma etnifiering av konflikter som Nikolaj II och Stalin, skulle nog blod flyta här och var i Europa och NATOs "fredsinsatser" runtom i världen försvåras betydligt. Men det sista Ryssland behöver är ett krig, liksom 1914 eller 1941. Eller 2014.

Imperiet föll och reste sig igen, men Ryssland försvann i krigen, landets namn fanns inte ens. Sovjetunionen var ett land utan nation men med många nationer som försökte rädda alla på bekostnad av ett folk - ryssarna. Dagens Ryssland är ingen nation, även om många känner sig obekväma med den nya situationen och förtvivlat letar efter nationalismen. Gud give att de inte finner den. Putins patriotism betonar att alla är med i båten: tjetjener, dagestaner, burjater, jakuter, kalmucker, tatarer och runt 200 andra folk är denna gång ryssländare i en gemenskap med gemensamt språk, kultur och territorium, vilket är mer än väl för att bygga en gemenskap utan nationalism och utan statsreligion.

Ingen ukrainare, ingen slav i Europa och inte ens någon baltryss är värd att slåss och dö för, de har alla fått sina chanser i historien att göra gemensam sak med Ryssland. Miljoner människor har tagit tillvara den och flyttat hem, resten fårr stå sitt kast. Men det är en rest av nationalismen att Ryssland inte välkomnar alla individuella önskemål från dem som vill flytta hem och bara delar ut medborgarskap till kändisar. Den dag medborgarskap i Ryssland blir fritt att söka, återuppstår imperiet, men då som "civitas", Medborgarimperiet. Det gäller bara att inte upprepa Romarrikets misstag och släppa in barbarerna.

Sök

Vinaora Visitors Counter

569873
Today
Yesterday
This Week
Last Week
This Month
Last Month
All days
1325
1133
8006
552212
36043
62431
569873
Your IP: 54.80.189.255
2018-05-24 21:31